stressad pojkvän orkar inte ha förhållande

Oj va svårt, tyvärr kan väl bara han själv svara på något av det. Ibland blir det svårt eller mycket, är det jobbet, grabbens mamma eller ekonomi, det är tufft i bland och din killens olika beskymmer med kroppen, gör det ännu svårare för ge tips utifrån hans syn på saken.

Själv för egen del så är min sambo det som räddar allt när jag kommer hem, är det att jag saknar min son eller är utsliten och trött efter det tunga och stressiga jobb jag har så är det hos HENNE jag finner lugn och avslappning. För min del hade jag haft svårt att komma hem till tomhet och ensamhet när jag mår sådär.

Med det sagt så finns det givetvis tillfällen då jag vill vara helt ensam, är det i sorg eller annat så behöver var människa (förutsätter jag) tid för sigsjälv ibland, är det för onani, bok,bad eller annat.

Vet tyvärr inte om jag ens kan ge tips, prata med varandra, kanske en dag i veckan ifrån varandra helt?

Kanske han faktiskt bara inte vill ha ett förhållande just nu och då får du ju inse att det inte går att tvinga fram.

Kanske han inte vill/vågar berätta något han inte är nöjd med och flyr diskussionen?

Bara han sitter inne med svaren ;(

Innan jag delar med mig med mina tankar så vill jag bara säga att alla är olika,reagerar olika och tänker olika.

Min historia är inte jätte annorlunda men det skiljer sig ändå en del.
Jag är en 31 åring som alltid älskat att jobba.. Mycket ofta och gärna på ett arbete där det är "jobbigt" jag vill vara trött när jag kommer hem så jag vet om att jag gjort nytta.

Jag har vid flera tillfällen jobbat på 2-3 olika arbetsplatser plus att jag har pluggat heltid under tiden. Detta för att jag har haft intresse av att göra det men det har även funnits ett tvång då min före detta sambo inte var så arbetsam av sig.

För ca ett år sedan bytte jag arbetsplats och gjorde en hel om vändning i mitt liv.. Jag hade bara ett jobb och skaffade mig en ny pojkvän som jag trivs jätte bra med och som ger mig så mycket att jag dagligen svämmar över av kärlek till honom..
Min käraste har en son på 3 år på deltid vilket självklart betyder ansvar för mig med (vilket jag är lycklig med så absolut inget negativt med det.)
I november började jag få problem med min rygg... konstant smärta och stora svårigheter att sköta mitt jobb och min vardag.. jag gick med detta ett tag och sökte sen läkarvård för detta då jag inte orkade mer.. Jag har även fibromyalgi i botten så smärta är en vardaglig sak för min del. Efter att jag sökt vård slutade detta med en sjukskrivning, har vart hemma sedan Februari idag och väntar på ex operation av diskbråck och en förändring i ryggen som heter Modic 2.. 

Min dagliga rädsla är att min älskade skall tröttna på mig med tanke på mina problem med min smärta.. Jag har ett enormt stöd i honom men det finns flertal gånger som jag känt att det är bättre att jag tar minas saker och lämnar min älskade familj så de kan få det lyckliga liv de är värda.. Inte ett liv med en "sur kärring som bara gnäller". Många gånger har jag tänker nu skiter jag i detta nu går jag och jobbar igen för att kunna dra mitt strå till stacken det får bära eller brista... 
Men samtidigt så vet jag om att jag kan inte, jag fixar inte det. Går dagligen på smärtlindring som påverkar mig som person, det gör mig trött, flum och påverkar mitt dagliga liv.
När hans son frågar skall vi leka så vill jag så gärna men det är inte alltid jag kan och det gör mig så ont.. Det psykiska smärtan gör ondare än den fysiska. 

Jag kämpar och försöker att "tänka" bort att jag är en "värdelös"människa men det kommer stunder som är jätte jobbiga, som tur är har jag hittat en man som inte släpper mig för att jag är sådan utan stöttar mig ändå och älskar mig.. Han är en vuxen människa som tar mig med mina fel och brister även om jag flera gånger anser att han är värd så mycket mer än mig.. En som kan ge honom allt..Jag kan inte det tyvärr...

När jag läste ditt inlägg så tyckte jag mig känna igen en del i det med tanke på min egen smärta.. Jag är ledsen att säga det men jag kan tro att han gör detta för att han känner att han inte kan ge dig det du är värd, jag kan förstå att det är svårt att acceptera som flickvän eller pojkvän. Känslan av att känna sig värdelös och vara till problem är jätte jobbig att hantera dagligen och det är svårt att komma över..

Du har sagt till honom att du finns där vilket är jätte fint av dig, var bara där för honom och ge honom tid. Får du möjligheten så förklara att han är värdefull och en bra människa.. Det kan man behöva höra även när det är som svårast.

Jag hoppas och önskar att det löser sig för er för jag vet att det är jätte jobbigt att gå igenom en sådan sak själv, därför är jag lyckligt lottad att jag har den underbara man jag har som står ut med mig... 
Jag vill inte lämna för att jag har problem och kommer inte göra det då han inte skulle låta mig "komma undan" . Jag får bara anpassa mig och ligga på alla fyra och leka med lill plutten och sedan ta smällen..

Det är värt det.. Kärleken är konstig och jag hoppas verkligen att jag skall bli bra i min rygg snart så jag kan vara den bonusmamma och flickvän som mina kära är värda.

Lycka till och ge inte upp

Avvakta tills han hör av sig.

Du har talat om att du finns när han vill ta kontakt igen.

Kan tänka mej att allt är upp o ner för tillfället, låt han vara ifred, tids nog kommer han tillbaks.
Ta det lugnt

Nå TS om du är kvar, hur gick det?

orkar inte skriva så mycket då de fortfarande gör mig ledsen. Jag är helt över han och har gått vidare, men sättet ha behandlade mig på kommer nog kännas ett tag till.

Vi är inte tillsammans, och jag känner att jag troligtvis aldrig ens kommer vilja prata med han igen. Han är en sån trasig människa, med såååå mycket psykiska problem inom sig. Istället för att ta tag i dom med mig träffa han nån ny tjej som han direkt presentera för barnen, så han kan fortsätta leva i sin fantasivärld där han man låtsas vara perfekt.

Men inget jag är ledsen över nu, är glad att de tog slut för jag skulle aldrig kunna leva med nånsom flyr verkligheten som han gör. Saknar dock barnen väldigt mycket.

Beklagar att det gick som det gick.
Skönt att du har gått vidare, du träffar nog någon framöver
Ha det bra!