Avslutade just mina studier - Kom hem - Blev kränkt - Psykiskt misshandel pågick

Jag vet inte vad jag ska säga... Du har min sympati ... :c

Han har läst din dagbok. Det är dina tankar och dina känslor och ingenting du ska skämmas för. Det är HAN som ska skämmas. Läser man någons innersta tankar måste man också vara beredd på att man inte gillar vad man läser (det är såklart alltid fel fel fel att göra det såklart).

Kan du vända dig till studenthälsan? Du kan också ringa kvinnojour eller hjälplinjen, eller jourhavande präst. Men ring nån och prata för det här bakslaget ska inte få ta ifrån dig det du uppnått. Skam är en fruktansvärt förödande känsla och det har han inte rätt att ge dig.

Skickar en stor kram, önskar jag kunde hjälpa dig mer.

Har du studerat på ett riksinternat innan?

Wow! Vilken energi jag fick helt plötsligt av dessa fina svar. Nyligen så gick jag ner till stan, men tyvärr så hade socialkontoret stängt. Så testar imorgon. Jag är dessutom väldigt lättnad och tacksam att ni förstår min text, trots att den vart lite konstigt. Min självförsvar till det får nog bli att jag skrev med min IPad. Sen vill jag tacka återigen för fin svar. Det kändes lite skönt, mycket bättre. Och känner att jag absolut kan prata om näst intill allt imorgon, när jag kommer till socialens kontor.

Riksintresset? Hur menar du? Om jag har studerat och bott på ett internatlägenhet innan? Så är svaret nej. Det var första gången jag bodde någon annanstans, första gången jag kom bort ifrån familjen.

Jag skäms faktiskt inte vad jag har skrivit. Jag är mer frustrerande för att jag får hela tiden nya bekräftelse över att man inte kan låta på sin bror. En irriterande kontrollfreak är vad han är! Det enda lilla som jag dömer mig själv, är att jag var så naiv och lyde min terapeut och gav familjen en chans och la min block ovanpå byrå så man kan se den. Att skriva av sig, hjälpte verkligen och jag var så glad över att jag hade en liten och fin block. Den var inte för stor och inte för liten, och man skulle kunna ta med den varsin helst utan att bli besvärad vad ens storlek. Den var perfekt. Men han reagerade på helt annat sätt, och syftade påa att jag är patetisk. Därefter rev han sönder hela min block. Allt han sa gjorde fruktansvärd ont!! Jag hoppas verkligen socialen kan hjälpa mig. Jag är född 1993, skulle socialen hjälpa mig, eller är jag för gammal tror du? Egentligen känner jag att jag vill bara gå och dö, men vet inte riktigt vad jag skall göra för att det skall bli så snabbt och smärtfritt som möjligt. . . Jag känner mig bara så förstörd.

Men du, jag är inte helt med, bor du med dem nu eller bor du själv? Är det så att du snabbt behöver komma bort kan kvinnojourer eller kanske socialen hjälpa dig. Soc är du aldrig för gammal för, men det beror på vilken typ av hjälp du behöver.

Går du fortfarande hos terapeuten? Vad händer med skolan, har du sommarlov?

Det jag tänker spontant, du är född 93 och då kan du gå till ungdomsmottagningen. De har samtalshjälp där och kan hjälpa dig vidare om du behöver hjälp och stöd för att hantera din familj. De har koll på vilken inrättning du bäst ska vända dig till. Det eller studenthälsan, det av det som känns minst komplicerat. Finns det något sånt där du bor?

