Känner mig så ensam!

Pinsamt att erkänna det men jag känner mig så ensam. Jag har en vännina som är nära, min bästa vän. Utöver det har jag ingen. Halvtaskig relation med min alltid upptagna syster. Några ytliga bekantar som man aldrig hörs med. Jag vet inte om jag är problemet eller om det är något annat. Jag är extremt social och utåtriktad, men är urkass på "smalltalk" och "mingel". Klockar jag med någon så klickar det ordentligt, men även då så är det slutligen jag som måste höra av mig för att det ska hända något. Efter ett par ggr ger jag upp och slutar höra av mig. Och då rinner det snart ut i sanden. Jag har väl lite uppfattningen av att ska jag umgås med någon ska där finnas ett utbyte, inte allmänt snacka om bara väder och dylikt om no förstår vad jag menar. Kan väl erkänna att jag har svårt för att ta första steget om där är någon person som faller mig i smaken, vilket absolut försvårar det hela, men andra och så vidare har jag definitivt inte problem med. Och sen rinner det ut i sanden. Kan inte låta bli att ta det personligt. För skulle de vilja umgås, så hade de ju hört av sig. Vilket innebär att där måste ju finnas nåt fel på mig. Jag ger verkligen 100 till vänner. Är lojal till Max. Bjuder in, delar med mig, rubbet. Ändå sitter jag här själv. Självkänslan får sig en kraftig törn och man känner sig usel. Och inte blir det bättre för att man nyligen fått barn. Tack för jag fick skriva av mig och för att den som orkar läsa läste.