Dotterns motstånd mot ALLT suger mustern ur oss

Hon är universums härskarinna och har ett enormt uppblåst ego.

Ert jobb är att sätta tydliga kärleksfulla och otvetydiga gränser som gör att hon kan släppa på ansvaret att styra världen.

Hon kommer gråta och gråta när hon fattar att ni menar allvar - men gråt i det här fallet är inte farligt om ni står fasta och är lugna - gråten innebär att hon till slut förstår.

Kris leder till utveckling! Ingen utveckling utan kris.

Lycka till.

Att hon är en medgörlig ängel på förskolan är inte konstigt. Barn brukar bete sig så när de är i miljöer där de inte är lika trygga som hemma. Med dem de är tryggast med, d.v..s mamma och pappa, vågar de släppa loss, bli arga, testa gränser och spela ut alla känslor.

Se till att ha gott om tid på mornarna. Gå upp tidigare så att ni slipper stressa. Att bli stressad och irriterad är totalt kontraproduktivt (har jag lärt mig...). Ju lugnare man själv är desto bättre går det oftast. Välj dina strider, bråka inte om allt och vänta in barnet. Det är jättebra att hon "kan själv" och "vill själv", även om det tar tid ibland.
Men ibland får man ju bara ta barnet under armen och gå, utan kläder...

Det är inte lätt. Det är skitjobbigt. Men klarar man av att släppa på sin egen prestige och inte låta sig provoceras så är mycket vunnet.

HUR sätter vi gränser rent praktisk och "menar allvar"? Om hon t.ex. inte vill ta på sig kläderna har vi försökt "sätta gränser" genom att helt enkelt klä på henne fastän hon maxar motstånd. Men det klarar man nästan inte, för hon är så stark trots sin unga ålder, och får man väl på kläderna så tar hon ju bara av sig de lika fort så fort hon får chansen. Det går inte att vinna mot henne när hon sätter emot. Det blir bara värre när man går in i konflikten och försöker tvinga henne.

Det enda som funkar någorlunda är att på något sätt få henne att själv vilja det genom att få det vi ska göra att verka lockande och intressant, eller göra något helt annat i 5-10 minuter och sen testa igen i hopp om att hon ändrat sig eller glömt bort att hon inte ville. Hon är väldigt vetgirig faktamässigt så det kan också funka ibland att mata henne med en massa fakta om något djurs levnadsvanor, om kroppen, rymden eller annat hon är intresserad av så hon blir uppslukad i det och liksom inte upptäcker att vi samtidigt t.ex. klär på henne eller borstar tänderna. Men det funkar bara om hon är på faktahumor och kanske inte hjälper vår föräldraroll, eller?

tack, hur länge kan man förvänta sig att den här perioden håller på om vi bara fortsätter hanka oss fram som nu? Kommer det troligen att avta när hon mognar, eller kan det gå åt fel håll om vi bemöter det på fel sätt och inte etablerar en nog trygg och stabil föräldraroll från början? Finns det risk att vi är för mesiga med henne och inte bestämda nog så det går galet längre fram eller är det bara en normal utvecklingsgrej? 

Det gäller att välja sina strider.
Att sitta fint på stolen är inte livsviktigt om man inte håller på att ramla huvudstupa i golvet.

Att klä på sig är ju ingen livshotande aktivitet.

Jag brukar blanda humor med mutor med ev en klä på sång. Men ibland när det är hundra procent trots och jag vet att det inte går att undvika (syns i ögonen)
1: förbereder jag genom att säga till 2-3 min innan

2: säger till att mamma räknar till 5 och sen sker oönskad aktivitet

3: genomför påklädning/handtvättning/annat utan att ömka eller moralisera

Blir det en kamp kan vi prata om det SEN när allt lugnat ned sig.

Att slåss eller ta sönder saker avbryts genast. Lär barnet sluta genom att säga tydligt och visa stopp med handflatan. Ger en varning att ex leksaken som var upphov till slagsmålet lyfts undan om oönskat beteende inte upphör.