Oj, förlåt om jag har varit lite otydlig. När jag skapade denna tråd, skrev jag nästan som om jag skrev i min block. Det vill säga att jag skrev tankar och känslor, och saker som jag lätt kan förstå i och med att jag har de i mitt huvud, och jag vet vad jag menar. Och när jag skapade denna tråd mådde jag oerhörd dålig för den "lilla" incidenten som skede. Så ber om ursäkt. Jo, jag bor med familjen just nu. Jag vände mig till socialen idag, där det stod barn & ungdom. Därför undrade jag on socialen har någon åldersgräns. Men det kanske finns olika avdelningar i samma byggnad. Som sagt, de hade stängt idag. Skall vända mig dit imorgon, samt så skall jag försöka vända mig till UM, och fråga efter en psykolog. Svar nej, jag har ingen professionell person att tala med. Jag har INGEN person att tala med överhuvudtaget. Om de har studenthälsan där jag bor, har jag ingen aning om. Men det kan nog inte vara så svårt att ta reda på. Jag bor i Västerås. Jag skall ta och söka upp det med en gång.

Sökte precis studenthälsan Västerås i Google. Och som det ser ut och vad jag förstod, så verkar det endast vara för de som studerar i Mälardalens högskola. Det gör inte jag. Jag studerande i en helt annan stad. Men jag har ju alltid socialen och UM. Pratade med hjälplinjen om mitt mående under mina studietid, och jag fick rekommendationen att jag kunde få gå till UM då deras åldersgräns är runt vid tjugotre. Jag förstod reda då att det skulle bli mer eller mindre tråkighet när jag kommer hem. Inget kommer vara annorlunda för att jag har varit borta. Det som vart så stort var på grund av attjag började skriva mina känslor och tankar. I en bok. Jag har aldrig gjort det förut. Och den tipset fick jag av min terapeut innan jag kom till Västerås. Det hjälpte. Och på grund av att jag hade vant mig vid att lita på människor i mitt internat så hade jag på något vis "glömt" hur min familj och framför allt min bror är. En kontrollfreak. Så på grund av den naiva människan jag blivit under nio månaderna så lade jag min bok ovan på byrån. Alla kunde se den. Men en respektfull familj, skulle visa respekt och inte ens kika på den. Och med en liten sämre respekt i sig, skulle det i alla fall skett att man öppnar boken och läser, men säger ingenting. Men det som händer med min äldre broder är att han öppnar den, läser den. För att sedan trycka ner mig om massa allt annat. Jag förlorade verkligen min stryka som jag byggt upp under nio månaderna. jag känner mig kränkt, frusterand, ledsen, oerhörd ledsen om jag skall vara tydlig. Känner tomhet, känner att jag inte är goding. Och känner att jag absolut skall komma bort ifrån familje. Jag tänker inte stö ut såhär och bete mig i hans viljor för att han skall må bättre. Det är trots allt mitt liv och jag orkar inte mer! Jag har stått ut under hela mitt liv med obehag. Jag är ingen robot. Och jag tänker absolut försöka göra allt för att komma bort. Snälla förlåt att jag skriver på min IPad. Ingen som vet en lösning på hur man lan göra så texten inte blir ihop satt? För nu vet jag att det har blivit konstiga ord och ihopsatt text. Orkar inte ändra, ni förstår nog texten. Jag är helt energilös just nu....

Hej!

Socialtjänsten i Västerås har tyvärr inte öppet på helger, så för att vända dig dit kommer du bli tvungen att vänta till på måndag. Barn- och ungdomsenheten vänder sig till personer som är upp till 20 år, ifall du är äldre kan du vända dig till vuxenenheten som finns längre bort på samma gata, stora gatan 58. 

Det är helt förståeligt att du känner dig kränkt av din brors agerande, och det verkar inte som att du får något stöd av din vanliga familj. Du ska inte känna att det är ditt fel att din bror gjorde som han gjorde, det är din fulla rätt att ha ett privatliv och att inte få dina känslor vända mot dig. 

Studenthälsan i Västerås vänder sig mycket riktigt till högskolestudenter på Mälardalens högskola. Den skolan du studerade på tidigare, finns det någon studenthälsa eller kurator eller liknande där? Kommer du återvända dit efter sommaren?

