Hur påverkades ert förhållande av ett tredje barn?

Vi har 16 månader mellan våra äldsta. De är idag 5 respektive 6 år. Och så har vi en liten räka på 10 månader. Det har bara varit positivt. De äldsta har varit fantastiska storebröder från start (då 4 resp. 5,5) och det har inte känts jobbigare eller mer stressigt att ha tre barn. Han hänger liksom bara med. Det som är jobbigt......ja, det handlar ju om de stora . Fast det här med att inte få sova ordentligt är ju jobbigt så klart men så är det ju med spädbarn. Men en helt annan sak med ett riktigt litet barn och två lite större. Kul att få erfara ett syskonskap med större åldersskillnad också.

Tycker du alltså att det är mindre jobbigt nu än när era killar var små? Era är precis så gamla som våra kommer vara om vi lyckas få till en trea snabbt ;) Är det en bra åldersskillnad?

Mycket lättare med bebis nu. De stora har bara varit fantastiska med lillebror - omsorgsfulla, försiktiga etc etc. Jättebra åldersskillnad upplever jag. Och yngsta är så nöjd med att alltid ha roliga bröder att titta på och hänga efter . Händer ju kul saker jämt för honom. Så fint att se dem tillsammans. De äldsta är oerhört tajta, men där är det också mycket konflikter.

Har det förändrats för dig och mannen? Hinner ni m varandra också?

Ingen mer som vill svara?

Puffar lite...

När lillasyster kom var storasyrrorna 4 resp 6 år gamla. De avgudade bebisen från första stund. Jag upplevde att de bråkade mindre, de hade ju nåt att fokusera på tillsammans, nåt som knöt dom närmre till varandra. Visst har det varit mkt ibland, med tre stycken. Jag var hemma fl med lillan i 15 månader och mellantjejen gick sina tider på dagis, stora gick i F- klass (förutom bebisens första 31/2 månad) - och det var meckigt. Lillan fick hänga med och hämta o lämna hela dagarna Jag i mannen har hunnit med varandra hyfsat skulle jag vilja säga, vi hade inga mor- eller farföräldrar till barnvakt. När lillan var 15 månader flyttade vi utomlands, så jag fortsatte vara hemma.

Kina79, upplever du att förhållandet blivit lidande?

Vill tillägga att vi i princip aldrig har barnvakt för att gå och äta el likn. Vi vill båda vara m barnen så mycket som möjligt. Vår tid har vi när barnen somnat och nu kan vi ju dessutom prata m varandra en liten stund när barnen är med :). Jag är nog mest rädd för att det blir för mycket logistik, stress osv som tar knäck på orken. Både jag o min man ställer väldigt höga krav på oss själva vad gäller i princip allt.

Jag vet ju inte hur det varit i Sverige, där båda föräldrarna jobbar och det blir mycket mer logistik.... Här är jag ju hemma, men visst kör det ihop sig ändå ibland, när de ska vara på tre ställen samtidigt Förhållandet har inte blivit lidande, inte av att vi har tre barn. Jag upplever att tredje barnet stabiliserade familjen på nåt sätt, band oss samman. Kan inte förklara det, men vi blev en hel, komplett, färdig familj. Vi kan fortfarande resa, får plats i en vanlig bil, går ut på restaurang med barnen mm. Fr mig framförallt var det inget val. Jag ville ha tre barn. Jag var inte färdig efter två, så var det bara. Min man var velig ett tag, hade nöjt sig med två om jag gjort det. Men det praktiska, med hus, bil, aktiviteter, logistik mm, var inte avförande för oss. Utan det var just att vi verkligen ville ha ett tredje barn. Aktiviteter och liknande får man väl anpassa sen när vi är i Sverige igen.

Har samma känsla här. Familjen känns mer komplett och de äldsta två har fått ett annat fokus. Eftersom jag är hemma och föräldraledig med vår snart 1-åring och ska vara hemma minst ett år till så ger det ju också ett lugn på många sätt.....även "stora" barn mår bra av att inte så långa dagar.

