Missbrukarmamma... återfall och en dotter

Hej.

Jag är en mamma i 40-årsåldern till en 8-årig dotter som jag älskar över allt annat på denna jord.
Hennes pappa är ren och har alltid varit, innan jag träffade honom så var jag amfetaminmissbrukare sedan en lång tid tillbaka, jag började med amfetamin när jag var 30, jag var djupt nere i ett missbruk i  ca. 2 år men när jag träffade dotterns pappa räddade han mig ur det hela, han var med mig när svettades, klättrade på väggarna, skrek, grät och fick utbrott under min abstinensperiod. Jag slutade för hans skull och för det faktum att jag blev gravid.

Efter att vår dotter föddes så klarade jag av 1 år innan jag fick återfall då saker och ting blev sämre med ekonomin och vi kom även fram till att det bästa för vår dotter är att hon får bo hos sin pappa och att jag inte lever med de och jag fick en liten etta att bo i. Jag hade inget arbete, ingenting.

Men jag saknade det lilla korta livet jag levde som lycklig i en familj, jag tänkte att jag aldrig kommer att få uppleva det igen och började bruka tyngre saker som heroin. Dotterns pappa ringde efter hjälp då han insåg att om ingen gör något kommer mitt barn vara utan mamma (heroin är inte en lätt drog direkt har en del gamla vänner som dött). Jag blev inlagd på behandlingshem och efter först tre år kunde jag säga att jag var helt ren.

Det gick riktigt bra då, jag skaffade tom. ett jobb och flyttade till en lägenhet med två rum och min dotter som då var snart 6 bodde hos mig då och då vissa veckor och vi gjorde mamma och dotter-saker tillsammans. Vi hade det riktigt mysigt, vi gick på bio och på teatrar. Jag ordnade tom. hennes 7-årsdagskalas och jag fixade faktiskt helt själv ett kalas för henne och hennes kompisar i min tvåa.

På mig syns det att jag har varit narkoman, man hör det på min röst och jag känner sådan skuld och dålig samvete. Varför min dotters mamma ser så "konstig" ut i ansiktet och pratar så "konstigt". När jag har lämnat henne på 6-års kände jag så dåligt samvete och jag vill inte att hon ska bli mobbad för det här.

Jag har skämts så och känner sådan skuld. Jag bor i en rätt så liten ort och för några veckor kom min nu 8-åriga dotter hem till min lägenhet från skolan och frågade mig vad en pundare var och sade att några på skolan inte velat leka med henne för att hennes mamma var en pundare. Jag försökte förklara för henne att jag inte är det längre och att hon ska säga till de att även om hennes mamma är det så är inte hon det och att hon inte ska ta illa vid sig av mobbare. Men det är så lätt att säga och det känns som att det här är mitt fel alltihop.

Det var tänkt att hon skulle vara hos mig nu i helgen men jag sade att det är bäst om hon kan vara hos pappan. I fredagskväll kände jag mig så ledsen och ångesten kom över mig, jag vet inte hur jag ska beskriva det men en stort moln av hopplöshet kom över mig så jag ringde en gammal väninna ifrån min värsta tid, vilket var jävligt dumt men jag behövde prata med någon och hon är den enda jag kan tala med. Vad jag inte visste var att hon fortfarande tar, dock inte heroin utan amfetamin..

Jag föll tillbaka, jag blev så frestad och mitt i allt det där så köpte jag av henne, har precis sovit av mig ett rus. Jag sitter och skakar när jag skriver detta och vill både kasta den där påsen, bränna upp den men samtidigt ha den. Har en sådan ångest..

Jag vet inte vad jag ska göra. Det är mitt fel att min dotter mår dåligt och jag orkar inte... jag orkar verkligen inte. försöker ringa någon men jag vet inte vem, jag blir galen.
Vad ska jag göra? Och min dotter? Har jag förstört allt??!!