Vad är det för hjälp du hoppas få av socialtjänsten? 

Jag kommer inte vända mig till samma skola efter sommaren, svar nej. Kuratorn på den skolan var kanske inte den bästa kuratorn jag har mött. Faktum är att jag har haft otur med att prata med kuratorer, då jag upplevt att de aldrig har gett mig ordentligt hjälp eller förstår mig överhuvudtaget. Med psykologer och terapeuter har alltid varit goda, och härliga att prata med. Vad jag hoppas att få hjälp av socialtjänsten är givetvis att få boendestöd efter att jag har hittat en lägenhet. Jag vet att socialen inte har resurserna att hitta en lägenhet åt folk, men de kan hjälpa människor efter att de har hittat en lägenhet. För inte så länge sedan så pratade jag med socialhouren, det gick fantastisk. Fick en massa tips om massa olika saker. Och kanske snart så kommer jag vara borta från familjen. Det kanske tar upp till en eller en och två och en halv vecka. Men jag kommer snart försvinna från familjen. För det känns som om jag kommer äntligen få hjälp. Utifrån de tips jag fått och hon i telefonen sa att hon skulle meddela om mitt tillstånd till människor som kan hjälpa. Men tyvärr så är jag fortfarande folkbokförd i den staden jag pluggade i. Men en blankett kommer jag få snarast. Så allt kommer vara löst så småningom. Eller det är någonting jag hoppas på. Privatliv, behöver inte gömma en massa saker. Kan lägga mina viktiga papper i bokstavsordning i hyllor. Kunna göra ditten och datten utan att bli konfronterat att jag borde sluta med det, för att det är patetisk. Jag kommer kunna skriva i min noteringsbok utan att gömma den. Jag kan lägga min plånbok i skrivbordet eller liknade stället utan att göra den. Lägga min mobil var som helst, utan att bli paronoid att min bror skall ta den och läsa mina sms och kolla på bilder. Slippa tänka på att skaffa kod hit och dit till olika teknologer o.s.v. Jag kommer få vara ifred! Förlåt. Jag kände bara att jag ville vara lite mer positiv i tråden och skriva vad jag kommer få nytta av att komma bort ifrån familjen. Förlåt om jag skröt lite för mycket. Men jag har upplevt sådan stor obehag, och upplevt som varken barn, ungdom eller vuxna.

Jag ber on ursäkt för mitt senaste inlägg. Den var nog lite konstig. Jag märkte det nu. Men som sagt, jag skriver med min IPad. Den gillar att "rätta" ord. Men ni förstår nog vad poängen är - Positiva är nog att det kanske är smått komisk att läsa.

Gud, nu känns det som om jag spanar men det är absolut det sista jag vill göra. Men måste ta och skriva av mig en gång till. För den misshandeln som min bror utsatte mig för kan jag bara inte släppa. Jag känner mig kränkt, frusterand och ledsen. Kom in på mitt rum var vansinnig förbannad, spottade släm på min rumsgolv och skrek och gapade och uppvisade beteende som om han var beredd på att ge mig en rejäl omgång, men det enda han gjorde var att endast ta bort all mi. Styrka som jag byggt upp i nio månader. Han sa saker som om att ingen bryr sig om mig, ingen vill bry sig om mig. Jag är partisk och min utbildning är värdelös och det kommer inte bli någonting. Jag försöker tänka annorlunda men det funkar inte. Jag känner mig så knäckt förbannad. Anmäler jag han, skulle han förmodligen bara förneka och ärendet skulle läggas ner då det inte finns någon bevis. Jag är arg, och känner bara en orolighet för framtid, det gjorde jag tidigare. Men det känns bara extra mer denna gång. Och den fina blocken han rev sönder. Jag använde blocken för att skriva av mig. Den hjälpte fantastisk bra. Allt är bara förstört. Min block, min iPad's skal. Min block. Och mig själv delvis. Det går lite upp och ner just nu. Vad jag är så jävla förbannad och ledsen just nu!!!!!

