Anonym (MA igen ?)

Äldre 24 Jun 17:07

26 svar

Hur var era MA/fördröjda missfall ?

Är gravid i vecka 10. Har en känsla av att jag fått ett MA. Illamåendet försvann över en natt. I övrigt har jag vissa symtom kvar. Var på inskrivning på mödravården i dag. De tog inte min rädsla för MA på allvar. Mitt blodvärde var fantastiskt bra. Det brukar alltid vara riktigt lågt när jag väntar barn. Redan vid inskrivning. Jag har inte så många tecken på graviditet alls längre.

Haft ett MA tidigare i vecka 17 där fostret låg dött sedan vecka 11-12.

Nu får jag inget veta förrän Nupp ultraljudet om 2-3 veckor. Jag hoppas att någon kan dela med sig av sina upplevelser. Hur ni kände/märkte att det inte levde längre ?

Anonym (MA igen ?) Trådstartaren

Äldre 24 Jun 21:54

#13

Anonym (Ledsen) skrev 2014-06-24 21:26:01 följande:

Hej jag gick in i vecka 9 igår och hade bokat tidigt

Ultraljud och hade under hela tiden mått illa ont i bröst och

Varit yr fast inte lika mycket och nästan inget alls under vecka 8 mått

Bättre och jag tänkte hoppas det inte beror på missfall, idag var ja på tidigt

Ul och det slutade växa någon gång vecka 7-8 och inget hjärta slog

Blev så ledsen och har gråtit hela dagen en mycket tung dag:(

Men längtar nu tills vi kan försöka igen och vill också säga att med mina två pojkar

Mådde jag inte dåligt alls kände inte av det mer än med mensvärk så

Den här gången kändes allt annorlunda och var glad att få känna symtom

Men nu ska vi börja om :) jag gjorde ett tidigt privat ul betalade 500kr och får tänka att

Bättre nu än senare men tungt :(

Så tungt för dig!

Beklagar! Jag skulle också lätt betala 500 kr för att få veta. Även om nyheten är dålig. Bara för att få ett avslut och försöka gå vidare. Inte lätt att gå vidare, men ändå bra att få vetskap. Sist gick jag fem veckor med dött foster och visste det inom mig, men kunde inte få det kollat tidigare av landstinget. Jag hade velat veta direkt när mina symtom försvann.

Det du beskriver, kände och känner jag med. Just i vecka 8 slutade jag må illa och började må ganska bra. Innan dess hade jag mycket symtom.

Jag tror inte jag försöker igen direkt om det inte går vägen nu. Jag tror jag väntar. Jag orkar inte med detta igen så snart inpå.

Anonym (Ledsen)

Äldre 24 Jun 22:15

#14

Hej ja det är verkligen jätte tungt;( blev så ledsen och jag kände också

Det va värt att få veta tidigt hade varit värre gå till vecka 11 till inskrivningen

Och se det då hade ju varit ännu värre nästan:(

Ja ska landa i detta nu och läka och är nu orolig för det som ska hända här näst

Med medicinsk el kirurgisk abort pga mitt låga hb får ja inte göra det hemma

Utan kan behöva få blod om ja förlorar mycket blod, blöder man mycket ?

Ja som du säger vecka 8 kändes som en spök vecka

Var glad att ha hade symtom då ja inget symtom hade med

Pojkarna, tänk vad man hinner tänka och känna mycket och fantisera

Om bebis redan så snabbt och på mitt jobb är ja tvungen berätta tidigt att ja va

Gravid för att inte utsätta mig för ex röntgen mm.

Idag sjukskrev jag mig och hoppas nu få tid snabbt så ja kan

Få detta ur världen och läka och gå vidare och

Blir ja gravid igen ska ja försöka inte hoppas för mycket men det är så

Svårt:( ja skriver från Mob så beklagar om text blir grötig

Anonym (Ledsen)

Äldre 24 Jun 22:17

#15

Anonym (MA igen ?) skrev 2014-06-24 21:54:56 följande:

Så tungt för dig! Beklagar! Jag skulle också lätt betala 500 kr för att få veta. Även om nyheten är dålig. Bara för att få ett avslut och försöka gå vidare. Inte lätt att gå vidare, men ändå bra att få vetskap. Sist gick jag fem veckor med dött foster och visste det inom mig, men kunde inte få det kollat tidigare av landstinget. Jag hade velat veta direkt när mina symtom försvann.

