I morgon ska jag till sjukhuset. Ta första tabletten. Avstanna graviditeten. Sen blir det att föda ut fostret, mitt barn, på måndag.
Jag och min man har tagit beslutet att avbryta efter tråkigt besked på fvp. Kommer att vara i 16+1 när barnet ska ut.
Men hur ska jag orka, hur ska jag kunna leva med mig själv efter att ha bestämt att avsluta någons liv?
Jag fattar inte...
Genom att ta en dag i taget och genom att veta att ni fattar rätt beslut. Vilket ni gör.
Beklagar ts.
Man klarar det för att man måste.
En dag i taget, låt det ta den tid det tar. Ta hjälp när ni känner att det behövs. För mig tog det flera dagar innan det sjönk helt in och jag behövde gå till kurator.
Inboxa om du vill.
Man klarar av att leva med det för jag tänker på vilket liv hade barnet fått om det hade fått födas. Det ena hade klarat hela graviditeten.
Tänkte bara skicka en kram
Nu är det över. Själva aborten kändes okej, det gick snabbt och ganska smärtfritt.
Vi valde att se på lillebror efteråt och det var både skönt och sorgligt. Men vi hoppas det ska hjälpa oss i vår sorgeprocess, för även om vi gjort det otroligt hemska valet att avbryta hans liv är han ett barn vi sörjer. Det låter dubbelt men så är det.
Nu är det bara våra känslor kvar...
Vad visade provet på, om jag får fråga?
Berättigad fråga.
Finns en lögnmyt man göder angående abortdilemman, om att man tar rätt beslut. Det man bestämmer blir liksom rätt, vet det låter dumt men så resonerar man.
Tyvärr tar vi fel beslut ibland, en del som man får ångra resten av sitt liv.
Speciellt om man väljer om någon annan, på liv och död för den människan.
Angående TS, är det absolut ingen chans att barnet kan överleva då om det får födas?
En del felprognoser har ju ställts också, "dödsdömda barn" och utdömda barn har visat sig klara sig bra när föräldrarna vägrat att göra abort.