• Anonym (Luft!)

    Känner mej kvävd av styvbarnen.

    Har 2 st styvbarn som är 10 och 13 år gamla! Har ett eget barn som är 1 år. Men det känns som de kväver mej, de är lätt betydligt mer uppmärksamhets krävande än bebisen, de går efter mej hela tiden, gör man något roligt med dem är det dåligt det med.Den äldre är värre än den yngre, han vill inte göra något som inte inkluderar full uppmärksamhet från antingen mej eller maken, han blir upprörd om man inte tittar på honom om han går in i tv rummet eller köket om han varit på toa!! Den yngre killen följer mej i hälarna hela tiden om han inte spelar dataspel, jag får stänga dörren framför näsan på honom om jag ska skita! Jag kan inte prata med min bebis utan att de är där och går emellan, så här har det alltid varit, det är inte värre sedan lillen kom men vi trodde nog att det skulle bli bättre med åren. Det känns som att vi aldrig kan tillfredställa detta absurda behov av uppmärksamhet. Min man är sjukskriven lagom till semester pga av ryggskott och går på morfin och två st till kraftiga smärtstillande. Jag mår illa och har lite feber,
    Så vi skjutsade dem till äventyrsbadet med ordentligt med fickpengar så de kunde köpa det mesta. Men de bara surade fast de ville sa de, vi skjutsade dit dem och de ringer konstant tills den den äldre vägrade tillslut för att vi inte var med och de fick stå i kö. Jag orkar inte bara ibland. Kära nån vad ska man göra då? När man inte orkar ibland som vuxen. Förlåt för allt gnäll behöver skriva av mej.

  • Svar på tråden Känner mej kvävd av styvbarnen.
  • nymedlem

    Hur ofta bor dom med er?

  • sextiotalist

    Åk på husmorssemester, gör egna saker när barnen är hos er.

  • Anonym (L)

    Känner helt och hållet igen mig! Har också två bonusbarn, några år yngre än dina och blir fullständigt galen av detta ständiga uppmärksamhetskrävande. De klänger på sin pappa dagarna i ända eller svansar efter mig, sitter på sängen medan jag byter kläder och tjatar tjatar tjatar hela tiden om att vi måste göra något med dem. Jag vet inte när barn blev såhär dåliga på att hitta på saker och ting på egen hand?! Eller kanske är det bara dina och mina bonusbarn som är sådana. Och det är inte så att vi inte gör saker med dem, för det gör vi. Men så fort vi kommer hem tillbaka börjar tjatet igen, då borde vi genast hitta på något nytt. Att ha ett privat vuxet samtal med min sambo är också omöjligt för då kommer barnen genast in i rummet och blir sura om man säger att de får gå ut och vänta, för att vi behöver prata.

    Jag trodde också att det skulle bli lättare med åren, men helt ärligt känns det som om det bara blir värre. Självständighetsutvecklingen hos barnen tycks ha stannat av helt...

    Jag gör mycket som sextiotalist här skriver, hittar på egna saker då de är här. Men det känns ändå väldigt jobbigt att klimatet i mitt eget hem har en såhär stressande inverkan på mig.

  • nyans

    TS, ni får nog dela upp det så att pappan tar huvudansvaret för sina barn (alltså de äldre barnen), medan du tar huvudansvaret för lillen tills vidare. Sen får han se till att uppfostra dem bättre.

    Antingen är de bortskämda, eller så är de rädda att bli åsidosatta nu med den nya bebisen och det är därför som de "klänger" på er och är så krävande. Men DU har inga skyldigheter här. Och får de tillbringa mer tid med sin pappa (och han sätter gränser för dem) kanske "klängigheten" släpper?

    Hur ofta är de hos er? Hur är deras mamma?

  • asta66
    nyans skrev 2014-07-06 16:24:53 följande:

    TS, ni får nog dela upp det så att pappan tar huvudansvaret för sina barn (alltså de äldre barnen), medan du tar huvudansvaret för lillen tills vidare. Sen får han se till att uppfostra dem bättre.

    Antingen är de bortskämda, eller så är de rädda att bli åsidosatta nu med den nya bebisen och det är därför som de "klänger" på er och är så krävande. Men DU har inga skyldigheter här. Och får de tillbringa mer tid med sin pappa (och han sätter gränser för dem) kanske "klängigheten" släpper?

    Hur ofta är de hos er? Hur är deras mamma?


    Klokt inlägg.
  • marmik

    Det är ju inte så små barn, har ni provat att prata med dem om varför de går efter dig? De kanske inte inser att de följer efter dig/er hela tiden?

  • Anonym (snart kvävd?)