När det gäller logistik så lämnar och hämtar ju jag till och från förskoleklass och förskola. Jag har inga andra tider att passa. Sambon behöver aldrig känna stress till eller från arbetet. Våra stora har en hel del aktiviteter på eftermiddagarna, vilket kräver lite planering då de ofta ligger så pass tidigt att det blir jag som får ta det och alla barn ska med med utrustning och allt, men jag tycker mest att det är kul. Jag gillar deras aktiviteter.

Sedan beror det väl på hur man är. Vi behöver inte så mycket egentid jag och sambon. Vi trivs bra med ett rätt enkelt familjeliv. De stora somnar tidigt och ofta också minstingen numera så vi har oftast ett par timmar "själva" på kvällarna. Vi har i praktiken aldrig barnvakt (har haft det när barn två och tre föddes, men egentligen aldrig annars). Vi avlastar varandra genom att låta den andre få en stunds barnfri tid här och där.

Jag tycker att vår relation har blivit starkare för varje barn. Mer rotad på något vis. Men visst är det väldigt mycket barn i livet just nu. 

Vi behöver inte heller tonvis m egentid, räcker för oss med kvällar t ex. Aktiviteter kan vi i framtiden nog få lite avlastning med. Känns här också som att ett barn till skulle komplettera, konstigt att vissa känner så?! Däremot så tror jag inte, om vi bor kvar i våra kvarter att vi har råd m deltid mer än i början. Men är ett till barn viktigast så kan vi förstås flytta i framtiden.

Flexa kan vi däremot göra och jobba hemifrån när det behövs. Städning får vi hjälp med.

Det vi har sagt är att orkar vi inte m allt så kan vi sälja huset och köpa lägenhet nära jobb och kommunikation.

Vi delar även på markservicen någorlunda, men jag kommer vara hemma mest. Båda engegerar sig och sätter barnen främst.

Sova räknar vi inte m att få göra m tanke på hur vi haft det m nuvarande barn.

Resa vill man ju ändå göra? Lära barnen åka skidor? Ha ett eget liv

Först vill jag ju så gärna nu när mannen sagt ja så får jag lite kalla fötter?! Har ni inte velat alls?

Intressant att läsa svaren i din tråd! Vi har velat fram och tillbaka men är nu ganska säkra på att vi är nöjda med de två barn vi har. Ibland känner vi dock en längtan efter ytterligare ett barn men för oss handlar det om mer än känslor just nu som det praktiska och vår personlighet, orkar och vill verkligen vi "börja om" osv..Ja, du förstår säkert.
Hoppas ni hittar rätt

Intressant m någon som funderat, men sen väljer att inte skaffa. Hör mest övriga. Ja, man ska nog fundera på vilken personlighet man är. Tyvärr har jag dålig självinsikt, är ofta osäker på vad jag vill. Men jag är en kämpe så det skulle nog gå, men ställer kanske lite höga krav på mig själv. Kan ju bli jobbigt m tre?!

Helt ärligt så blev hela vårt normala liv vänt uppåner när vårt tredje kom, då var de andra 5 och 3.. I början var det iofs ganska

Lugnt men efter ett par månader så kom det smygande. Bäbisen ( som inte är så mycket bäbis längre) är och var ett extremt krävande barn som urlakade oss helt på energi.. Samliv orkades inte med, knappt ens den personliga hygienen eftersom att en person enbart kunde följa efter den lilla. Hon åt och klättrade på allt från 8 månaders ålder. Självklart är jag glad att jag har min Ellen men hon är verkligen nått att bita i..

Tack för ditt svar!

Våra barn, särskilt yngsta, har varit krävande. Säkert därför jag oroar mig. Han är över tre o sover fortfarande inte hela nätter. Han har alltid haft extremt litet sömnbehov. Myror i baken har båda. Vi har aldrig kunnat sitta o pyssla el gå på restaurant el liknande. Jag har varit mager som en sticka pga allt springande. Räknar m en likadan om vi skaffar en till. Därför har jag inte heller orkat tidigare. Tänker att när minstingen är fyra så kanske han sover själv?! Tål att tänkas på, man ska ju må bra själv också....