jag har 4 barn med 3 olika pappor. Barn nr fick jag som 19 åring, var en skötsam tjej som fick första pojkvännen... oerfaren.. resultatet blev en graviditet och ett fantastisk barn. Vi försökte hålla ihop men det gick inte så bra. Barn nr 2 och 3 fick jag med en man som sedan blev psykiskt ostabil och jag och barnen klarade inte av att leve med honom längre. Efter ett par år träffade jag en ny man som blivit en "ny pappa" för barnen 2 o 3. Efter ett år träffade jag min nuvarande man och vi valde att vänta till vi varit tillsammans 3 år innan vi blev gravida. Då hade vi köpt hus, gift oss och var trygga i relationen. Barn nr 4 föddes när vi varit tillsammans nästan 4 år och det var väldigt bra. Vi har nu varit tillsammans i 10 år :)
Jag är inte så bekymrad över att barnen har olika pappor, det är inte alltid jag kommer ihåg det faktiskt eftersom min man har varit pappa för dem så läge men då har jag haft barnen 100%. Jag stöter absolut på fördomar när jag berättar om mina 4 barn m 3 olika pappor och det kan var riktigt riktigt jobbigt och sårande, speciellt inte när folk inte känner till historien bakom. För mig är det lättare att inte nämna att det är 3 olika pappor, vems business är det egentligen? Vi känner oss som en enda familj men då är det ju vi som har barnen 100% som sagt. Det var värre när jag var singel och hade 3 barn med 2 olika. Jag bodde i ett mindre samhälle och jag vet hur det tisslades bakom min rygg. Jag är inte en som tar åt sig men det var väldigt sårande många gånger.
Jag föreslår att nu väntar med barn och lär känna varandra ordentligt. Lär av tidigare misstag i relationer, varför tog det slut när barnen var små?
Småbarnstiden är en slitsam tid och i en ny relation sliter det extra hårt. Ibland är det bra att inte få det man vill ha direkt, det blir extra efterlängtat när man verkligen fått vänta, planera och förbereda sig.
