Ensam i föräldraskapet

Jag har levt ensam med mina barn i snart tre år. De är 10, 9 och 6 år gamla i år. I början kände jag mig aldrig ensam i mitt föräldraskap då jag hade en god relation till barnens pappa och han var engagerad i deras vardag. De två äldsta bodde även varannan vecka då. Och innan vi separerade var han en aktiv pappa även om han inte hade ett lika stort intresse i barnen som jag. Jag hade även min mamma som var väldigt engagerad i barnen och stöttade mig i allt.

Idag bor barnen hos mig och hälsar på sin pappa varannan helg. Och det rätta ordet är just "hälsar på". Han frågar aldrig hur det är med barnen, om de mår bra, är sjuka, om det går bra i skolan. Aldrig att han frågar om föräldramöten eller utvecklingssamtal och att gå på något av dem är uteslutet. Han kan inte heller ta ledigt på klämdagar eller lov då han har barnen trots att vi har föräldradagar att utnyttja kvar utan barnen får vara på fritids/förskolan. Vår yngsta utreds just nu pga dålig tillväxt och aldrig att han undrar någonting om det. När barnen är hos honom duschar han dem inte en enda gång och de gör aldrig läxor. De hittar heller aldrig på några roliga aktiviteter utan håller sig hemma tillsammans med hans flickvän och hennes barn.

Och min mamma dog för ett år sedan. Jag känner mig otroligt ensam i mitt föräldraskap för det finns ingen annan som är lika intresserad av mina barn längre som jag är. Ingen som bryr sig om dem som en förälder förutom jag. Mina barn har en pappa, men han är så otroligt frånvarande och det känns tungt.

Jag gissar på att det finns fler här som har det på ett liknande sätt? Hur gör ni? Vem delar ni era bekymmer och glädjeämnen med? Orkar ni bära allting själva? Jag har inga svårigheter i det praktiska eller att få vardagen att fungera. Jag har snälla och härliga ungar som är lätta att ha att göra med, men den psykiska delen av föräldraskapet är jobbigare när det inte finns någon att dela den med.

Hej. Du är inte ensam om att känna så här. Jag lever i en liknande situation med heltidsansvar för två barn. Jag har inte heller egna föräldrar som stöd, förlorade min mamma i cancer förra hösten. Det är tungt att fungera på bekymmer med barnen ensam, men det som gör mig mest ledsen är att man inte har någon att dela glädjen och stoltheten med. För ärligt talat, vem bryr sig om vad mina barn på djupet mer än jag? Ingen. Men jag försöker öka barnens nätverk, för deras skull. Trots att deras pappa är en idiot har de regelbundet kontakt med släkten på hans sida. De är ju fortfarande så små att ansvaret för den kontakten ligger på mig. Även om omgivningen har svårt att förstå hur jag kan umgås med hans familj. Även mina egna syskon är viktiga för mina barn och även om de har fullt upp med sina egna liv, så anpassar jag mig ofta efter deras planer och biter ihop för att mina barn ska få träffa dem och sina kusiner. Men tro nu inte att jag är någon slags övermänniska. Ibland orkar jag bara inte. Och jag blir ibland väldigt ledsen när jag tänker på framtiden. Mina barn är inte stora nog att förstå så mycket ännu, men jag bävar för hur de kommer att må när de inser att vår lilla familj i grunden är väldigt ensam. Ibland önskar jag att det fanns en bonuspappa i deras liv, men det är inte lätt att träffa någon när jag har två barn på heltid och har tappat förtroendet för män. Jag vilar i att jag gör så gott jag kan och att mina barn i vart fall har en stark och klok mamma som vill deras bästa. Det är svårt att få stöd och gemenskap i våra roller som ensamma mammor, för de flesta lever ju inte som oss. Men du är inte ensam och ditt inlägg hjälpte i vart fall mig att känna mig mindre ensam. Ps Du vet väl om att du har världens finaste barn! Kramar

Ensam i föräldraskapet

INNEHÅLL