Han klagar...

Har ni alltså fem barn varannan vecka? Det låter väldigt krävande. Ni måste nog vara väldigt överens om hur man ska vara mot barnen om det ska funka. Tror du ni skulle kunna diskutera fram någon kompromiss?

4 barn varannan vecka. Dottern bor hos sin mamma. Det är just det som är problemet vi är inte överens. Jag har nog överseende med mycket men han går igång för minsta grej. Jag är så uppe i varv så fort dom är här för jag vet att han irreterar sig på allt. Han har ingen förståelse och ser inga brister på sina egna barn. Och säger jag något om att ex sonen har ett glas som är mögel i då säger han ja och hur ser det ut på dina barns rum? Han vänder till att mina alltid är värst. Han hans son haft match och han berättar om hur bra det gått så är jag alltid uppmuntrande medans om jag berättar något om min dotter som gjort en bra match och gjort mål. Jaja dom lyckades passa den här gången. Jag har hela tiden haft inställningen att jag ska ha en god relation till bonusbarnen och tittar på matcher fikar tar med dom på saker medans han tycker mina bara är jobbiga.

Just nu känns allt som en ohållbar situation. Jag vill inte bara ge upp för han är verkligen bra.

Ni kanske ska bli särbos ett tag och komma fram till en kompromiss om hur ni ska förhålla er till varandras barn och vilka gemensamma regler ni ska ha?

lätt vara efterklok men det låter som om ni borde pratat igenom sådana här saker innan ni flyttade ihop. Inte lätt, jag vet. Jag är särbo men vi har totalt 5 barn, varav mina är äldst och väldigt "tonåriga" medan hans är lite yngre, artiga och väldigt duktiga liksom. 
Jag känner smått panik när vi pratar om att flytta ihop i framtiden (det är inte bråttom) för jag ser just precis att det skulle kunna bli så hos oss, att mina barn är de "jobbiga" Jag vet bara att om vi ska flytta ihop måste detta vara diskuterat innan.

Sen tycker jag din sambo beter sig dumt om man gnäller och biter ifrån med att klaga på dina barn i  tid och otid. Det är klart att de känner av det. Inte för att det är kul att flytta isär men det kanske ni alla skulle vinna på?

Om du vet med dig att du är för mesig kanske du kan ta hans hjälp att ändra lite på dig?
Så får han låta bli att klaga på dina hela tiden.

Sätt er ner och diskutera hur NI vill att det ska vara hemma, båda får lov att kompromissa lite.
Skriv ner det ni anser vara bäst för er familj och samla barnen, tala med dem om vad ni bestämt och fråga om de tycker det låter ok.

Sen måste ni båda köra samma linje rakt igenom för alla. (Med visst undantag för tex sysslor, den som är äldre får lite svårare som den yngre får vartefter när denne blir äldre)

Hur är han i andra situationer som inte rör barnen? Lyssnar han på dig och din åsikt eller kör han han på med sitt eget där också?

Hur är han mot folk utanför familjen? Är han charmig mot andra för att sedan tala om för dig vilka fel de gör bakom deras rygg?

Det du har beskrivit så här långt låter rätt likt en personlighet som inte klarar av att se något annat än sig själv och sin egen vinning. De är ofta charmiga i början för att "vinna" sin partner men sen är de inte fullt lika charmiga...

Har tänkt på Särbos men jag anser att mina barn är verkligen inte så stökiga så att man behöver bo på skillda håll. Det jag kan räkna upp är att det är oförsiktiga ex slår i dörrar, pratar lite högt om någon sover. Pratar i munnen på varandra. Mellandottern har kaxig attityd men inte så att hon svär åt mig utan allmänt tonåring. Hon och minsta tjejen tjafsar och retar varandra och det är inte extremt mycket men det händer. Den stora vill hellre ligga hemma i sängen och surfa istället för att vara med kompisar. De hjälper till om jag säger till. Jag och mina barn tillsammans är som en italiensk familj om man kan uttrycka det så. Han är inte van det. Hans piper in i rummet och säger knappt något när man är flera (visst han kanske inte får en syl i vädret)

Och vi pratade innan vi flyttade ihop hans försvar är att han inte trodde att de var så här. Men han får mig att vara irreterad ofta på barnen när dom är här. Jag blir super stressad av situationen. 
Han lyssnar på mina åsikter vi diskuterar väldigt mycket men vi tycker sällan lika. Och han är trevlig utåt och står för sina åsikter och det klarar inte många av. Så många vänner har han inte. Och han påpekar inte massa fel utan det är just när det händer. 
Jag gör saker med mina vänner men inte så mycket som förr. Känner mig lite hämmad. Han är väldigt aktoritär. Och det jag inte gillar är att han måste häva ur sig gliringar med baktanke. Det är inte gynnsamt för någon. Jag blir arg och säger ifrån och han kan säga ja det var onödigt men sen upprepas det. 
Han irriterar sig på att jag kan ta en körning till en träning med barnen när det är pappavecka. Men kan göra samma sak själv. 
Och så är det ofta att han tar upp en sak som han tycker är fel sen gör han samma sak själv. 
Om jag tycker att en vecka har varit stökig och det har varit tjafs mellan oss så kan han säga när vi pratar om det att så farligt var det inte. Då undrar jag varför man måste sucka och stöna så att jag känner mig som att mina är monster. 
Om jag påpekar hur han är så kan han säga om jag tyckte så om dig så skulle jag fundera på om jag verkligen ska bo kvar. Han blir stött och kränkt när det är just i situationen. Men pratar vi om det när det är lugnt så förstår han och säger att han inte fattar att jag står ut med honom. 

www.varningstecken.n.nu/verbal-misshandel

Visst att en del passar in på det. Men inte alls mycket.