Hur känns det när sexet tar slut

Och jag och min. Vi har inte legat sedan vi tillverkade yngsta barnet för 4 år sedan. Vi har varit ihop i 10 år, gifta i 8. Min man har aldrig varit någon stor Casanova eller särskilt bra på att göra annat än pilla lite och så in ut sprut slut. Första åren var det ändå rätt ok men ofta var det jag som fick ta initiativet. Sen blev det så allt mer, att det hela tiden hängde på mig om det skulle bli något. Det fick mig att känna mig sjukt oattraktiv och oälskad. Jag försökte många gånger att prata med min man med trots löften om ändring blev det aldrig så. Då bestämde jag mig för att sluta ta initiativ. Resultatet är ett liv helt utan sex. Bättre det nästan. Egentligen borde jag skilja mig men orkar inte ta ta i det eftersom det skulle vara så jobbigt att riva upp hela tillvaron just nu. Varför min man som uppenbarligen är helt ointresserad av mig inte sticker har jag ingen aning om. Jag orkar inte fråga.

Inte ett dugg, jag är rena vulkanen. Men inte när det gäller min man.

Hur löser du det ?

Efter flera års celibat tillät jag mig att ha sex utanför relationen. Det kändes så sorgligt att mitt sexliv upphörde helt vid 35 års ålder och så ville jag inte ha det.

Tror inte jag skulle våga släppa lös all sexuell frustration jag har instängd.

Här är en till med en sambo som inte vill. För egen del håller det på att äta upp mig inifrån. Det värsta är väl egentligen avsaknaden av sexet utan oviljan att inse problemet eftersom det inte är ett problem - för henne. Varje gång jag ens försöker närma mig ämnet skuldbeläggs jag med att jag bara tänker och tjatar om sex, fast jag kanske inte ens nämnt det på en månad. Samtidigt har JAG kravet på att visa ömhet, med närhet och kramar. Har vi inte kramats på en dag får jag verkligen höra det. Jag drar dessutom det tyngsta lasset hemma med huset och annat.

Jag förstår mycket väl att saker och ting inte är svartvita när det gäller det känslomässiga. Och visst kan man hantera ett problem på massor av olika sätt, precis som "ombytta roller" säger. Men jag talade om vad man kan göra åt problemet rent konkret, hur man praktiskt ska lösa det om man vill förändra sitt liv och ta sig ur en ohållbar situation. Och då finns det inte så mycket mer att göra än det jag nämnde i mitt tidigare inlägg. 

Som jag skrev så ser jag det som självdestruktivt att leva i ett förhållande där man mår så dåligt som "min sanning" och "ombytta roller" beskriver. När man tappar självförtroendet totalt, lider alla helvetets kval och börjar förakta kvinnor, som "min sanning" vittnar om. Och det är inte bara självdestruktivt, det är destruktivt för omgivningen också eftersom ert lidande inte bara påverkar er själva, det påverkar era partners och barn också. En familj är en helhet, alla måste må bra och känna sig någorlunda tillfreds med livet. Om en pappa eller mamma går omkring och mår så pass dåligt så märks det på ett eller annat sätt. Även om man försöker dölja det. 

Men ni har alltså gått igenom parterapi båda två, "ombytta roller" och "min sanning". Hur länge gick ni i terapin? Vad hände? Vad var det som inte fungerade?  

Ofta slutar väl sexet med en orgasm hos den ena eller andra parten.

Ja oftast hos mannen medan kvinnan blir utan