Ouppfostrad hund och bebis (långt)
Min mamma har en hund (lagotto) på ca 4 år som i mina ögon är helt ouppfostrad. Han vill ha uppmärksamhet hela tiden, får han inte det så skäller han gällt och ihållande, varpå han ömsom får skäll tillbaks ömsom godis/uppmärksamhet/leksaker osv. Det går inte att lägga ifrån sig saker eller ställa skor på golvet då tar han dem och släpper dem inte ifrån sig, eller biter sönder sakerna (min mamma brukar ge honom en godisbit för att få honom att släppa). På besökare hoppar han och skäller (vissa "rider" han på), han är dock inte agressiv, bara uppspelt som jag upplever det.
Jag har fått en dotter som nu är 2,5 mån gammal, och jag känner mig inte bekväm med att ta med henne till min mamma pga hunden. Jag har berättat detta för min mamma som säger att jag inte ska oroa mig, att hunden är så snäll så, och får han bara lukta lite på hennes fot så låter han henne vara sedan, och om det blir jobbigt stänger hon in hunden nånannanstans.
Dock så funkar det inte alls, första gången så vräkte sig hunden fram och tryckte in huvudet i bilbarnstolen där dottern satt innan nångon han hindra honom, att han fick lukta på henne gjorde honom inte alls mindre "på". Min mamma och hennes man ville inte binda hunden någonstan utan höll i hans halsband medan vi åt, dock släppte de taget flera gånger varpå hunden direkt sprang till dotterns stol och slickade henne i ansiktet osv och jag fick trycka bort honom med kraft (han lyssnar inte alls på tillsägelser).
Inför nästa besök pratade jag med min mamma innan och sa att jag inte litar på hennes hund (eftersom han är så ouppfostrad, speedad och styr hela hemmet) och inte känner mig bekväm med honom i närheten av dottern. Hon svarade att hon litar på honom och han är så snäll men för min skull så ska hon hålla honom borta från dotter (t.ex stänga in honom i annnat rum).
Vid nästa besök så var det dock samma visa. Iofs band de hunden på ballkongen, men med så lång lina att hunden ändå sprang in i köket och fram till barnet. Senare släpptes han lös opch jag stod upp och höll dottern i famnen varpå han rusade fram till mig och hoppade upp mot mig. Amma kan jag inte göra i en soffa el dylikt för då hoppar hunden upp så jag får stänga in mig ensam i ett rum med dottern och amma. Hon kan givetivs inte ligga på en filt på golvet utan att få hunden över sig, utan ska vi vara där måste hon hela tiden passas nog på eller hållas i famnen (varpå hunden ändå är "på" så fort han får möjlighet).
Jag har försökt prata med mamma om detta men hon skojar bara bort det, säger att hunden gör så för att han tycker flickan är söt, för att han vill skydda henne, och att han (hunden) är en bebis osv. Jag föreslog att hon skulle försöka ta hjälp av en hundtränare el dylikt för att komma tillrätta med problemet, men då svarade hon att hon anser att det inte finns något problem.
När vi satt ute och skulle fika på ballkongen var hunden fastbunden men de hade gjort linan så långa att han var bara ca 1,5 m från dottern, och han satt och hängde i linan allt han kunde, småskällde och gnydde. Den var så dåligt fastknuten att knuten gick upp, och han skulle genast bort till dottern, men jag han stoppa honom. De knöt fast honom igen, han fortsatte att skälla osv, min mammas man skulle "ta tag i honnom", för att säga åt honom, varpå han då morrade till mot mannen och visade tänderna. Jag frågar varför de inte kan binda honom nånannanstans, eller låta honom vara innomhus i ett rum sålänge, de säger att det är synd om hunden, att då skäller han så mycket osv. Straxt därpå så åkte jag och dottern hem.
Nu känner jag att jag inte vill komma dit mer. Jag känner mig inte trygg med att vara där med dottern, även om jag inte är rädd för hunden i vanliga fall, tycker bara han är fuktansvärt jobbig och ouppfostrad. Min mamma älskar sitt barnbarn och vil att vi ska vara där, men hon anser att det inte är något problem med hunden. Hon gillar inte djur i vanliga fall, bara denna hunden, som hon föränskilga och kallar sin bebis. Hon har haft en hund tidigare, den hunden hade dock ett annat temperament och bet flera personer (ej allvarligt) vilket hon bestämt nekar till att den gjorde. Jag vill gärna att min mamma ska träffa sitt barnbarn, men då utan att hunden är med, t.ex hemma hos oss. Jag är själv en djurmänniska, och har fött upp katter under flera år (har dock inga djur nu), ridit mycket, haft andra djur och även passat andras hundar.
Tycker ni att jag överdriver kring detta?
Det viktigaste är nolltolerans i början, var skittråkig för hunden och markera supertydligt att den inte får komma nära. Han kommer fatta! Tålamod!