Hjälp!! Hur hanterar vi hennes vilja av stål?

Men varför kräver ni att hon först ska lugna ner sig innan ni tar upp henne? Man kan nog inte hantera dessa typer av utbrott på annat sätt än att inse att det är en normal del av utvecklingen. Man får låta barnet bli arg och skrika, och vänta på att barnet lugnar ner sig. Ta gärna upp henne om det gör henne lugn fortare. Många barn är ju mer frustrerade också innan de lär sig prata. Går bättre när de kan tala om med ord vad det är som är fel.

Jag tänker att en så liten inte kan kontrollera sina känslor och vill hon komma upp i famnen och få tröst när hon är arg så tycker jag att hon ska få det. Vi har en dotter på 16 månader som kan få riktiga utbrott men hon får alltid komma upp i famnen om hon vill det. Oftast vill hon inte det dock utan går iväg och tjurar och blir ännu argare om man försöker kramas... Vi försöker mest ta det med ro, skulle det hända på offentligt plats skulle vi bara bära bort henne. Det har dock inte hänt ännu. 

Om du själv var jättearg/ledsen för något och bara ville ha en tröstande kram av din partner, hur skulle du känna om hen sa "nej du får lugna ner dig av dig själv först, sen kan du få en kram"? Det skulle inte kännas bra för mig i alla fall. 

Hur i hela friden tänker ni när hon signalerar tydligt att hon behöver hjälp att bli lugnad och ni väljer att inte hjälpa henne med det och istället begär att hon på egen hand ska hantera sina starka känslor som man absolut inte kan begära att en så liten ska klara. Det ni sysslar med skulle jag kategorisera som psykisk misshandel. Önskar att jag inte läst detta, jag blir så fruktansvärt illa berörd. Det är ett barn på 15 månader ni har ingen förvildad gatuhund som ska uppfostras. Det är ert jävla jobb att hjälpa ert barn att hantera sina starka skrämmande känslor. Man ska vara bra efterbliven om man tror att man kan ignorera bort dem.

TS: Kanske ingen tröst men jag kan säga att utbrott hos en 15-månaders är ingenting jämfört med utbrott som de kan få när de är 3 år 

Hon är 15 månader! Inte vuxen! Konsekvens tänk kommer lååååångt mycket senare. Ta upp henne för bövelen å använd vilseledning för att lugna henne. Typ hon får inte ha saxen. Ge henne en vips å banka med i en skål så tycker hon säkert det är roligare. En vilja av stål är bra!

Tack för era svar!
En följdfråga nu när vi ska börja ta upp henne i famnen.

Om pappa säger nej och hon blir jättearg så går hon till mammas famn, blir inte de lite som att pappa är dum som säger nej och mamma är snäll som tröstar mig?!

Sen får man väl hoppas att det inte är så att pappan säger nej till att plocka upp henne, för då har hon ju helt rätt i att pappa är den elaka. O

Det är andra saker du syftar på, som att säga nej till en kaka exempelvis så får man väl hoppas att ni inte har ett system där bara den ena har till uppgift att vara nejsägare och den andra tröstar. Barnet har rätt att söka tröst där hon vill, men det är fulltmöjligt att både vara den som sagt nej och den som sedan tröstar det besvikna barnet. Man kan säga Nej du får ingen kaka, men samtigt bekräfta barnets känsla av besvikelse och frustration genom att säga, jag ser att du blev ledsen, kom så läser vi en bok, eller kom och sitt hos mig lite...man kan BÅDE sätta gränser OCH vara förstående och tröstande i samma situation.

Ta upp barnet!!
Ett så litet barn kan inte lugna ner sig själv. De behöver hjälp med det. Hon behöver få kramas och lugna sig i er famn.

Instämmer med övriga, ett äldre barn på tex 3 år som trotsar vill inte bli upplyft, han/hon visar tydligt att han/hon är jättearg på er. Er tös är LITEN och signalerar att "mamma pappa hjälp mig lugna/hantera mina känslor". Dvs barnet är inte trotsigt eller argt på er utan hamnat i ett stort känsloläge där barnet ber om hjälp, vilket hon självklart skall få genom att bli bekräftad och upplyft.