Syster genomföra IVF på egen hand, ska jag bara hålla käften?

Stötta din syster istället. Antagligen är detta hennes enda och sista chans, om det inte lyckas är det lätt att det framställs som att du säger "vad var det jag sa!" Även om du inte gjort det. Hon behöver nog dig nu.

Såvitt jag förstår har hon inga barn sedan tidigare, hon är 47 år gammal, är antagligen på väg in i klimakteriet och har ingen man att försöka få barn med. Det är sant att du vet hur dyrt och jobbigt det kan vara med småbarn, men det du inte vet är hur det är att vara barnlös och olycklig, det är den värsta känslan som finns. Tycker det är väldigt tråkigt att du inte känner du kan stötta henne i hennes sista chans någonsin att få livet hon drömmer om. 

Håller med. Det spelar ingen roll vad du personligen tycker om hennes beslut, det är hennes liv och det bästa du kan göra är att vara ett stöd för henne. Om det nu blir misslyckat som du befarar så kommer hon vara ännumer i behov av ditt stöd och tröst. Hon måste kunna vända sig till sin egen syster för att orka, oavsett om utgången blir ett barn eller inte.

När man redan har barn är det svårt att förstå
hur stor längtan efter barn är den är stark så
du ka gå hur långt som helst för att ditt mål,
det är inte förrän kroppen säger stopp.
Som man förstår att de är dags att tänka om,
men "strö inte salt i såren", utan låt det få ha
sin gång pengar är inte allt och hon får lära
sig av sina egna erfarenheter.

Stötta henne istället! Och bara för att du anser att du inte skulle klarat dina barn ensam, det betyder inte alla känner så. Jag ska få tvillingar snart, ENSAM! Kommer gå hur bra som helst :) Vi tänker alla olika, och måste agera därefter.

Ditt jobb som syster är att förstå hennes längtan och stötta henne :)

Det är inte så att jag missunnar henne att bli förälder och jag försöker vara positiv när vi pratar om det, men så fort jag nämner faktorer som är "negativa"blir hon sur. Det är ofta så i våra diskussioner, hon blir alltid sur när jag inte tycker som hon. Det är tråkigt att inte kunna få vara ärlig i en familjerelation.

Stötta henne, tror nog hon tänkt igenom detta ordentligt. Och självklart klarar hon sig ensam med 1 barn, det tvivlar jag inte en sekund på

Självklart är det ju känsligt att du är negativ angående det här. Hon vill ha barn, planerar det..och vill ju såklart du ska vara positiv till det. Det är ofta ganska viktigt att nära familjen är positiv och glad för ens skull när det kommer till barn frågan.

Tänk om hon hade varit negativ då du stått och varit gravid? Av vilken anledning som helst..det hade ju inte varit så kul eller hur? Och du hade säkerligen blivit besviken.

Precis som hon nu bli på dig..hon vill du ska vara glad för hennes skull. Bjud på det :) Stötta henne och se det som vad kul med en till i familjen. Dom andra bekymren är sådana som många har, och ändå väljer skaffa barn och det går bra.

Se inte det som nåt negativt, så ska du få se hon blir gladare på dig :)

Och vet du, om man planerar att skaffa barn ensam så har man tänkt på många saker innan. Och den delen att hon är ensam..den bekymrar dig, men inte henne. Så den ska du sluta tänka på. Hon väljer det här. Och hon har jobbat och haft inkomst, så visst får hon som alla andra pengar under mammaledigheten..så den delen  bör du oxå sluta bekymra dig för.

Det är inte bara ogenomtänkt eftersom hon knappt har råd med att skaffa barn på egen hand det är även ett svek mot barnet hon planerar eftersom hon berövar barnet sin rätt till två föräldrar. Varje barn ska så långt det är möjligt ha rätt att få tillgång till två föräldrar vid livets start. Att åka till Riga och skaffa barn på egenhand är oansvarigt och egoistiskt. Jag tycker absolut att du ska avråda din syster att skaffa barn på egenhand.

Jag tycker det är konstigt när du dumförklarar din syster på det här sättet. Hon är 47 år och därmed en vuxen person sedan läänge. Det är h e n n e s liv, det är h e n n e s pengar, och ev är det h e n n es bekymmer. Ta ett stort steg bakåt och låt henne få ta sina egna beslut i livet. Sluta behandla henne som ett barn! Oavsett om hon tänkt på allt eller ej, är det som sagt h e n n e s beslut.

Säg grattis, och önska henne lycka till, om du inte klarar av att stötta henne mer än så.

Ok, nu var det gjort och tyvärr blev det inget. Nu ska hon vänta ett tag och sen gör det igen, OMG!!

Stötta henne i detta. Det hon går igenom nu är extremt psykiskt påfrestande. Om du har en bra relation kanske du kan se om hon kan tänka sig embryoadoption. I hennes ålder är det extremt svårt att lyckas med sina egna ägg.

Tyvärr, jag kan inte stötta henne då jag tycker hon varit allt för naiv och oförberedd under hela processen. Utan att gå in på detaljer, men jag tror att jag läst på mer om ivf än vad hon har gjort för när vi har diskuterat processen var det många delar som hon inte kände till. Hon vill inte ha embryodonation då hon vill ha ett "eget" barn. Enligt henne är det ingen skillnad att göra ivf vid 40 jämfört vid 47-48 års ålder.

Som de flesta andra skriver tycker jag du ska försöka stötta henne på bästa sätt. Om du inte gör det finns risken att ert förhållande förstörs. Längtan efteråt ett barn kan vara så stark och att tvingats leva ofrivilligt barnlös en enorm sorg. Det är hemskt att inte känna stöd av sin familj i detta läge.