    Du får väl säga till din sambo att han talar med barnen om att de ska hålla sig på avstånd. Det är ju inte meningen att du ska känna dig kvävd. och behöva tillfredsställa deras absurda behov av uppmärksamhet.

    Bortsett från det: Har du nån gång tyckt om dina bonusbarn?

  • Anonym (ej långvarigt)
    Anonym (Luft!) skrev 2014-06-28 15:43:12 följande:

    Har 2 st styvbarn som är 10 och 13 år gamla! Har ett eget barn som är 1 år. Men det känns som de kväver mej, de är lätt betydligt mer uppmärksamhets krävande än bebisen, de går efter mej hela tiden, gör man något roligt med dem är det dåligt det med.Den äldre är värre än den yngre, han vill inte göra något som inte inkluderar full uppmärksamhet från antingen mej eller maken, han blir upprörd om man inte tittar på honom om han går in i tv rummet eller köket om han varit på toa!! 


    Det känns inte som att detta beteende kommer fortsätta väldigt länge till med tanke på hans ålder. Men annars får ju din man ta ett snack med dem om hur man beter sig runt andra människor och vilken form av uppmärksamhet de kan förvänta sig.
  • Anonym (Luft!)

    Barnen är hos oss vv fast nu kommer de vara här längre under sommaren. Jag har haft en nära relation till dem. Nej de är definitivt inte undanskuffade av sitt småsyskon, de var exakt likadana innan syskon ens var planerat. Jag tror de är vana vid att vara i fokus och lämnas bort om de vuxna behöver tid ifred. Pappan har oerhört ont i ryggen och är inte heller särskilt sugen på att göra saker utan mej. Åh, ibland önskar jag att jagbara kunde trolla bort mej. Jag trodde det skulle bli bättre med åren och om jag visade kärlek och gav mycket av mej själv, men det blir inte bättre. Pappan är oxå stressad av dem och deras mamma med som slåss för att slippa dem så mycket som det går av hennes semester. Jag är inte ensam om att tycka att de är väldigt krävande. Det är lite som att ha 2 st småbarn till i hemmet fast de är så stora att de borde kunna ta ansvar. Mina vänners stora barn hjälper till gladeligen med småsyskon, inte för att jag skulle vilja ha barnvakt uan bara tt jag tänker på hur otroligt olika det är med barn.

  • Anonym (tjena)

    Påpeka att nu har vi ett vuxensamtal och att ni får vänta. Och låt de sura. Och säg att nu får ni roa er själv för jag tänker sola/läsa en bok. Och låt de sura och tjata. De lär sig. Och sedan emellanåt hittar ni på nåt tillsammans. Och ger de uppmärksamhet regelbundet (men inte hela tiden). Hur svårt kan det vara??

  • Anonym (ej långvarigt)
    Anonym (Luft!) skrev 2014-07-14 14:47:58 följande:

    Barnen är hos oss vv fast nu kommer de vara här längre under sommaren. Jag har haft en nära relation till dem. Nej de är definitivt inte undanskuffade av sitt småsyskon, de var exakt likadana innan syskon ens var planerat. Jag tror de är vana vid att vara i fokus och lämnas bort om de vuxna behöver tid ifred. Pappan har oerhört ont i ryggen och är inte heller särskilt sugen på att göra saker utan mej. Åh, ibland önskar jag att jagbara kunde trolla bort mej. Jag trodde det skulle bli bättre med åren och om jag visade kärlek och gav mycket av mej själv, men det blir inte bättre. Pappan är oxå stressad av dem och deras mamma med som slåss för att slippa dem så mycket som det går av hennes semester. Jag är inte ensam om att tycka att de är väldigt krävande. Det är lite som att ha 2 st småbarn till i hemmet fast de är så stora att de borde kunna ta ansvar. Mina vänners stora barn hjälper till gladeligen med småsyskon, inte för att jag skulle vilja ha barnvakt uan bara tt jag tänker på hur otroligt olika det är med barn.


    Tror som sagt att 13-åringens intresse för att hänga med familjen kommer avta mer och mer nu när denne börjar högstadiet och kompisar och kärleksrelationer får större prio.

    Men annars låter det ganska sorgligt att föräldrarna stressas av dem och att mamman vill slippa dem under sin semester. Du tror inte att detta bidrar till barnens klängiga beteende? Och varför är inte pappan sugen på att göra saker utan dig, det är ju hans barn som han ska ta hand om? De kan väl göra mer stillasittande grejer som att bygga modellplan eller spela datorspel där han inte behöver använda sig av sin onda rygg.
  • Anonym (Wildrat)

    Barn som aldrig tvingas roa sig själva lär sig aldrig att göra det heller. Om de alltid tidigare aktiverats av vuxna vet de helt enkelt inte hur man gör för att hitta på nåt själv. Sluta hitta på saker åt dem och fråga istället vad de vill göra och försök komma fram till en del saker de kan göra på egen hand utan vuxna.

