Att mitt liv blev så här
Känner mej så värdelös. Separerade förra året, har två barn. Träffade en ny man som verkade vara helt underbar, men efter ett tags dejting har han dragit sig undan mer och mer, säger att han inte har tid, men likväl ser jag honom ute med andra bekanta utan att bjudit med mej. Han sa att han älskade mej och mina barn. Han hade inga barn själv så jag var mycket skeptisk till en början. Jag förstod att han var van å komma och gå som han ville, leva ett ungkarsliv helt enkelt, ha sina perfekta skor och var sak på sin plats om ni förstår hur jag menar. Men han hade mej övertygad om att han var redo för en familj nu, att han hade längtat efter detta. Jag kände mej så glad över detta, även om det sårade att han aldrig hade tid att fräffa oss. Det var alltid jag som tog initiativ till att göra något, bjuda hem honom på middag så att han kunde vara med barnen en del, typ en gång i veckan, två timmar. Nu har han meddelat att han nog inte vill leva ett familjeliv iallafall, att han inte känner sig bekväm i en föräldraroll säger han. Och han tycker det är bäst att vi inte ses mer. Jag känner mej så ledsen så jag vet inte vad...känner att jag inte orkar...gråter ständigt. Så nu sitter jag här ensam. Dessutom har jag det dåligt ställt, mitt ex tycker inte han behöver betala mej någonting. Måste visa mej stark när jag har barnen här. Allt käns hopplöst, vet inte hur jag ska kunna ta mej vidare. För mej har relationer alltid kommit före allt annat, känner mej vilsen och ensam. Någon som kan säga något positivt? Hur ser man ett ljus i tillvaron när allt bara är svart?