Det du beskriver, kände och känner jag med. Just i vecka 8 slutade jag må illa och började må ganska bra. Innan dess hade jag mycket symtom.

Jag tror inte jag försöker igen direkt om det inte går vägen nu. Jag tror jag väntar. Jag orkar inte med detta igen så snart inpå.

Glömde citera det andra inlägget, samt säga beklagar ditt missfall också :(

Kram

Anonym (2 MA)

Äldre 24 Jun 23:04

#16

Anonym (MA igen ?) skrev 2014-06-24 21:24:42 följande:

Jag har en känsla av att mina upptäcks vid KUB ultraljudet med. Jag tog blodprovet till kub i dag och i morgon skickas remissen till specialistmödravård för ultraljudet. Det kan ta upp till tre veckor då innan jag får göra det. Det känns lång tid.

Närmaste privatgyn ligger i en stad 23 mil bort cirka. Jag har ingen bil och två småbarn att ta hand om på dagarna. Så det är inte aktuellt.

Skönt att det gick vägen för dig tillslut ! Det gjorde det för mig med. Efter mina två mf/ma kom en liten pojke till mig 2010. Detta är första graviditeten sedan han föddes.

Jag förstår dig. Väntan är olidlig.

Hoppas du får en snabb tid, och att du får ett positivt besked!

mamita64

Äldre 24 Jun 23:25

#17

Det var min fjärde graviditet. Före hade jag haft ett missfall i v 11 och fött fram två fina flickor efter fullgångna graviditeter.
Jag var i v 18 åkte in på ul. Jag minns hur jag stod och kollade magen i spegelväggen innan jag åkte och hur fin jag tyckte magen var i den kjol och tröja som jag hade på mej.
När jag kom in var läkarens första kommentar - Vad liten du är. Och jag svarade att jag alltid varit liten fram till v 25 eller något och först då lagt på mej.
Så började han och sen sa han- det är dött här, eller något i den stilen.
Jag fattade inte först och undrade vad han menade och sen undrade jag vad som skulle hända nu då? Han svarade att antingen åkte jag hem och väntade på ett missfall eller så kunde jag få en skrapning. Aldrig i livet att jag åker hem och väntar på missfall, jag skall skrapas, sa jag. Och så blev det. Dagen efter skrapade de mej. Tre veckor senare fick jag besked att det var en ma och vad det innebar. Före dess trodde jag att det var en bebis i v 18 som de hade tagit bort.
Jobbigast var de där tre veckorna, när jag sen fick veta hur det låg till så försvann allt det jobbiga runt det, Sen var det också väldigt jobbigt att jag hade barnen med mej in på ul för att titta på bebisen på tv:n. Man bryter inte direkt ihop när man har två små barn med sej ( eller jag gör inte )
Bröt ihop gjorde jag när jag vaknade ur narkosen, då fick jag lugnande medel och flög bland molnen en stund

lazycat64.blogspot.com

Anonym (MA igen ?) Trådstartaren

Äldre 24 Jun 23:29

#18

Anonym (Ledsen) skrev 2014-06-24 22:15:55 följande:

Hej ja det är verkligen jätte tungt;( blev så ledsen och jag kände också

Det va värt att få veta tidigt hade varit värre gå till vecka 11 till inskrivningen

Och se det då hade ju varit ännu värre nästan:(

Ja ska landa i detta nu och läka och är nu orolig för det som ska hända här näst

Med medicinsk el kirurgisk abort pga mitt låga hb får ja inte göra det hemma

Utan kan behöva få blod om ja förlorar mycket blod, blöder man mycket ?