    Se till att den lilla också får lära sig att leka själv, det är enklare när de är små. Det är inte farligt att ha tråkigt ibland och man binder ris åt egen rygg att alltid se till att de har nåt att göra.

  • Anonym (Luft!)

    Ja, håller med helt, min man har alltid varit fantasin åt dessa två guldgossar. Jag får säga till på skarpen för att få både han och bonusarna ska låta lillsonen vara när lillsonen leker försig själv. Jag tror den tiden är viktig för ett barn, att lära sig varva ner och vara lite i sin egen bubbla och bara vara. Inte känna stressen att få bli sedd och att känna sig osedd för att man inte får full uppmärksamhet av alla för att man varit på dass. Jag tror den känslan av att vara osedd om man inte får allas uppmärksamhet är direkt skadligt för självkänslan, för såvida man inte blir nästa Michael Jacksson så kommer världen aldrig ge tillräckligt för att personen ska känna sig hel. Och känslan av att mamma och pappa vill bli av med mej måste vara hemsk, men det blir ju så, för det finns ingen vuxen heller som orkar med att inte själv få ta någon plats utan då söker de hela tiden egentid även om man bara har barnen vv. quote=73616463][quote-nick]Anonym (Wildrat) skrev 2014-07-14 16:46:15 följande:[/quote-nick]

    Barn som aldrig tvingas roa sig själva lär sig aldrig att göra det heller. Om de alltid tidigare aktiverats av vuxna vet de helt enkelt inte hur man gör för att hitta på nåt själv. Sluta hitta på saker åt dem och fråga istället vad de vill göra och försök komma fram till en del saker de kan göra på egen hand utan vuxna.

    Se till att den lilla också får lära sig att leka själv, det är enklare när de är små. Det är inte farligt att ha tråkigt ibland och man binder ris åt egen rygg att alltid se till att de har nåt att göra.

    [/quote]

  • Anonym (Luft!)
    Anonym (L) skrev 2014-07-03 13:38:52 följande:

    Känner helt och hållet igen mig! Har också två bonusbarn, några år yngre än dina och blir fullständigt galen av detta ständiga uppmärksamhetskrävande. De klänger på sin pappa dagarna i ända eller svansar efter mig, sitter på sängen medan jag byter kläder och tjatar tjatar tjatar hela tiden om att vi måste göra något med dem. Jag vet inte när barn blev såhär dåliga på att hitta på saker och ting på egen hand?! Eller kanske är det bara dina och mina bonusbarn som är sådana. Och det är inte så att vi inte gör saker med dem, för det gör vi. Men så fort vi kommer hem tillbaka börjar tjatet igen, då borde vi genast hitta på något nytt. Att ha ett privat vuxet samtal med min sambo är också omöjligt för då kommer barnen genast in i rummet och blir sura om man säger att de får gå ut och vänta, för att vi behöver prata.

    Jag trodde också att det skulle bli lättare med åren, men helt ärligt känns det som om det bara blir värre. Självständighetsutvecklingen hos barnen tycks ha stannat av helt...

    Jag gör mycket som sextiotalist här skriver, hittar på egna saker då de är här. Men det känns ändå väldigt jobbigt att klimatet i mitt eget hem har en såhär stressande inverkan på mig.


    Så härligt ändå att inte vara ensam även om det är en så negativ grej vi diskuterar.
  • Anonym (Luft!)
    sextiotalist skrev 2014-06-29 12:45:31 följande:

    Åk på husmorssemester, gör egna saker när barnen är hos er.


    Jag får erkänna att jag har väldigt svårt att lämna dom. När jag åker bort och gör något litet med sonen över en halvdag så ringer de och smsar när jag ska komma hem osv.
  • asta66
    Anonym (tjena) skrev 2014-07-14 14:54:29 följande:

    Påpeka att nu har vi ett vuxensamtal och att ni får vänta. Och låt de sura. Och säg att nu får ni roa er själv för jag tänker sola/läsa en bok. Och låt de sura och tjata. De lär sig. Och sedan emellanåt hittar ni på nåt tillsammans. Och ger de uppmärksamhet regelbundet (men inte hela tiden). Hur svårt kan det vara??


    Älskar din formulering "låt dem sura". Jag tror det är viktigt att de inte får som de vill jämt. Och att sura inte "belönas".
Svar på tråden Känner mej kvävd av styvbarnen.