Det bästa är kanske om du aktivt jobbar på att flytta hemifrån definitivt. Folkhögskola med internat, sommarjobba någon annanstans, hyra ett rum, Norge och jobba, volontär med gratis mat och uppehälle. Du vet, ibland gör sig anhöriga bäst bakom glas och ram på väggen. Kämpa på nu, du fixar detta. Kom igen nu, lugna dina sinnen och sansa dig, ta dig samman. Du är kaptenen i ditt liv, du fixar detta!! Kram på dig!

Alltså snart så får det väl få vara nog. Jag känner fortfarande väldigt, väldigt kränkt och frusterand för det han har sagt. Han fick mig också känna en orolighet för framtiden. Jag är rasande, står och talar om att min utbildning är patetisk och hela jag är en nolla. Jag är egentligen depressiv rent övrig och ibland känner jag smaken av hopplöshet. Jag tror att min storebror har just lyckats göra mig mer sjuk. Eller så är detta bara en tillfällig frustration. Ni som är friska, det vill säga inte är deprimerande. Skulle ni också bli frusterand i flera timmar, eller dagar för denna incident som skett? Det skedde med psykologisk misshandel. Och man kände sig också hotat och rädd för att han skulle ge enomgång. Han höjde också rösten. Han spottade släm på min IPad låda, som jag brukar använda genom att lägga ipaden i den när jag skall resa någonstans. Han förstörde min IPad skal och rev sönder min block. Och tog också sönder min penna. Känns bara så oerhörd onödigt att köpa allt. Men det stora frustrationen ligger på det han sa och hans förbaskade omogna beteende, samtidigt som han påstår att jag är en korkad och patetisk. Jag börjar vända det hela genom att tänka att det är han som är känslig, omogen och patetisk. Och inte tala om hans ynkliga intelligens som jag gissar skulle ligga på svag betning o.m inte mer. Det är så jag ser honom, en idiotisk fanskap som försöker hela tiden övertyga om att han är smart och stark. Stark, ja jo. Man är väl jättestark för att man vågar gå på någon som är betydligt mycket, mycket mindre än han själv. Jävla mes han är. Förlåt, bu skrev jag detta när jag var arg. Det frågan jag vill ställa är om ni skulle också bli såhär frusterand i flera timmar/flera där. Jag är depressiv så det kanske ligger i något med min frustration och lätthet över att känna att det är hopplöst. Men ni so. Inte är deprimerande som jag? Skulle ni ändå känna sådan här liknade frustration som mig? Tack på förhand! PS: Återigen, jag skriver med min IPad

