Deprimerad av aborten

Du borde få en samtalskontakt via sjukvården.

Kommer du kunna fortsätta med din sambo om du går igenom detta för att han vill?

Kan ju även passa på att nämna att jag blev gravid trots noggrant intag av p-piller. Nej det är just det att jag tror att det kommer kännas jobbigt att fortsätta förhållandet som att ingenting har hänt när det känns som att jag gör detta nästan bara för hans skull. Själv gör jag gärna allt jag kan för att få det att funka med att behålla barnet och är övertygad om att jag skulle lyckas bra då detta är något jag verkligen vill.

Låter som om du verkligen vill behålla barnet? Ska du då verkligen göra abort?

Försök få en samtalskontakt, så att du kan få stöttning där:

Jo visst vill jag behålla barnet.

Är bara så rädd för vad alla ska tycka, främst mina föräldrar. De har varit uppriktiga med att ifall något sådant som att jag skulle bli med barn nu så kommer de säga upp all kontakt.

Mamma har sagt att det är hennes värsta mardröm och både hon och pappa är av den åsikten att barn förstör livet.

Jag är inte uppvuxen med mina föräldrar så vi har inte så bra kontakt och själv har jag länge längtat efter ett barn, nu är jag inte jätteung längre och nu kan jag ju faktiskt klara av det.

Skulle absolut orka med att vara ensamstående mamma men jag hade så gärna gjort det med min sambo.

Skit i vad alla andra tycker och tänker. Jag förstår inte varför man ska bry sig om det. Det är hur DU mår som är viktigt, sen vad alla andra känner, det är totalt ointressant. Vill du behålla - så gör det! Stå på dig och tro på dig själv så fixar det sig. Kram

Du har bara dåliga alternativ tyvärr. Sannolikheten för att du och din sambo lyckas hålla ihop är mycket liten. Inte bara för att han kommer att ha svårt att acceptera att du förstör hans liv genom att behålla och du kommer att ha svårt att leva med att han förstörde ditt genom att kräva att du skulle göra abort. Ni är såpass unga att ni kommer att förändras en hel del ännu, både i intressen och värderingar vilket gör det svårt att hålla ihop, lasten av detta därtill gör det inte bättre. Dessutom tror jag att du har en bit kvar innan du är redo för familj, ja, en ren fördom delvis baserad på mig för jag känner inte dig. Jag ville under en period då jag var relativt ung desperat ha barn, i efterhand har jag insett att det var för att kompensera min egen avsaknad av familj, en väldigt dålig anledning. Min känsla säger mig att detsamma gäller för dig, men det kan jag förstås inte veta. Lösningen för mig blev terapi för att ta igen de kunskaper och färdigheter (kring relationer och känslor bl.a.) jag borde ha tillägnat mig som barn i en mer normal familj men nu hade missat. Först därefter var jag stabil nog för att kunna ge ett barn verklig trygghet. (Och så ska det vara, ett barn ska inte behöva bära sin förälder, det handlar alltså inte om vad ett barn kan göra för dig utan om vad du kan erbjuda ett barn!) Om du istället väljer abort kommer det också att bli tungt, depression är ganska vanligt, hormonerna efter en avbruten graviditet är inte att leka med.

Usch, blev inget peppande inlägg det här. Summan blir att du bör söka samtalskontakt, du lär behöva stöd hur du än gör, inte bara i beslutet utan även efteråt. Någon att prata med är det bästa och ofta enda man har när livet blir tufft.

Vet du vad - behåll bebisen!!! Du kommer att fixa det, man växer och blir starkare av att magen växer. Och sedan när du väl håller din lilla i famnen upptäcker du att du kan ordna vad som helst. Du är ung och lever i ett land med många möjligheter. Ta hand om dig själv, tänk ut någon bra utbildning, senare jobb. Och var inte rädd.

