Ensam och sökande, efter vänner

Jag ger till andra men får bara svek tillbaka, jag saknar vänner känner att jag har så mycket att ge till andra än till mig själv. Sen mobbningen i skolan har jag inte vågat lita på någon även om det var flera år sedan, min bästa barndomsvän svek mig och gick emot mig.

Jag har jätte svårt att lita på folk, folk drar sig undan mig men vissa säger givetvis hej eller nått. Jag är blyg och tillbakadragen, tidigare var jag inte sådan. Nu är jag mer instängd och för mig själv - ensam. Har bara mamma som min närmsta bästa vän och jag vill inte ha det så, efter mobbningen har jag inte vågat ge mig på det här med att söka efter nya vänner.

Idag är jag vuxen och borde ha vänner, den saken håller till och med syrran med på någon mer borde jag ha, medan hon har flera och jag absolut ingen. Jag har en sambo, han umgås inte häller med någon direkt han är mer en ensam varg även om vi umgås som par. Vill jag ändå ha något mer än bara honom, han tycker jag är en väldigt ensam person. Jag håller med på den biten.. behöver något mer, för mig är min sambo inte bara sambo utan min bästa vän, ända vän.

Det va allt annat än förr ivtiden då man letade vänner från skolan till exempel. Jag är arbetslös och har inga arbetskollegor, jag studerar inte alltså inga klasskamraten. Den ända som har suttit mig i denna ensamma situation är jag själv. Jag va icke populär i skolan, den utstötta - ensamma. Har flyttat i från den kommunen nu och bor i en större stad där finns det tillgång till nästan allting. Jag är dessutom adopterad, och känner mig mer konstig för det att jag inte är samma ras som ni. Jag vill gärna ha utländska vänner, men gärna Svenska med såklart. Men hur tar jag mig uppåt? vill ju ha nån som ringer i telefonen lite då och då, delar ett glas vin med på kvällarna, hittar på roliga äventyr med till exempel.. mer än mamma i alla fall..