förälder till barn med ADHD

Tidigt! Hon var oerhört aktiv som bebis egentligen redan i magen, inte en lugn stund. Så fortsatte hon som bebis och hon var liksom hela tiden på gång. Hon var ett intensivt barn, det kändes som om hennes hjärna jobbade i en växel helt annan än omgivningen. Det var så att andra vuxna också såg det, men mer som att hon var driftig och väldigt motorisk. Hon var ett glädjespridare och i stort sett jämt glad. Jag märkte när hon började ta med kompisar hem från dagis att kompisarna inte alls kunde hålla jämna steg med henne. När de skulle göra saker så tog de ofta tid för kompisarna att ställa in sig på den aktiviteten och när kompisen börjat med aktiviteten så var dottern i tanken långt borta då hon redan hunnit med 5.6 saker till. Hon fick sin diagnos som 11-åring men detta hur ju synts sen hon var någon månad.

Dottern har inga inlärningsvårigheter och stör inte lektioner men hennes hjärna har ett helt annat tempo än de flesta andras. Det bästa ordet för att beskriva henne är att hon är intensiv. Det märker lärarna mycket av och man blir utmattad av att vara med henne just för att allt går i ett sådant tempo. I syslöjden är hon så produktiv att läraren tycker det börjar bli jobbigt. De flesta lektioner kommer hon hem med 5-6 alster som hon tänkt ut och gjort, projekt som varje sak enligt lärarna borde ta 3-4 lektioner.

Jag funderar på att kontakta bvc. Men är rädd att bara få svaret att pojkar i 3 års åldern har lite spring i benen. Är det bättre att kontakta bup derekt? O även om det nu är så att han bara är väldigt aktiv så måste vi få hjälp att hitta sätt för honom att varva ner.

Har ni känt er osäkra på er själva som föräldrar? Jag kan känna ibland att jag kanske överdriver när jag säger att han är överallt. Väggar tak o därimellan. Rusar från den ena saken till den andra. Men samtidigt så vet jag innerst inne att andra barn kan rita mer än 2 streck på en teckning utan att hoppa upp o ner på stolen o springa runt i mellan. Leka med bilar. Ett streck till på teckningen. Springa , klättra osv. Känns det igen?:)

Vi har i perioder känt oss som världens sämsta föräldrar. Alla andras barn kan ju, liksom. Alla andras uppfostran funkar ju. Om vi bara orkade lite mer, lite till, var ännu mer närvarande, ännu mer aktiva, gjorde lite mer så kanske... Är det vi som är lata, eller inkompetenta, eller dåliga föräldrar?

I synnerhet i väntan på diagnos så malde tankarna, tänk om vi bara inbillar oss, tänk om hon är helt "normal", tänk om det är oss det är "fel" på...? Sen fick hon en diagnos som var t.o.m. "gravare" än vi väntat oss, vi hade väl tänkt mer "är det nåt så kanske högfungerande autism, atypisk autism, autismspektrum...", medan dottern sedan med rejäl marginal och utan tvivel hamnade på klassisk autism i ados-testet och övriga tester. Så då fick man ju känslan att "okej, vi kanske inte är så värdelösa ändå, om vi ändå klarar vardagen fast hon har så pass stora svårigheter.". 

Men viss återkommer känslan, kan vi hjälpa henne mer, göra mer, orka mer...?

Vi började märka som tydligast runt 3 års åldern. Nu vid sex års (snart 7) ålder har vi en diagnos.
Han har alltid varit mkt aktiv, full fart, var överallt och ingenstans, impulsiv, utbrott, tvång med mera..

Vid 6 år kom panikångest, mer tvång, svårt med sociala samspelet samt tolka leksignaler, svårt att koncentrera sig, väldigt impulsiv, utbrott och ibland utåtagerande.
Alltid pratat mkt och högljutt samt avbryter och har svårt att veta gränser.

Ska tillägga att han är mkt duktig i skolan.. Både att räkna matte och i svenskan.
Han blir fort klar med uppgifterna och blir då rastlös.

Han håller ihop i skolan, inte arg och få utbrott. Men sedan när han kommer hem så i perioder pyser han mkt hemma.. Då kommer mkt irritation och utbrott. Beror helt på hur skolan och fritids varit samt hur han mår.

Hej!

