är 18år..träffade min pappa för 13år sedan, han vill inte ha mig.

En psykolog kan ge dig ljus i mörkret.

Säger som ovan: psykolog. 

Jag har varit med om samma som du, min pappa gjorde sig oanträffbar när jag var 13 och sedan dess har jag inte träffat honom. Det har präglat hela mitt liv  och mina relationer till andra människor och jag håller på bearbeta det i terapi nu. 

Innan han försvann så såg vår relation ut som så att jag försökte anpassa mig så mycket som möjligt för att han skulle vilja träffa mig igen (jag var där en vecka på jullovet och en vecka på sommarlovet) så det var ju en extra besvikelse att jag inte var intressant nog trots mina ansträngningar att inte vara till besvär, vara positiv, glad och hjälpsam när jag var där. 

Mina föräldrar separerade när jag var runt halvåret (efter sju år tillsammans). Jag har aldrig saknat en pappa, aldrig känt sådär, jag harhaft vvärldens bästa mamma och storebror.

Nu träffar jag min far betydligt mer än i min uppväxt. Han har två små döttrar nu och en jättebra sambo. Min far lider av socialfobi och har efter några öl vågat krama om mig och förklarat. Jag kan till viss del förstå honom då jag ärvt det där. Men jag skulle aldrig klara av att inte få se mina barn växa upp hur dåligt jag än mådde. Jag vet att han bryr sig om oss men hankan inte rriktigt visa det. Visst finns det föräldrar som inte bryr sig helt ärligt men man vet inte hur det ser ut i deras vy. Jag har aldrig varit sur på min far aldrig brytt mig.

Men nu när jag ser minasystrar ha honom som rriktig pappa ser jag mer. Jag är glad över att han tar sin roll som deras pappa och min sons morfar men jag kommer aldrig kalla honom pappa förutom framför mina systrar så de förstår hur vi hör ihop.

Har du frågat din mamma om hennes teori varför det blev som det blev.
Jag har i min bekantskapskrets folk som inte har haft någon kontakt med sin pappa. Pappan har inte ens velat bli förälder, ibland har mamman manövrerat bort pappan, det senare har tyvärr varit det vanligaste