Hej hej! Lite senare. First of all - jag har efter en snabbtitt ignorerat alla MachoCultures inlägg. Om det stod någonting väldigt intressant där, kan väl någon med vettig ortografi upprepa det, tack...
Sen - Det jag skrev om att "hur kan någon inte älska min dotter" var ju ironiskt. Det är väl klart att jag fattar att det inte är samma grej, som föräldrar ser man saker genom ett skimmer ingen annan ser.
Fanny b skrev 2014-05-18 09:32:03 följande:
Det är också vanligt att föräldrar som tycker om sina egna barn inte är så förtjust i andras. Det kan också vara så att om man t ex har en 10-åring och träffar en förälder som har ett barn på 2-år så kan barnets ålder ses som negativt, för man kanske inte vill återgå till att leva ett småbarnsliv.
För ensamstående föräldrar ser jag ett val här: Välja att träffa någon som spontant gillar ens barn eller träffa någon som inte gör det, och acceptera att för denna person är barnet troligtvis något som tillhör det bagage man tar med sig.
Absolut! Jag gillar inte heller riktigt barn, förutom mitt egna då, och andra barn jag KÄNNER. Jag älskar min brorsdotter, jag älskar min kompis barn som jag lärt känna nu och suttit barnvakt för. Jag tyckte från början att han verkade som en ganska dryg och gnällig unge, men inte längre. Jag skulle lätt tänka mig, om vi drar situationen till sin spets, att adoptera honom som min egen. Jag tycker fortfarande oftast att barn jag träffar sällan eller för första gången är jobbiga.
Jag hoppas att det är det jag ser nu i min kille, som verkar mer och mer avslappnad runt dottern. Och hoppas att det inte är fejk! För det hjälper ju ingen. Och, for the record, han har inte sagt att han INTE vill ha barn (nånsin!) - han har sagt att han inte riktigt gillar barn, vilket jag ser som en produkt av has otroligt begränsade erfarenhet av barn, men att han vill ha barn i framtiden.
Men hur som helst så är det varken hans eller mina känslor, varken i relationen eller vid ett eventuellt uppbrott, som jag är så oroad för, vi är vuxna människor och kan kommunicera, förstå, acceptera. Jag skrev TS för att få input på denna typ av relations påverkan på ett barn.
Anonym (Gå på magkänslan) skrev 2014-05-25 08:42:31 följande:
Jag levde i flera år med en man som blev styvfar till min son, som bodde hos oss varannan vecka. Det funkade men han knöt aldrig band till sonen. Han var själv barnlös. Det var svårt ibland, jag hamnade mitt emellan och blev lite överbeskyddande mot sonen när styvpappan klagade på honom. Med tiden dog mina känslor. Den bristande relationen var ett skäl. Och då hade vi ändå tid för varandra varannan vecka, mannen och jag. Idag är grabben 12 år och mycket mer självsäker och stabil än när vi levde ihop. Det är ett svårt läge. Men som förälder går plikterna till barnet före.
Tack så jättemycket för ditt inlägg. Det är precis det här jag är rädd för - att det kan påverka hennes självförtroende att bli fäst vid någon som inte visar kärlek på samma sätt tillbaka. Min egen pappa, även om han säkert älskade mig, var en person som hade väldigt svårt för att visa känslor. Hans kyla har absolut påverkat mig. Jag vill helst skydda min dotter från allt sånt.
Eftersom jag ändå ser en förändring i killens beteende, hoppas jag på det bästa och har inte brytit än. Men om det inte blir mycket bättre, och snart, ser det inte ljust ut.
Om det är någon som vill fortsätta skriva i tråden, ber jag er fokusera mer på ett barns roll i denna typ av relation. Det är hon som behöver skyddas, inte han eller jag. Tack! Kram :)