Ja som du säger vecka 8 kändes som en spök vecka

Var glad att ha hade symtom då ja inget symtom hade med

Pojkarna, tänk vad man hinner tänka och känna mycket och fantisera

Om bebis redan så snabbt och på mitt jobb är ja tvungen berätta tidigt att ja va

Gravid för att inte utsätta mig för ex röntgen mm.

Idag sjukskrev jag mig och hoppas nu få tid snabbt så ja kan

Få detta ur världen och läka och gå vidare och

Blir ja gravid igen ska ja försöka inte hoppas för mycket men det är så

Svårt:( ja skriver från Mob så beklagar om text blir grötig

Ingen fara, jag förstår texten. Jag vet inte hur mycket man kan blöda, men har hört att det kan vara riktigt mycket. Någon sa mig en gång att om man behöver byta binda oftare än en gång i timmen, ska man åka in. Då blöder man för mycket. Själv har jag fått skrapning båda gångerna och aldrig blött så mycket innan. Jag valde själv skrapning efter att en vän som genomgått medicinsk " abort " blev så väldigt dålig. Hon blödde för mycket hemma. Jag har ju småbarn hemma och ville inte riskera att blöda för mkt ensam med dem. I fall jag inte skulle orka ta hand om dem då.

Jag har också berättat på mitt jobb. Det var också tvunget pga mitt arbete i vården. Ändå kan jag tänka att det var skönt att ha berättat om det går illa. Då vet kollegorna sedan varför man är lite ledsen sedan. Sist visade det sig att flera i mitt arbetslag varit med om missfall och vi kunde känna en gemenskap i det. En slags tröst.

Ja, det är svårt att inte hoppas! Jag kan inte säga att jag gett upp hoppet om min graviditet även om jag känner att det inte kommer att gå bra. Hoppet är allt vi har..

Anonym (MA igen ?) Trådstartaren

Äldre 24 Jun 23:36

#19

mamita64 skrev 2014-06-24 23:25:10 följande:

Det var min fjärde graviditet. Före hade jag haft ett missfall i v 11 och fött fram två fina flickor efter fullgångna graviditeter.
Jag var i v 18 åkte in på ul. Jag minns hur jag stod och kollade magen i spegelväggen innan jag åkte och hur fin jag tyckte magen var i den kjol och tröja som jag hade på mej.
När jag kom in var läkarens första kommentar - Vad liten du är. Och jag svarade att jag alltid varit liten fram till v 25 eller något och först då lagt på mej.
Så började han och sen sa han- det är dött här, eller något i den stilen.
Jag fattade inte först och undrade vad han menade och sen undrade jag vad som skulle hända nu då? Han svarade att antingen åkte jag hem och väntade på ett missfall eller så kunde jag få en skrapning. Aldrig i livet att jag åker hem och väntar på missfall, jag skall skrapas, sa jag. Och så blev det. Dagen efter skrapade de mej. Tre veckor senare fick jag besked att det var en ma och vad det innebar. Före dess trodde jag att det var en bebis i v 18 som de hade tagit bort.
Jobbigast var de där tre veckorna, när jag sen fick veta hur det låg till så försvann allt det jobbiga runt det, Sen var det också väldigt jobbigt att jag hade barnen med mej in på ul för att titta på bebisen på tv:n. Man bryter inte direkt ihop när man har två små barn med sej ( eller jag gör inte )
Bröt ihop gjorde jag när jag vaknade ur narkosen, då fick jag lugnande medel och flög bland molnen en stund

Jag fick också mitt första MA under min fjärde graviditet. Jag var inte heller så stor. Jag tycker också skrapning är det bästa alternativet. Hellre det än att blöda från och till i veckor innan alla rester är ute. Psykiskt tror jag att man mår bättre av att få det överstökat så snabbt som möjligt.

