Ursäkta mig då...

Shade80: varför skulle jag behöva det?

Förundrad: det är just den diskussionen du behöver ha med din partner. Var ska ribban ligga?

Fast, vadå, barnen visslade? Och? Jobbigt? - ja, gå ut då! Barnen var väl glada och muntra och visslade lite - de kanske nyss lärt sig att vissla? Kul typ du är som tar bort deras sprudlande glädje (du vet den där glädjen som barm besitter men som sedan växer bort - eller kanske motas bort av torra vuxna).

Nu framgår det ju inte ålder på barnen, men jag anser nog att visslande hör hemma utomhus eller på deras rum. Frukosten kan förhoppningsvis utgöra en relativt lugn start på dagen. Då har jag två små barn under 4 år ... Bonussystern har jag bett sluta vissla och sjunga jättehögt och falskt också. Vissa dagar vaknar jag tröttare och då har jag försökt påtala att just idag har jag lägre tolerans.

Saian: Man ska inte behöva diskutera om ribbor för allting som barnen gör, då skulle man inte ha tid med annat.

Det är klart att mina barn låter när jag är trött och jag irriterar mig på det. Kruxet är att det blir lite slumpartat för barnen om de får ibland och ibland inte.  Och åtminstone mina barn brukar vilja veta varför de inte får göra något. De tycker inte om att få "order", exvis "sluta!", "lägg av!" osv men om man behandlar dem med lite mer respekt så brukar de lyssna. 

Att säga till pedagogiskt, med en förklaring till varför man vill att de ska sluta brukar funka bra: "Jag har lite ont i huvudet, kan du vara snäll att dämpa dig så känns det bättre!" eller en klassiker "idag är jag trött och kan inte tänka samtidigt som jag lyssnar på dig som visslar, kan du vänta tills du kommer ut?"

Jag måste erkänna att första gången jag läste din trådstart blev jag lite förbryllad över att du reagerade så starkt på att de visslade men nu låter det mer som att irritationen kom sig av att de inte lyssnade på dig och respekterade dina åsikter. Och att mamman inte stödde dig i att få göra dina önskemål gällande. Det är viktigt att barn får lära sig att ta hänsyn till andra människor, vilket ibland innebär att de ombeds att avstå från att göra något de vill eller att göra något de inte vill. 

Men, summa summarum, testa att inte bara säga "lägg av!" nästa gång utan försök slänga in en förklaring till varför du inte vill att de ska göra vad de nu gör just då. Kanske mamman har lättare att stödja det också. 

sprudlande glädje vet inte.. det va mest tidsfördriv och få de andra bröderna att göra annat än det de ska göra.
De är 4, 7 och 9 år gamla.
Håller med mammalovis här, grabbarna vill gärna gör mycket annat än att käka frukost och kläd på sig och göra sig iordning. Lugn och ro anser jag är A och O i en barnfamilj med 3 av olika ålder och personlighet. 

Jag frågade först snällt om de kunde sluta vissla, jag sa inte varför. Jag förväntade att jag skulle få motfrågan om varför, men inte denna gång, (brukar alltid komma) varvid de fortsätter och då kommer "lägg av" ifrån mig. 
Något stöd ifrån mamman fick jag inte, utan mer att det va jag som gjorde fel eller uttryckte mig fel emot henne när grabbarna inte lyssnade (jag skulle på ett mer förklarande sätt bett dem sluta vissla) 

Det var jättebra att du bad snällt första gången. Försök nästa gång att ge en förklaring till varför, där håller jag med mamman, i synnerhet när det gäller saker som de får göra och ibland inte. Det kan från barnens sida upplevas som slumpartat och orättvist att helt plötsligt inte få göra något som brukar gå bra. 

Jag brukar tänka så att om jag inte kan motivera en tillsägelse så är den onödig. Det är bra för barn att få veta varför. Det lär dem att tänka själva och inte bara göra det som faller dem in. Det blir lättare att ta hänsyn till andra om man förstår varför man ska göra det. 

Du får sätta dig ner och prata med mamman. Det är inget ovanligt att föräldern tar sitt barns parti och hackar tillbaks direkt, hur rätt du än har. MEN ska det funka att leva ihop så får hon acceptera att du säger ifrån till hennes barn, när det är något.

Jag fattar vad du menar med visslandet. Har en dotter som är lika irriterande, som också rätt som det är börjar vissla eller på annat vis pipa och låta.
Men nu är skillnaden att det är en gemensam dotter det handlar om, så det blir inga konstigheter när man säger till henne att sluta, utan helt självklart att hon SKA sluta.

Mmm.. drar mig dör att göra det. Får bara känslan om att jag kommer att bli bemött med taggarna utåt direkt och då få dålig stämning och ont i magen, jag vet att inte blir bättre av att inte ta diskussionen på längre sikt. Önskar att hon kunde tänka sig i mina skor nån gång, men det känns inte som det kommer att hända.
Våra diskussioner brukar glida in på andra saker och så blir det skit av det hela :/ 

Som jag alltid sagt till mina söner - slutar ni inte vissla slår jag ut framtänderna på er 

Visslande är något av det jävligaste ljud jag vet, och de får därför göra det när jag inte är i närheten. Och det har de respekterat, utan att känna att jag dämpar deras glädje och levnadslust  

 

Antar att det är dina biologiska barn ;) 

Javisst ska du få säga ifrån i ditt eget hem,däremot kan man säga på olika sätt. Jag brukar låta dom hålla på ett tag ,sen säger jag att nu räcker det.Som någon nämnde,det kan ju vara förvirrande om dom får hålla på och vissla vissa gånger,och vissa gånger inte.

Ska jag vara helt ärlig så har även bonus lärt sig att inte vissla när jag är närvarande.... Hennes äldre storebrorsor har nog informerat henne ;)

Inte mitt hem, men tycker att de ska kunna lyssna ändå första gången jag säger till.
Balansgång som sagt

Har oxå så med ett av mina bonusbarn där pappans ord är dem ända som går in, jobbigt men det har blivit lite bättre. Viktigt att bioföräldern tar och pratar med barna och säger att det inte bara är henne dem ska lyssna på.

Hon på talar att de även måste lyssna på vad jag säger, ibland så lyssnar de faktiskt.
De lyssnar mer när mamma inte är hemma, antar att det är fler som upplever det som så.