EnMammaS skrev 2014-06-04 14:55:15 följande:
Vår 4 årige son utreds, där man misstänker något inom autismspektrat. När jag försöker beskriva hur jobbigt allt detta känns för vissa i min närhet så får jag till svar, att det kommer "växa bort" med hjälp så, han behöver bara lite extra stöd osv. Och nu när vi fått lite hjälp på fsk så borde vi vara nöjda, finns massor med barn som aldrig får hjälp och tänk hur synd det är om dem. Jag borde inte vara så "orolig och negativ". Jag blir dels arg men också ledsen. De lever inte med detta, de förstår inte hur vardagen kan se ut osv. Vi lägger ned massor av träningstid, har fullt upp med honom och hans två syskon och det är allt annat än enkelt! Hur bemöts ni andra i liknande situation er omgivning?
Min personliga erfarenhet är att du troligen tyvärr kommer få uppleva den okunskapen från 'utomstående' och så att säga "lära dig leva med det" =(
Min son är 14 år nu och än idag kan jag få höra av min egen mamma att jag 'gnäller' och att han bara är "lite speciell" (trots att han är en urtypisk aspergare med all problematik!).
Jag har lagt ner enormt med tid och energi på att förklarat mig blå i nyllet till folk, men till slut fått inse att det går inte att förklara hur kämpigt det kan vara, så numera har jag gjort 2 saker (för min egen skull):
Dels sållat bort folk i umgänget som inte ens tycks vilja förstå. Numera umgås vi bara med folk som vi mår bra av att umgås med (=slippa förklara, försvara osv).
Och dels har jag slutat försöka förklara (& försvara) mig för folk. Man märker ganska fort vilka som faktiskt har en genuin vilja att förstå - och vilka som stämplar en som "gnällig förälder".
Jag hoppas såklart att någon / några här i forumet kan komma med ett mer positivt svar, men min erfarenhet är som jag beskrev. Man får höra att man curlar, man är en gnällig förälder, man klarar inte av sitt barn osv osv
Håller tummarna för att det går bra för er, och lycka till med utredningen =)