Bara för att göra klart - jag är ingen abortmotståndare, jag tycker att det är gott att kvinnan äger beslutet. Men du vill ju ha din baby Föd fram den lilla människan då och ta hand om allt. Sök hjälp, om det behövs - det finns att få.
All Lycka Till <3

Gått till massor av olika kuratorer och de tycker jag ska vänta med mitt beslut eftersom att det verkar som att jag funderat på abort enbart på grund av vad andra tycker

Min sambo ändrar sig dag till dag. Ena dagen säger han att han gärna vill ha kvar barnet. Dagen efter kan han ha en "inte-fan-tänker-jag-ta-hand-om-någon-jävla-unge attityd". Känner mig otroligt splittrad, jag är alltid så otroligt dålig på att tänka på mig själv, sätter mig alltid i sista hand och då särskilt för sambons skull. Nu är det snart vecka 13 och magen syns redan bra mycket. Vare sig det bara är svullet eller faktiskt bebisen som syns blir jag ständigt påmind.

Usch, får snart panik.

:(

Tack för dina ord! Blev verkligen jätteglad:)

Jag har alltid tänkt att det är ju faktiskt inte omöjligt och jag känner ingen stress med att plugga. Bor i en mindre stad men det finns bra möjligheter till att pendla eller plugga på distans till ett bra universitet jag kunnat studera vid i framtiden. Jag hoppas allt löser sig :)

Ååå, lyckliga Ts, du har en så ljus framtid med ditt barn!!! Jag bara upplever det så!
Du kommer att växa jättemycket på att äntligen ta ett beslut som DU står för och faktiskt beskydda detta nya lilla liv från alla som tycker att det är okej att avliva genom abort.

När jag läser vad dina föräldrar tycker så får jag tårar i ögonen. Jag själv har stora barn nu och jag ber till Gud att ingen av dem kommer att göra någon abort. Om mitt barn skulle vänta barn med någon så skulle jag göra ALLT för att stötta. Att som dina föräldrar ställa krav och vara så hjärtlösa...  allt jag kan säga är att du verkar mognare än de. De mår nog inte bra innerst inne när de kan ställa sådana villkor för sin kärlek till dig. Det är inte en hel och fri kärlek. Förmodligen bär de på en del trasighet i sina egna liv som de försökt skyla över. Så förlåt dem bara, de vet inte vad de gör.

Din omgivning är oförskämd och skamlös mot dig, förmodligen för att de inte respekterar dig. Men lilla vän (jag kunde ju varit din mamma så ursäkta ordvalet) DU måste börja att respektera dig och att sätta gränser.
Vad de säger dig är att ditt - D I T T barn - är av noll och inget värde.
Tycker du som de??? Det är måhända så att du haft det knaggligt i ditt unga liv på olika sätt, men du är underbar och dyrbar person som är värd att respektera och visa omsorg, liksom du ska göra det mot andra förstås!
Om du istället ser det här som en möjlighet, för det tror jag det är, att börja ett helt nytt liv där du får mogna och bli en trygg och stabil vuxen person. Det kommer du att bli till del redan av att försvara ditt barns liv. Det kommer att få lejonet inom dig, lejonmamman, att resa på sig och ryta ifrån. Om än med mild men bestämd röst.  Om du är värdefull då är också ditt barn värdefullt, eller hur?
Var glad över din lilla baby som ligger och växer där inne!
Människor kommer att möta dig med större respekt när du står upp för det som är ditt och säger stopp, hit men inte längre!  Låt dem inte trampa på dig längre. Säg ifrån till pojkvännen att DU ser det här barnet som värdefullt och värt att skydda och älska, och passar inte galoscherna så får han gå om han då inte är vuxnare än så.

Du kommer att överleva utan din pojkvän och hans stöd.
Men ditt barn kan inte överleva utan din kärlek och d i t t stöd.

Vad är viktigare, att göra okänsliga föräldrar och pojkvän till viljes eller att resa upp en smula självrespekt och rädda ditt dyrbara barns liv?

Åh så otroligt glad jag blev över din kommentar! Blev alldeles tårögd och det kändes alldeles självklart när du skrev så där.

Det stämmer precis som du säger att mina föräldrar varit med om en hel del som inte många andra varit med om vilket gjort att jag inte vuxit upp med dem och jag har alltid längtat efter den dagen då jag själv blir förälder då jag ska göra allt för mitt egna barn. Kärlek kommer man långt på. Det känner man om man aldrig fått någon trevlig relation till sina föräldrar.

