vad ska jag göra? blir tokig

Men det allra största problemet måste väl vara detta?

" Han är riktigt elak mot sin bror oockså, förra veckan när han var här så slog han sin bror i huvudet med en leksak, han höll på och strypa honom med en tandborste som han körde ner i halsen på honom så nu vågar jag inte längre lämna honom själv. När bebis var nyfödd så nöp han honom i armen så hårt att det blev ett mörk blått blåmärke".

Är det verkligen så illa som ts säger så kan han ju givetvis inte vara där med ts och bebisen. Det övergår mitt förstånd att inte pappan och mamman är mer oroliga över sin son och hans beteende. Pojken behöver ju hjälp naturligtvis!

Jag förstår dig ts. Min situation är inte som din, men min är jobbig för mig. Jag har två små hundar, en på 1,3 kg och en på 4 kg. Väldigt små med andra ord. Dessa hundarna är mitt allt. Min pojkvän och hans treåriga dotter flyttade hem till mig för ett år sedan och sen dess har allt bara eskalerat. Min sambos jobb gör att han tjänar väldigt varierande och tiderna kan man inte lita på. Så nu när vi har hans dotter så är det jag som får hämta på förskolan. Hela våren har jag själv fått stå för både hyra och mat. Denna månaden köpte jag även kläder till hans dotter. Bio mamman mjölkar oss på pengar. Vi har dottern nästan varannan vecka och tvingas ( enligt henne) att betala 1500:- i månaden i underhåll. Jag har frågat min sambo om han kan tänkas dra ner på underhållet lite då dottern ändå inte kostar så mycket. ( tänker då 1500 i underhåll och att mamman då ska lägga lika mycket + barnbidraget = 4000:-/ månad. Men min sambo är rädd för att diskutera med henne för det slår alltid tillbaka på honom. Men han har ju inte råd!! Men det var inte det jag skulle skriva utan att denna dottern är väldigt aktiv och impuls styrd. Lyssnar inte, skiter i det man säger, protesterar . Och hon ger sig på mina hundar. Stryper dom, håller fast dom och sparkar mot dom. Vi har försökt att lära henne att träna med dom istället men det går inte in. Det slutar med att jag är nojjig över vad hon gör, måste ha koll på hundarna helatiden och det som skrämmer mig mest är om vi får barn. Min sambo tror dottern har en blandning av adhd och Aspergers och vi ska försöka få barn i höst. Men jag är otroligt rädd för hur situationen här hemma ska bli. Eftersom att det är jag som hämtar på dagis så skulle jag då vara hemma själv med både bebis hundar och ett impulsstyrt och energiskt barn med trolig blanddiagnos. Mamman ska vi inte ens tala om. Hon manipulerar barnet med allt vi gör.

Han har jobbat med autistiska barn. Dock lite grövre än denna flickan då men han ser många liknelser av båda diagnoserna vilket säkert kan förklara en del.

Jag funderar på om man kanske skulle gå över till varannan helg igen. Detta tycks ju inte fungera när allt hamnar i mina händer istället för hans. Han jobbar med samma sak sen tre år tillbaka, dock börjar företaget gå sämre och min sambo har mycket utgifter. Visst stöttar jag honom men känns inte bra när man ska betala för allt och samtidigt hämta på dagis och fixa och när han inte ens vågar försöka dra ner på utgifterna i form av ett högt underhåll som han faktiskt kunnat minska.

Det hade säkert funkat om bara bio mamman samarbetat och stöttat. Men enligt henne är allt mitt fel oavsett vad jag än gör, fast jag inte är delaktig så får man skulden bara för att. Då känns allt lönlöst. Varför ska jag ställa upp om man bara får skit tillbaka. Ibland borde vissa bio mammor tänka sig för.

Jag var ett sådant där läskigt barn när jag var 5 år, bet och slog min lillebror så mycket jag kom åt. Idag vet jag att det berodde på att jag kände mig väldigt utanför och inte fick vara delaktig. Tror inte jag hade så mycket emot min lillebror egentligen utan ville bara bli sedd och få vara med. (och nej jag har ingen diagnos eller är speciellt konstig)

I detta fallet är barnet VV med sin mamma och i princip bara med bonusmamman och ny bebis, vad är det som säger att han inte saknar sin pappa och reagerar på förändringen? Först är pappan inte hemma när umgänget är, sedan är han ensam med TS (som fungerade?) och sedan kommer en ny bebis som han vet får vara med sin pappa och TS och "tar" hans plats och hans pappa som han ser väldigt lite av med tanke på arbetstiderna.

Kanske vore det också bättre med VH umgänge eftersom pappan ändå inte tycks vara delaktig under sina veckor och barnet inte mår bra?

Om pappan inte AGERAR så hade jag inte varit ensam med hans son. Som du skriver TS, ungen får vara nån annanstans när pappan jobbar.

Jag tycker att 6 åringen ska vara mer med sin pappa. om pappans arbetstider inte stämmer med varann vecka tycker jag att pojken ska vara hos mamma sin. så hade jag gjort.