Kan tänka mig att man inte kan bryta i hop när barnen är med. Jag kunde inte heller bryta i hop direkt när jag fick besked om mitt MA. Jag hade en kollega med mig den gången som var mitt stöd. Jag visste i och för sig vad som väntade. Jag visste att den var död innan jag åkte in på akuten den gången. Annorlunda när man inte vet innan. Då blir det verkligen en chock

Jag minns att jag fick stanna på sjukhuset direkt efter besked och fick skrapas dagen efter. Minns känslan av att äta middag och hela tiden tänka att något är dött därinne.. Jag smygkikade på ulbilden på det döda fostret. Hur den lilla ändå hade armar och ben och flöt. De hade vänt den från mig. De tog en stillbild för att mäta graviditetslängd på fostret. Sedan gick de ut. Då kollade jag in stillbilden.

Gweny

Äldre 25 Jun 08:16

#20

Jag valde att ta skrapning, för jag hade nog inte klarat av psykiskt att gå hemma med smärtor, stora blödningar osv, rädd att det ska bli komplikationer och ändå behöva åka in. Vi har ingen gynakut här i stan, så hade behövt åka till vanliga isåfall...

Men min läkare var förstående så hon bokade in skrapning då istället, var jättefin personal och jag var hemma efter 4h. Hade ont i magen igår och fick ta tabletter regelbundet. Men idag är det mycket bättre och blöder bara lite grann.

Känns bra det finns olika alternativ som man kan göra, när man måste gå igenom detta...

Men nu är det jobbigt att vara rädd att det kommer hända igen sen...

mamita64

Äldre 25 Jun 11:59

#21

Anonym (MA igen ?) skrev 2014-06-24 23:36:31 följande:

Jag fick också mitt första MA under min fjärde graviditet. Jag var inte heller så stor. Jag tycker också skrapning är det bästa alternativet. Hellre det än att blöda från och till i veckor innan alla rester är ute. Psykiskt tror jag att man mår bättre av att få det överstökat så snabbt som möjligt.

Kan tänka mig att man inte kan bryta i hop när barnen är med. Jag kunde inte heller bryta i hop direkt när jag fick besked om mitt MA. Jag hade en kollega med mig den gången som var mitt stöd. Jag visste i och för sig vad som väntade. Jag visste att den var död innan jag åkte in på akuten den gången. Annorlunda när man inte vet innan. Då blir det verkligen en chock

Jag minns att jag fick stanna på sjukhuset direkt efter besked och fick skrapas dagen efter. Minns känslan av att äta middag och hela tiden tänka att något är dött därinne.. Jag smygkikade på ulbilden på det döda fostret. Hur den lilla ändå hade armar och ben och flöt. De hade vänt den från mig. De tog en stillbild för att mäta graviditetslängd på fostret. Sedan gick de ut. Då kollade jag in stillbilden.

Jag beklagar. Fy vad hemskt att ha sett barnet på bild.
Ja jag hade haft ett missfall innan och det var fruktansvärt jobbigt.Massor av värkar, blod, elände och en rejäl chock. Jag var 18 år och gravid för första gången ( ev 2:a men i så fall var det ett mkt tidigt missfall som jag inte visste om ) Jag hade försökt länge att bli gravid ( tyckte jag då) och så blev det positivt och bara nån vecka senare så började jag blöda. Jag gick till doktorn som bara sa: det blir nog missfall det här. Inget mer, ingen förklaring, inte vad jag hade att förvänta mej, inget om vad jag skulle göra om det blev missfall ( och han var gynekolog) Jag minns tydligt hur jag krystade ut den där klumpen som var mitt barn, ensam på toan. Och det är nu 32 år sen!
Jag hoppas verkligen att det går bra för dej nu. Min dotter blödde och hade ont i magen när hon väntade sin flicka, och vi var såklart jätteoroliga. Men allt gick bra.
Jag håller tummarna för dej <3

lazycat64.blogspot.com

Anonym (MA igen ?) Trådstartaren

Äldre 26 Jun 00:36

#22

mamita64 skrev 2014-06-25 11:59:56 följande:

Jag beklagar. Fy vad hemskt att ha sett barnet på bild.
Ja jag hade haft ett missfall innan och det var fruktansvärt jobbigt.Massor av värkar, blod, elände och en rejäl chock. Jag var 18 år och gravid för första gången ( ev 2:a men i så fall var det ett mkt tidigt missfall som jag inte visste om ) Jag hade försökt länge att bli gravid ( tyckte jag då) och så blev det positivt och bara nån vecka senare så började jag blöda. Jag gick till doktorn som bara sa: det blir nog missfall det här. Inget mer, ingen förklaring, inte vad jag hade att förvänta mej, inget om vad jag skulle göra om det blev missfall ( och han var gynekolog) Jag minns tydligt hur jag krystade ut den där klumpen som var mitt barn, ensam på toan. Och det är nu 32 år sen!
Jag hoppas verkligen att det går bra för dej nu. Min dotter blödde och hade ont i magen när hon väntade sin flicka, och vi var såklart jätteoroliga. Men allt gick bra.
Jag håller tummarna för dej <3

Tack!

Jag upplever det som dig. Att vården inte riktigt bryr sig om missfall. Det är inget de vill kolla upp. Blöd klart hemma och ta ett test ett par veckor senare så det är negativt. Ingen frågar sig vanligen hur man mår. När jag fått det bekräftat att jag förlorat mitt foster i vecka 17 och det legat dött sedan vecka 11-12. grät jag på min brits lite smått. De frågade mig där och då varför. Om jag hade ont. Det var min sorg bara. Ingen smärta. Ingen sa något till tröst. De ville skicka hem mig den gången och låta mig komma tillbaka för skrapning en vecka senare. Jag ilsknade till och de behöll mig och skrapade mig morgonen efter. Jag hade ett tidigare missfall innan och då fick jag inte heller någon info av gyn hur det skulle gå till. Jag fick googla mig till det.

Jag har kvar min motvilja mot mat som luktar.. och kvar mitt illamående av kaffedoft. Är det det ett gott tecken ? På att det ändå finns något som lever. I dag vill jag hoppas. Att det ska finnas ett hopp.

Anonym (MA igen ?) Trådstartaren

Äldre 12 Jul 20:12

#23

I dag blev det bekräftat. Jag fick ett MA och fostret dog ungefärligt när jag skrev denna tråd. Tack alla som berättat sina erfarenheter.

Man ska nog tro på sin instinkt...

Isprinsessa

Äldre 20 Jul 17:33

#24

Jag hade småblödningar och kännde inga gravsymtom längre,brösten sluta spänna,illamåendet försvann osv.
Bm tyckte jag skulle vänta till v. 17 med U.L. Jag kände mig tom i kroppen.
Ringde kvinnoklinken och berätta om blödningar osv.
Fick göra Vul, de hitta inget hjärtslag och den var för liten, den hade dött v7 och jag var i v.11.

Lita på din magkänsla och om du har fel så har du fått bekräftat att den lever!

Isprinsessa

Äldre 20 Jul 17:35

#25

Såg ditt svar nu.

Beklagar sorgen :(

Anonym (MA igen ?) Trådstartaren

Äldre 20 Jul 19:18

#26

Isprinsessa skrev 2014-07-20 17:33:22 följande:

Jag hade småblödningar och kännde inga gravsymtom längre,brösten sluta spänna,illamåendet försvann osv.
Bm tyckte jag skulle vänta till v. 17 med U.L. Jag kände mig tom i kroppen.
Ringde kvinnoklinken och berätta om blödningar osv.
Fick göra Vul, de hitta inget hjärtslag och den var för liten, den hade dött v7 och jag var i v.11.

Lita på din magkänsla och om du har fel så har du fått bekräftat att den lever!

Ja magkänslan stämde på mig med

Nästa gång ska åka 60 mil för att få ett privat ul när det händer mig. Nu fick jag gå två veckor i onödan när jag redan visste.

Isprinsessa skrev 2014-07-20 17:35:33 följande:

Såg ditt svar nu.

Beklagar sorgen :(

Tack!

Hur var era MA/fördröjda missfall ?

INNEHÅLL