Du vill att barnet lär sig att börja reglera sitt beteende inom sig. Att kunna stoppa sig själv och hantera ilska och skam i en trygg atmosfär är ju själva pudelns kärna i lärprocessen.

Ross Greene har skrivit en väldigt bra bok som heter Explosiva Barn. 

I korthet kan man väl säga att det går ut på detta:

1. Vilka strider kan ni undvika? T.ex. genom att låta saker ta längre tid, stiga upp tidigare på morgonen o.s.v. 

2. Väl era strider, vad är viktigt, vad kan ni låta vara? Få ner mängden fighter till ett hanterbart antal. Och "låta vara" betyder inte låta vara för evigt, det betyder bara låta vara tills dom värre tvisterna är utredda och ni och dottern är redo för att hantera dessa saker. 

3. Vad måste ni vara stenhårda på, vilka fighter är värda att ta och inte vika ett tum från? I denna kategori hamnar i princip bara sånt som kan medföra fara för henne själv eller andra, eller att (dyra/viktiga) saker och ting går sönder. 

4. Vad kan ni förhandla om? Detta är den viktigaste kategorin i längden. I början kan det vara väldigt enkel "byteshandel", där ni erbjuder henne några lösningar. I stället för att säga "nu ska vi gå hem" på förskolan, fråga "vad vill du göra när vi kommer hem?" (och kanske erbjuda några alternativ som hon gillar). "okej, då gör vi en deal, du klär på dig och följer med utan tjafs och tjat, så gör vi det du vill när du kommer hem". 

Sen kan man så småningom öka komplexiteten lite, beroende på barnets mognad. T.ex. "Ikväll blir det fisk till middag" "Jag hatar fisk, jag vill ha köttbullar!", "Vi har inte köttbullar, det går inte, men ska vi göra potatismos, som du tycker om, till fisken.". 

Tanken är att barn är olika. Precis som vissa barn är naturbegåvningar motoriskt, medan andra barn måste kämpa och träna, så är vissa barn duktigare än andra på det här med flexibilitet och förhandling. Dom mindre duktiga, dom "envisa", "med stark vilja", som "låser" sig, dom behöver helt enkelt träna lite mer. 

Och precis som vi inte lär ett barn cykla genom att kasta upp det på en vuxencykel utan stödhjul, så måste vi även med dessa barn börja lite lugnt, med en 12" cykel och stödhjul, fast mentalt Och precis som vi inte kan lära ett barn cykla genom att sitta i soffan och peka, så kan vi inte lära ett barn flexibilitet om vi själva är helt låsta och oflexibla. Utan vi behöver visa exempel på hur man förhandlar, kompromissar och hittar gemensamma lösningar. I början är det ju antagligen mest vi som får ge efter (ja, för den oinvigde kan det verka som att vi mutar våra barn...). Men efterhand utvecklas ju barnets förmåga att själv ge efter, och hitta acceptabla utvägar ur låsningar, och kompromissa och ta hänsyn. Och det är väl det vi vill att alla ska kunna, barn som vuxna? 

Vår dotter är 4,5 år och har autism. Kan hon avstå från glassen hon vill ha och istället acceptera ett glas bubbelvatten, och smaka en tugga av allt på tallriken mot att hon får en macka om hon inte tycker om maten, då kan din dotter nog också lära sig

Jag tror det kan vara bra att, som nämnts, välja några saker som inte är förhandlingsbara (till exempel bilbälte i bilen) och i övrigt försöka leda barnet till önskad aktivitet i stället för att tvinga.

Kanske barnvakt kan vara bra för att pusta ut en stund?

Kom ihåg att det är en god egenskap att ha en stark vilja!

Min dotter var ganska lik din i den åldern. Speciellt påklädning, gå hem från dagis och tandborstning var en strid. Du har redan fått många tips. Jag ville bara säga att det går över! Min dotter är fem och är inne i en väldigt harmonisk ålder nu, fortfarande viljestark men det går att resonera med henne och utbrotten är få

Tack för era svar, mycket givande!
Intressant liknelse med motorisk begåvning.