Redan som bebis så var vår son lite extra speciell, enorm energi och humör. Men glad som en eller tusen solstrålar. Han har alltid varit mycket mer av allt. 
Vi tänkte dock att han var en livsglad kille med mkt energi. 

Det var inte förns han började sista året på dagis (5år) som vi började fundera på om en utredning kanske skulle kunna vara bra trots allt, för hans skull, så han kunde få rätt hjälp i skolan från start om det visade sig behövas.

Han var 6 år när utredningen var klar, ADHD med koncentrationssvårigheter och väldig impulsiv.

Vår son har både ADHD och autism. Han fick diagnoserna när han var 7 år, men han var speciell redan som bebis. Mer krävande än andra barn. Sådana bebisar brukar beskrivas som överlevarbarn, eller High need children. Andra begrepp som beskriver samma personlighet är autonoma barn och spirited child.

Länge tänkte jag att mitt barn var ett sånt barn, men att det inte behövde räknas som en diagnos eller så. Men när lillebror kom blev det så uppenbart att vårt första barn var betydligt mycket MER än vad "normala" barn är, så det var skönt att få en diagnos på honom till slut.

hej på er! Tack för att ni finns och delar med er och til dej Alllison som startade tråden! Många av era beskrivningar på era barn passar så bra in på min son, Isac 7 år. Fick diagnos nu i maj att han har ADHD. ska utredas om ev autism oxå.

Isac som bebis var väldigt missnöjd, armar och ben rörde sej konstant och snabb att lära sej ta sej fram/gå/springa. Frågade första gången vid 1½ om man redan kan veta att ens barn hade ADHD, nejdå fick ja höra. Han är bara väldigt aktiv och nyfiken på livet. Ändå har ja alltid vetat, så blev ingen chock när de blev klargjort!

Har inga vänner med barn med ADHD. så allt känns förvirrande,
Idagsläget prövar vi ut medicinen medikinet och är uppe i 30mg. Inget märkbart förutom att tvångstankarna har ökat:/ olika ritualer han gör vid olika moment. Gränser testas mer än normalt och väldigt högljud. Åh ibland känns de bara som de negativa plockas fram men därunder finns en så fin kille!

Har era barn extra rädsla för döden/spöken och liknande/sömnproblem?

Ta hand om er/Linda

Precis blivit uppsatta på kö för adhd utredning på vår 5 åring. Jag har märkt sedan bara några veckors ålder att sättet skilde sig från storasyskon, men kunde inte sätta fingret på det.

I magen var det aldrig lugnt och stilla.

Väldigt aktiv, hemskt humör (antingen svart eller vitt men mest svart), tyckte inte alls om att bli fastspänd t ex i vagn eller bilstol - skrek konstant då, sov dåligt eller nästan inte alls varken på natten eller på dagen. Väldigt noga med regler och att saker och ting ska vara som de alltid varit, svårt för förändringar, svårt att åka bort mm och det märktes tidigt. Slåss och är utåtagerad i mångt och mycket. Kan dock skärpa till sig borta men blir 100 ggr värre hemma sedan då han slår på syskon och föräldrar mm

Vissa dagar har jag känt att jag ångrar mig och önskar att man kunde ge barnet till någon annan :( hemsk känsla men tar otroligt mycket energi.

Hej!

Jag arbetar på projektet "Wonderland" vid Örebro länsteater.

"Vill du riva barriärer och göra samhället öppnare?"

"Möten mellan människor är en förutsättning för förändring. Det kan uppfattas som en utopi men vi är övertygade om det är genom att våga mötas som vi kan göra skillnad. Vi ska mötas genom workshops, samtal, konst och interaktiva övningar och behöver dig!"

wonderland.orebrolansteater.se

Vi söker nu grupper att vara med på workshops - med teman inspirerad av "Alice i Underlandet" - 3-4 träffar med start mitten av oktober och avslut i december.

Det är en grupp jag är speciellt intresserad av - det är föräldrar till barn med ADHD.  Vet ni om nån grupp/förening som verkar här i Örebro? Finns kontaktuppgifter dit isåfall? Eller vet ni om föräldrar som skulle kunna vara med på detta här?

Hör isåfall gärna av er - så kan vi berätta mer om projektet! Här på forumet eller på mail.

[email protected]