ur ett barns synvinkel (hjälp mig föräldrar!!)

Jag har fått en traumatisk uppväxt och hade föräldrar som både gjorde mig och mina syskon illa psykiskt och fysiskt, lurade i oss att ene föräldern är sämre än den andre mm... 
Till slut så ansåg socialen och hovrätten att min mor inte var en lämplig förälder och min far fick vårdnaden. 
Vid detta tillfälle så jobbade han i Norge på en oljeplattform och var hemma.... fyra dagar i månaden. 
Vid äldre dagar så Träffade han en YNGRE tjej (närmare i min ålder och min far är runt 50snåret) Och jag gillade inte henne alls och man märkte hur hon stötte bort mig, la sådana kommentarer så som "sitt inte i din pappas knä, du är ingen barnunge" vilket jag var. jag var en uppväxtskadad 15 åring som inte fick kärlek som barn. Jag behövde de jag kunde få vid äldre dagar. Gärna mycket kramar mm.. Till och med min syster som hatar kramar bara fick acceptera det då jag var som jag var och kände mig oälskad utan beröring, kramar mm. IALLAFALL - Jag blev äldre och mer irriterad, Och hon bodde hos oss då 18 år, och jag var fyra år yngre på snöret då jag är mittenårsbarn och hon senfödd men hon är född samma år som min bror. Jag accepterade henne inte alls och min pappa visste om det, Skulle andra föräldrar acceptera detta eller skulle ni faktiskt separerat ert kärleksliv och barnen? vid samma dag som min 18 års dag (för ett år sedan) slängde min pappa ut mig och sa att hans flickvän var viktigare än mig, och har sedan dess inte pratat med mig... Jag bor nu själv i en etta och mår psykiskt dåligt så jag kan inte jobba pga jag vet inte var mina känslor skall ta vägen, han har bokstavligen förstört mig och hans flickvän har förstört honom. 

Hur ser andra föräldrar på detta? Jag tror jag behöver höra andras åsikter än mina  18 åriga kompisars åsikter på det, jag förstår liksom inte varför man gör så och gör han fel eller är det jag som gör fel genom att förvänta mig att min pappa ska bry sig mer om mig än henne? Tacksam för åsiker och synpunkter.... (om jag får några...)