Min dotters pappa har problem med panikångestattacker, självskadebeteende och suicidförsök. Han hade en omgång innan vi flyttade ihop sedan eskalerade det när vi bodde ihop och jag var gravid. För vår del blev det för tufft då fler och fler saker utlöste det. Till slut gick det inte ta en ordentlig diskussion om hushållsarbetets fördelning heller. I perioder när han hade attacker hade jag två barn att ha koll på och höll på att gå under av sömnbrist och brist på avlastning..
Dessutom självmedicinerade han, så i perioder när han ansåg sig må bättre trappade han ner medicinen och slutade helt om han ansåg sig ha dåligt med pengar. Oftast kom depressionerna smygandes, så det var oftast först i efterhand jag kunde se tecknen. Det är ju inte så att man håller koll på hur ofta den andre t ex borstar tänderna och duschar när man har en bebis att ta hand om
Numera fungerar umgänget i perioder med 2 timmar varannan söndag. Socialen har ansett att det är viktigare med det lilla, om det fungerar. Tyvärr kan jag inte förbereda tösen på umgänget mer än en timma innan, då vi aldrig vet om det blir av. Hon är 3,5 år.
I hennes pappas fall skulle bipolär sjukdom vara möjlig, men läkare vill sällan utreda. Han har manodepressivitet i släkten. Själv grunnade han på borderline när han senast var insiktsfull, som jag hört. Tyvärr försvinner insikterna lika fort och han anser sig inte vara sjuk utan bara ett offer för omständigheterna.
Hur ert förhållande överlever eller ej beror nog på hur goda insikter din partner har i sin sjukdom och väljer att ta ev medicin, om ni kan prata om hur du/ni ska handla när attackerna kommer och hur hon lättast återhämtar sig. Men visst är det en tung börda med dubbelt ansvar.
Att söka professionell hjälp är smart då det kan vara ett sätt att få ur sig frustrationen över partners tillkortakommanden, likaväl som att lägga upp strategier för att ta sig igenom perioden. Jag har haft det i perioder, då pappans mående och närvaro/frånvaro har påverkat mig också. Han förstod inte att det var tufft att ha dygnet-runt-ansvar när hon var ordentlig sjuk i 8 dagar och skrek så fort hon sattes ner på golvet när vi precis hade flyttat iväg för att skapa oss en ny tillvaro. Då ansåg han att jag utmålade mig som ett offer, då jag bara försökte påtala hur det var. Innan dess hade han mer eller mindre hotat oss ut ur huset, så jag orolig för om han fått en fullständig knäpp, så vi flydde och fick bo hos kompisar en vecka innan vi fick tillgång till huset och en vecka på oss att packa.