Tack, tack till ditt svar. Tack för att du lagt ner tid på att skriva det där till mig, det värmer långt in i hjärtat!

Vill säga att jag tycker du låter klok och kompetent. Du uttrycker dig bra och verkar tänka och känna klokt.
Hoppas att du klarar det!

Finns få saker som får en ung person att mogna så mycket som att ta ansvar för ett barn. Att vara förälder ger massor av bra kunskap som är värdefullt även i arbetslivet utanför hemmet; att planera, att vara inkännande, att se till andras behov och läsa av andra, organisera hemmet och möblera trevligt,  att ge service med mat, tvätt, planera ekonomi.
Och att läsa godnattsagor ger faktiskt både förmåga att artikulera väl och om det är bra sagor också mycket klokhet och humor!!

Hade en barndomskompis, väldigt blyg och med lågt självförtroende, men ändå fnittrig och flamsig och killfixerad som flyttade till en större stad och blev med barn ganska tidigt, i en lös förbindelse med en man som inte fanns med i bilden alls efteråt. 
Hon förstod inte att hon var gravid förrän det var långt gånget så det var att behålla och föda barnet. Mamman och styvpappan blev väl en del bestörta först. Men tjejen födde sin dotter och tog jättefint ansvar för henne och blev av med all blyghet och fick en helt ny självkänsla. Skämdes inte en sekund för att hon var ensamstående utan var glad och stolt över sin flicka, fick bra kontakt med andra föräldrar och var klassförälder när tjejen började i skolan. Så småningom utbildning, bra jobb och en ny man hon gifte sig och fick barn med. Nu är hennes första dotter vuxen och en jättefin tjej.

Det är bara kvinnoförtryck att säga till kvinnor att de måste ta abort annars förstör de sina egna och andras liv. Bullshit. Det är tvärtom abort som dödar och förstör mångas liv, alltid bebisens men också den kvinnas som ska leva med saknaden resten av sitt liv. 

Tack för dina fina ord, Ts!
Du verkar klok och jag tror du har mycket kärlek.
Du ska vara rädd om din förhöjda känslighet som du skriver så fint om. Du har på en känsla för sanningen som når bortom alla floskler och all vacker retorik, och du tycks till skillnad från tusen och åter tusen andra ha god kontakt med ditt eget känsloliv. Det kommer man långt på! Önskar dig all lycka. Och är pojkvännen en bra människa kommer han att ändra attityd även om det tar en tid.

Jag har aldrig varit mot abort och alltid tänkt att jag nog relativt lätt skulle kunnat göra det ifall det vore "fel tillfälle" för ett barn. Men oj så omöjligt det kändes när man väl befann sig i den situationen.

Min lillasyster, bara ett år yngre än mig, dog i cancer när jag var 5 år gammal och det var det värsta jag varit med om och sett. Det kändes därför så orättvist. Min syster fick inte leva fastän hon kämpade så mycket och mitt ofödda barn ska jag inte behålla, för vadå? Min något unga ålder? Det kändes så fel. Jag är mogen för min ålder och det kändes så otroligt otacksamt mot min syster att göra så för man lever bara en gång och den gången är värd att ta vara på.

Hon fick inte leva men MITT barn har just den chansen.

Jag ser och känner magen växa varje dag, någon lever ju där inne och den känslan är ju så obeskrivligt häftig och underbar.

Jag är, som du, inte av den uppfattningen att ett barn förstör livet. Jag har inga drömmar om att resa jorden runt eller att ha ett superavancerat jobb med långa arbetsdagar. För min lillasysters skull har jag bestämt mig för länge sedan att jag ska leva livet med ett enda mål. Att jag ska vara glad och göra saker som gör mig lycklig. I mitt fall vill jag ha många djur på en mysig liten gård och kunna vara världens bästa mamma.

Livet är kort, för kort för att levas utan glädje.

Ett barn skulle berika mitt liv. Jag får någon att ta hand om och rädda från allt farligt, göra allt det jag skulle gjort för min syster om jag bara kunnat.

Tack för dina fina ord ännu än gång, dem gör mig varm i hela hjärtat!