Hjälp med tankar kring särbo pga jobbiga tonåringar..

Anonym(Linda): Du tror inte att du och sambon kommer att hitta tillbaka till varandra? Din situation verkar vara liknande den jag har...

Supersurasunksara: Vad menar du med att jag inte skriver vad bonus gör? Jo, jag har funderat på familjerådgivning...

Nej, jag tror tyvärr inte det, även om jag ibland hoppas. Hans barn har många år kvar att bo hemma, och jag är övertygad om att deras beteenden inte kommer förändras om inte föräldrarna gör något åt det, vilket jag inte tror de kommer göra, utan jag tror att situationen kommer fortsätta bemötas på samma sätt vilket skapar den dåliga stämningen och alla dåliga beteenden. Och det går jag aldrig tillbaka till, för jag vägrar att låta sonen växa upp så, det är tvärtemot allt jag tror är bra för barn. Pappan är villig att ha ett förhållande där vi ses vv och jag inte är delaktig i hans barns liv om jag inte vill, men det är inget jag tror på. Jag tror inte det blir bra för någon av oss inblandade. Dessutom vill jag inte leva ett särboliv utan ha en sambo att dela alla veckor med. Jag vill även väldigt gärna ha fler barn. Så tyvärr finns det ingen framtid för oss. Men din situation är ju annorlunda eftersom barnet är större. Skulle du kunna tänka dig att vara särbo? Vill du ha fler barn?

Jo, våra situationer skiljer sig. Jag tycker att pappan har ett bra förhållningssätt till barnen för det mesta, jag vill bara inte att vår yngsta ska behöva vara med om det som sker hemma hos oss just nu.
Pappan kan på sätt och vis tänka sig att bli särbo, i alla fall om det räddar vårt förhållande. Just nu så är vi överens om att ingenting är bra hemma hos oss, för någon. En förändring måste ske, men vilken? 
Problemet med särboskap är att jag inte vet hur jag ska finansiera det och fortfarande äga ett hus med sambon...

Gällande familjerådgivning...finns det någon därute som har gått tillsammans med exet. Det känns bakvänt på något sätt, men det vore kanske bra...ingen av oss vet ju hur vi ska agera.

Jag och min kille gjorde nyligen slut mycket pga jag ej orkade med hans tonåring. Jag tyckte det var outhärdligt att leva med en "bonus"tonåring. Jag har inte sett hen växa upp, jag älskar inte hen men tvingas dela sitt privatliv (hemmet) Nej nej nej!!

TS. Jag har faktiskt flera par jag känner till där föräldrarna av olika anledningar har valt att bo särbo några år. Och då har det varit biologiska barn inblandade. I ett fall även bonusbarn men barnet hade inget ned anledningen att göra.

Särboskapet har i samtliga fall räddat förhållandet. Eftersom de fortfarande varit tillsammans behöver barnen inte alltid bo vv utan den ena föräldern utan ibland har de bott hos den ena allihop, ibland isär. Detta har gett barnen både gemensam tid med föräldrarna men även ensamtid med bara en förälder.

En ide är ju att du o pappan gemensamt skaffar en lägenhet till. Sedan bestämmer ni vem som har lättast att flytta på sig. Så kan pappan o hans dotter bo i ena lägenheten vv och den andra veckan bor pappan med er - dig och er gemensamma.

Skaffa en dörr med dubbla lås på och den veckan bonus bor hos pappa så använd bara ena låset. När lägenheten står tom och bonus är hos mamma så lås båda låsen så att det inte blir en lägenhet bonus använder att festa i. Bonus skall då självklart inte ha nyckel till det extra låset...

Mina vänner är förresten numera både gifta o sammanboende igen. De var särbos några år och sedan kunde de flytta ihop igen.

Jag var ärlig mot mina bonusar. Jag sa till dem att jag älskar er pappa men jag orkar inte hur mycket som helst. Om det är för jobbigt hemma så kan det hända att jag flyttar. Mamma och pappa är era föräldrar och de älskar er oavsett hur ni bär er åt, även om de blir arga på er, men jag är inte er förälder och därför måste jag inte stå ut med era bråk. Och om jag flyttar så måste pappa byta jobb eller så kommer ni få bo mer hos mamma pga hans tider. Det kommer inte finnas lika mycket pengar till de roliga sakerna vi gör när ni sköter er heller.

De är inte dummare än att de fattar det resonemanget.

Tror inte på det där med att prata och prata och hantera osv. Det har pratats alldeles för mycket med de barnen och tom daltats med. Det enda som funkar är klarspråk och konsekvenser. Och kärlek såklart- men min kärlek till dem är inte villkorslös, jag är inte deras mamma.

Finns mycket att diskutera här.

1) Det är inget fel av TS att vilja bli särbo. Det betyder inte att hon "överger" pappan ELLER bonusdottern. Tvärtom får han mer tid över till dottern!

Detta eviga mantra "bonusbarn får man på köpet", är SÅ tröttsamt. JA, man får dem på köpet. Men det betyder inte att man måste stå ut med vad som helst. Flickan behöver uppenbarligen hjälp (även tonåringar ska kunna uppföra sig någorlunda) MEN det är hennes bioföräldrar som har ansvar för detta, inte TS! 

2) Flickan är 16 år och ska egentligen kunna uppföra sig. Det är oacceptabelt att hon får "härja" som hon vill och förstöra för hela familjen, MEN det kan vara så att hon mår dåligt. Det är absolut ingen ursäkt för hennes beteende, men det kan vara en förklaring. Återigen något som hennes föräldrar får ta hand om dock.

Om du och sambon egentligen inte VILL separera, vore det bästa kanske om du skaffade någon mindre, billig lägenhet där du och er gemensamma kan bo ibland, eftersom det trots allt bara dröjer några år tills bonusdottern flyttar, alternativt får hjälp. Men att "vänta ut" henne eller "stå ut" några år till, ska ni inte behöva göra, man får som sagt inte bete sig hur som helst bara för att man är tonåring.

Med er situation hade jag som mamma valt att prioritera ett stabilt hem för mitt barn.

Ett förslag kan vara att ni fortsätter vara sambor varannan vecka, men att ni hittar en extra lägenhet som han och hans barn bor i den veckan han har henne.
Om några år när tjejen flyttar säger ni upp lägenheten och bor tillsammans på heltid igen.