Ett hån mot de som förlorat ett barn, jag vet....
Min underbara lilla son, snart ett år. Älskar dig till månen och tillbaka. Mitt hjärta värker av kärlek... och av rädsla och oro. Han verkade hängig, var mörk under ögonen, blåmärken och röda prickar överallt. På vårdcentralen konstaterades lågt blodvärde - riktigt lågt. Något lågt järnvärde också och svullna lymfkörtlar. Kallades in akut för att ta nya prover på barnläkarmottagningen, men inte fått svar på dem än. Det var några dagar sedan. Vi har en tid bokad hos barnläkare om några dagar.
Tusen tankar passerar. Gråter om vartannat. Tittar på hon om tänker "tänk om jag aldrig få se honom växa upp", "Hur skulle han klara sig under jorden utan sin mamma?" och liknande saker. Detta känns som ett hån gentemot de föräldrar som faktiskt har förlorat sina barn. Hur kan jag sitta här och ömka mig själv?! Jag har ju hoppet kvar. Det kan visa sig vara något lätt avhjälpt... men det kan också vara leukemi. Jag går under av den här väntan på svar!