Sluta med mediciner.

Du ska uppenbart inte lyssna på din man utan på en läkare.

Precis som Lena skriver, självklart ska du kontakta din läkare först. Inte exprementera själv.

Din man låter mycket okunnig. Har du problem med biverkningar bör du diskutera det med din läkare. Kanske kan ni sänka dosen eller använda en annan medicin.

1) stå kvar på din nuvarande medicin, att ändra själv är aldrig att rekommendera

2) boka ett möte med dun läkare

3) diskutera medicinering med din läkare och säg att du tycker viktökningen är en jobbig biverkning

4) slå dövörat till vad mannen säger, om det nu är viljestyrka det handlar om kan väl en diabetiker sluta med sitt insulin på samma sätt, eller en astmatiker med sitt kortison, eller att den med brutet ben slänger gips och kryckor - blir lika förbannad varje gång jag hör resonemanget och den förminskning det innebär av sjukdomar som skapar oändligt mycket mer lidande än gemene man föreställer sig

Jag vart mycket ledsen igår kväll när min man bara hävde ur sig att jag kunde sluta om viljan fanns att jag vill må bra. Då svarade jag emot och nästan grät att han bör leva i min kropp en dag så tror jag inte han skulle säga så sen... att man levt med depression efter att ha sett min adoptivpappa dö framför mina ögon när jag var 11 år och min adoptivmamma går jag inte alls ihop med. Sen har man fått höra både det ena och andra att man är ful, tjock och mycket mer inom familjen och vännerna. Jag har en psykisk sjukdom efter min riktiga mamma, men vi vet inte vilken sort eller vilken grad hon hade. Min man verkar inte alls kunnig i vad depression är, och jag blir mycket ledsen varje gång han säger att det bara är att sluta med mediciner om det är så att jag tycker att jag är tjock..

Jag har gått upp 25kg på 3 år.. Man kan inte ha sina finkläder eller jeans ens. Frustrerande! :(

Utifrån det jag har läst och hört från vänner så vill jag varna från att försöka sluta tvärt, det kan bli ett snabbt och långt fall ner i sjukdom igen.

Denna typ av mediciner måste trappas ner (sättas ut) under en tid och under övervakning av ditt mående, för den som själv är sjuk kanske inte ser varningstecknen i tid.

En bekant gick upp en massa med medicin och gick ner allt på 4-5 månader när hon slutade med den, men då hade hon en ny förälskelse till hjälp också. Om din relation för övrigt och livet omkring dig är i en stabil fas så kanske du kan sluta, men om det känns jobbigt som det är nu så kanske du inte är där riktigt än?

Det kan ta lång tid att släppa saker som gör ont sedan barndomen, men med tiden så brukar det gå för de flesta, om man inte har ett livslångt behov av medicin p.g.a. att hjärnans kemi inte låter en må bra tillräckligt mycket, helt enkelt. Vi kan inte ändra det som har hänt, vi kan bara fortsätta framåt och tänka att de som har lämnat oss nog hellre vill att vi ska vara lyckliga...

Bra svar! Mycket klokt och kanske en knuff för mig i rätt riktning, men jag är så trött på att vara tjock och inte orka något. En liten backe är jättejobbigt för mig och jag orkar knappt andas. Att vara tjock och vi vill ha barn är inte heller bra tycker jag. Alla tror redan jag är gravid t.ex.... men jag säger vänta med graviditet pga. överviktighet och depression.

Jo jag har trappat ner förr med Paroxetin. Jag vart snurrig i huvudet och allt snurrade hur jag än gjorde. Mycket obehagligt. Och när jag slutade innan det så höll jag på ta självmord med alkohol och tabletter. Det vill jag inte göra om!! Jag kunde inte gå. Såg syner. Och kunde inte hålla tätt m.m.