Sorgsen, bara helt sorgsen och förstörd. Även fast jag inte vill köpa det han sa till mig känner jag mig bara så osäker. Jag är så oerhörd arg på han och så ledsen. Han sa att det är läraren uppgift att vara snäll och säga att man gör bra ifrån sig. Jag fick en sådan fin komplimang i min skola. Både från elever i korridoren och av teatervärlden själv. De sa att jag har förmågan. Han sa också att det terapeuten säger till mig är bara rena bullshiten. Och han tryckte ner mig ordentligt med all skit. Även fast jag inte vill köpa det, kan jag bara inte låta bli att bli osäker. Någonting som jag försöker övertyga mig är att terapeuten knappast skulle säga att jag är skarp bara för att. Jag vet att jag talar förnuftig och är genomtänkt och att få komplimanger av det är bonus. Jag har dessutom fått oerhörd fina komplimanger på grund av min talförmåga. Dessa människor har inte alls någon koppling till varandra och det är svårt att tro att de skulle säga samma komplimanger bara för att vara snälla. Samma sak med min lärare och elever på skolan. Jag får komplimanger av att jag fungerar på scen, att jag har skådespelare talang. Det är inte så att både lärare och främmande elever bara säger så, bara för att ha något att säga, eller hur? Det känns så skönt att skriva av sig. Men jag kan inte hjälpa det. Jag är så otroligt arg på honom. Så småningom försvinner jag från familjen, det skall bli så skönt!! Snälla, ge respons för denna inlägg om ni har någon åsikt eller tanke om detta. Jag känner mig så förstörd för denna misshandeln. Nio månader paus ifrån familjen och fort man kommer hem, blir allting bara förstörd. Jag hade byggt upp sådan fin självkänsla. Nu känner jag mig bara helt förbannad! Hur kan jag få bort detta? Det son jag har i tankarna är att säga att jag inte alls är patetisk och börja rabbla upp vad jag gjort, vad jag kan och vad jag har för planer i framtiden, samt vad jag kommer att göra i framtiden. Och skjuta tillbaka det han har sagt, och visa hans spegelbild mot han och säga att det är han som är misslyckad. Inte jag. Det är han son är patetisk. Inte jag. Det skulle vara så skönt att säga det. Men det betyder det att det bara skulle bli krig. Så jag måste i alla fall vara mer vuxen i sinnet, och bara helt enkelt vara tyst (Som vanligt) Jag hoppas verkligen att det hjälper att komma till en ny bostad. Jag känner mig så arg och ledsen!

Beror detta på att jag är depressiv eller vad är frågan om egentligen?..

Jag kan bara inte släppa detta. Känner fortfarande en stark frustration och det bästa jag kan göra egentligen är bara att hålla truten. Trots allt så ringde jag till socialtjänsten för inte så länge sen. Så jag kommer få en egen bostad så småningom, fram till att jag börjar studier och flyttar till ett internatlägenhet.

Men jag känner att jag bara vill konfrontera honom att jag inte är patetisk, jag är inte misslyckad.

Och få komplimang av lärare är en ära. Dessutom fick jag komplimanger av andra människor i skolan. Det var det som min bror tog upp.

Att min lärare ljuger och han sa: ''Det är sånt vad lärare gör''.

Låt oss säga då att det var så. Varför skulle i så fall andra elever ge detsamma komplimang om att jag har förmågan. Jag känner själv att jag är duktig och att jag kan.

Men min bror är givetvis tvungen att försöka trycka ner mig.

Och jag känner bara ett sådant stort hat mot han just nu. Frustration som kommer och går. Ovasett om detta är normalt eller ej att känna såhär, så undrar jag vad är det bästa jag kan göra?

Han är aggressiv, eller snarare så pass feg att han skulle kunna slå en person som är fysisk mindre än han så fort man säger någonting emot han eller så. Jag tror inte det har att göra med att han är aggressiv. Det har mer att göra med att han är så jäkla svag och att det är HAN som är misslyckad och patetisk.

Vad jag är så jävla förbannad just nu!!!

Jag tror också att jag har fått svar på varför jag var som jag var när jag var liten.

På grund av min brors antidyd mot mig har gjort att jag blev en osäker människa. Fram tills jag flyttade bort från familjen för första gången. Jag studerade i nio månader, och oj vad jag märkte för positiva saker om mig och oj vad jag utvecklades.

Men efter denna sorts misshandeln. Så känner jag terigen en inåtvändhet, och tror att jag kommer känna såhär tills jag flyttar ut. En kontaktperson skulle nog inte heller vara helt fel...

Tack för att jag fick skriva av mig.

Vill ni tala med mig privat, så låt bli att vara anonym och skriv något stil med att ja får kontaktar er. Så skickar jag förmodligen ett fint meddelande till er. Om ni nu har lust det vill säga. För det jag känner nu är att jag bara vill ha en vän.

TACK!!

Om det är frågan om hederskultur finns det särskilda stödlinjer/forum just för det. 

Hederskultur? Alltså att det är endast för de som har utlängsbakgrund?