Sorg!
Hej! Jag vet inte varför jag skriver detta här, antar att jag bara måste få det sagt.
För två år sedan hittade jag min fyrbenta stora kärlek. Han kom från Irland och haft ett jätte tufft liv på gatan. Han kom till en svensk familj och fick det inte mycket bättre där, han fick gå ut 1 gång om dagen i ca 5 minuter med en massa andra hundar hade han fri tillgång till mat. Så överviktig var han.
När vi ( jag och min sambo) fick förfrågan om att han skulle flytta hem till oss så blev vi överlyckliga. Han var så understimulerad, han var en fullvuxen border-collie ( en av dom smartaste hundarna i världen )på ca 10 år och dom hade inte ens lärt honom "sitt" Han var även livrädd för män, men vi gav oss satan på att den rädslan skulle försvinna, och det gjorde den. Han var med oss överallt och bara öste ner oss med kärlek.
Vi la ner våra själar i denna älskade hund, vi lärde honom allt grundläggande, vi gav honom riktigt bra motion varje dag, vi lekte varje dag. Han blev en hund! Lyckan lyste igenom hand vackra ögon.
Vi har fått så mycket beröm om vilket bra jobb vi gjort, han blev verkligen våran hund. Han skyddade mig med livet när jag blev gravid, han låg med huvudet på min stora gravidmage och lyssnade. Det var som att han förstod att det var en bebis där inne. Han ogillade när främlingar pratade med mig under min graviditet, men satt ändå snällt bredvid och gillade läget.
När vi kom hem från BB med våran bebis så var hunden överlycklig, han luktade på bebisen länge och gav henne sedan en stor puss.Det blev hans bebis, åh vad han älskade henne. Han var alltid där hon var. Låg hon ute på verandan i vagnen och sov, så låg han också där. Höll någon annan i henne som inte var jag eller pappan så satt han och hade full koll så inget skulle hända. Han var till och med med vid amning, blöjbyten och bad.
Men som man oftast glömmer när man skaffar djur är att även dom ska dö någongång. Man vill inte ens tänka på det! Visst, har var en gammal herre redan när vi fick honom, men man vill inte tänka på det. Han hade höftproblem redan när vi fick honom, han åt medicin mot det, hade ett speciellt foder osv. Men dagen kom då han låg i vår säng och skrek av smärta, han kunde inte gå, ville inte äta. När han skulle kissa var jag tvungen att lyfta ner honom från sängen. och han haltade i väg, ramlade ihop, reste sig gick något steg, ramlade ihop igen. Så höll han på tills han kom ut. Lyfte ut honom tillslut till trädgården. Vi tog honom genast till veterinären. Den värsta dagen i mitt liv. Vi var tvunnga och ta det hemska beslutet. Inte mycket fanns att göra som skulle garantera att han blev bra igen, och om så skulle han få äta massa medicin och inte leve ett värdigt liv, för vad? Kanske 1 år till? Nej vi kunde inte låta honom lida ännu mer än vad han redan gjort i sitt liv innan han kom till oss. Glömer aldrig den dagen, dagen vi såg honom få den där sprutan, dagen han somnade in framför våra ögon, dagen vi lämnar honom död hos veterinären. Skriver detta med tårar i ögonen.
2 månader har gått sen den fruktansvärda dagen, jag gråter nästan hela tiden. Jag har inte insett att han inte kommer tillbaka. Jag vill bara se honom, krama honom, ge honom ett ben, leka som vi brukar. Men nej..det kommer inte att hända.
'Utan min dotter ( 5 månader ) hade jag aldrig tagit mig igenom denna sorg. Hon lyser upp min dag, mitt liv. Men när hon sover och min sambo jobbar så kommer alla känslor fram.
Vila i frid Marley 2003-2014 du har en stor plats i mitt hjärta