Pappa tog livet av sig

För ganska exakt två månader sedan så bestämde min pappa sig för att ta livet av sig. Min lilliystaer hittade honom död på gården. Några dagar innan pappas död så hade jag försökt ta livet av mig och var då inlagd på psykiatrin. Personalen på psyk ch min sambo var med mig då mamma berättade vad som hade hänt. Jag fick stanna på psyk i två månader för att få hjälp att hantera sorgen jag bara sköt upp på.

I helgen började vi städa ur pappas hus. Så mycket som jag grät igår när vi skulle packa upp pappas saker. Så myclet har jag inte gråtit på flera månader..Först när pappa dog så stängde jag lixom av allting alla känslor och alla tankar. Men nu de senaste veckorna har jag fått känslorna tillbaka och efter helgen är länslorna "som de ska" (jag har emotionellt instabil personlighet och ADD).

Jag reagera på det hela väldigt sent, min syster tog itu med allt på en gång kan man uttrycka sig. Alla känslor alltså. Men jag har lixom skjutit upp på det hela och Det var när jag la ner hans plåt snusdosa i hans jaktväska som vi hängt på väggen, det var inte förrän då jag tänkte att "helvete, pappa är borta på riktigt". Det var skönt att få gråta men jag är rädd att jag kommer hamna på botten igen...

Jag ville mest bara skriva av mig, sen undrar jag också ifall det är normalt att gå från lätt chock till fullkomlig panik på bara nån dag? Var tvungen att ta en sobril kvällen efter vi hade packat pappas saker i lådor, jag har inte behövt ta sobril på säkert 1 måndag. Är det normalt att reagera så här "sent"? "Det finns inget normalt", jag vet. Men ett svar vore snällt ändå.

Jag ber om ursäkt för ev grammatik- eller stavfel. Skriver från iPhone