Vi har som ni säger olika strategier beroende på vad det gäller, det tror jag också är nödvändigt. T.ex. så försöker jag vara väldigt bestämd med att hon inte får slita av mig mina glasögon och kasta iväg dem, böja dem etc. Jag har försökt med att säga ifrån ordentligt, förklara att de är väldigt viktiga för mig, och att de kan gå sönder när hon sliter i dem, att jag inte kan se utan dem (har väldigt dålig syn), att hon kan ta sina egna solglasögon istället eller att hon kan fråga om hon vill pröva mina så kan hon göra det lugnt och försiktigt osv. Men ändå sliter hon av mig dem helt plötsligt jätteofta helt utan förvarning med bus i ögonen. Det gör asont, de har blivit snea och kan ju gå sönder vilken dag som helst.

Det biter liksom inte på henne när jag försöker se sträng/bestämd ut och låta sträng, håller i henne, tittar henne i ögonen osv. Hon tycker bara det är kul, skrattar och skrattar och försöker göra om det så fort hon får chansen. Då har jag testat att lugnt säga "när du gör så där så vill/kan jag inte vara med dig" och går därifrån. Då blir hon ibland jätteledsen och gråter och springer efter mig och ropar "mamma, mamma". Vad bör jag göra då? Nu brukar jag låta henne komma till mig, känns inte rätt att avvisa henne någon längre stund, och frågar om hon ska vara snäll nu osv. Då kan det verka som att något gått fram, hon är lugn en stund, men sen är det ändå samma sak nästa dag eller bara timmar senare.

Hon visar inga andra tecken på att ha någon form av social avvikelse/autismspektrum, har god förståelse av andras känslor osv (god theory of mind).

Det vi är oroliga för är framför allt om hon kan vara missnöjd med något i sitt liv som leder till detta beteende. För lite uppmärksamhet, eller att hon inte gillar dagis, är där för långa dagar, etc. (nu ca 8.30-16).

TS din dotter är 2 år, jag tyckte det var en rolig liknelse som någon skrev att vid 2 är man universums härskare osv. ha ha.
Jag har 3 barn i spannet 2-12 år så här hemma tar vi 2 åringens humör med jämnmod. Vi vet att det blir bättre för att sedan blir det värre igen. Det går upp och det går ner. Om du tycker att striderna med en 2 åring tar musten ur dig så vänta tills de blir så stora att de verkligen kan argumentera för sin sak suck.

Mitt råd till dig är kramar och ramar. Hon testar dig för att se vad som är acceptabelt beteende ute i stora vida världen. Att hon testar så mycket hemma låter som att hon är trygg med er som föräldrar. Trygga barn brukar testa sina föräldrar för de vet att det är ok. Man får tillsägelse sedan kram typ.
Mina har varit lika på den punkten änglar på dagis och i skolan men hemma kan det kännas som taket ska lyfta ibland.
Min kloka mor tröstade mig med att jag i alla fall har uppfostrat dom så att de vet hur man beter sig bland folk och det visar på trygghet att man som förälder är en ventil hemma.

Lycka till!

Tack, det kändes uppmuntrande att läsa!  :)

Kanske blir det värre sen, men då kan de i alla fall uttrycka sina känslor och det är, tänker jag mig, lättare att ta reda på om barnet mår bra eller inte. Jag hoppas ju verkligen att det är något positivt som ligger bakom, att hon genomgår en positiv utvecklingsprocess, och att det inte betyder att hon är missnöjd med livet eller mår dåligt/är understimulerad eller annat.

Det är ju absolut ett problem att vi blir utmattade, men det här med om hon har det bra eller inte är ju egentligen viktigare. tänker att man kanske lätt hamnar i fällan att uppfostrar barn utifrån hurdant beteende man vill att de ska uppvisa, och inte utifrån hur de mår och vad som är bäst för dem. Jag tror att det är bra att se att det kan vara en konflikt däremellan och att man måste ta hänsyn till både föräldrar och barns behov.

Hon kan prata en del, men mindre än många andra jämngamla, så det är svårt att veta vad som rör sig i huvudet på henne än så länge. Så hur vet man att de mår bra?