• mammalovis

    Varför så ledsen när båda barnen åkte på semester med ettåringens pappa?

    Jag har två barn, en 3,5-åring vars pappa knappt är närvarande och en ettåring vars pappa jag lever tillsammans med. Sedan igår har jag varit totalt upp och ner känslomässigt när barnens avresa började närma sig och vi hade sista familjetiden tillsammans.

    I sommar arbetar jag för att förbättra ekonomin så vi kan få upp bufferten och jag kan lämna bilen på service efter föräldraledigheten. Sambon har hand om båda barnen när jag jobbar och nu idag åkte de ner till sambons föräldrars sommarhus som de bygger på.

    Ettåringen har ju sin pappa och blir gullad med eftersom hon är yngst i släkten. 3,5-åringen är äldst av de små barnen, vilket känns skit att jag inte kan ge henne alla fina sommarupplevelser med bad mm. Visserligen skulle hon få åka med de andra mammorna på något äventyrsland i Halmstad, men det känns jättehemskt att någon annan ska ta ansvar för mitt barn. Dessutom är det första gången tösen är borta fyra nätter, innan har det varit max 1,5 dygn hos sin pappa 2 mil bort och då har jag ju fått hem henne om det inte har fungerat, nu är det över 2 timmar bort och jag jobbar. Säkert kommer barnen ha det jättekul, men jag kan likväl inte sluta oroa mig för att hon inte kommer helskinnad hem.

    Sambon tyckte jag skulle försöka ha det lugnt och skönt, men det känns mer tomt och ledset.

    Delvis ångrar jag att jag förlitade mig på att jag skulle vara ledig varannan helg som två tidigare somrar då jag arbetat 8 veckor och inte 4, så jag orkade inte ringa och krångla till det, så nu har jag ledigt på fredag och ledig helg vecka 31 ...

    Anledningen till att de åkte nu är att hela sambons familj träffas vecka 30 och bygger på huset, så sambon kommer ju vara upptagen med att snickra, vilket inte känns helt tryggt när han får överlåta ansvaret på andra. Inte så att inte mammorna är vettiga, utan mer att ett kollektivt ansvar kan göra att det falerar. Farmor tar ju gärna hand om vår yngsta.

    Antagligen är jag väl bara en nojig hönsmamma med kontrollbehov ....

  • Svar på tråden Varför så ledsen när båda barnen åkte på semester med ettåringens pappa?
  • mammalovis

    Tack och lov var det värst att säga hej då till barnen när de skulle åka. Den dagliga påminnelsen blir att prata med familjen, men annars är det ju okej, men tyst och tomt här hemma. Jag har i alla fall sovit bättre i natt.

    3,5-åringen hade nämnt mamma en gång på vägen dit. Vi har pratat om att hon ska sova borta lika många nätter som fingrarna på ena handen minus tummen.

  • Speakers Corner

    Dina barn har det säkert jättekul och bra på alla sätt.
    Det är bara en mamma med små barn som saknar dom, inget konstigt i det alls.
    Det gör dig varken hönsig eller till en mamma med kontrollbehov.
    Du låter dom ju åka och sätter dom först, det gör dig till en bra mamma.
    Men även bra mammor kan känna sig lite ensamma.
    Tur då att det ändå går så fort tills dom är hemma hos dig igen.
    Glada, nybadade och bubblande av alla roliga erfarenheter dom varit med om.

  • mammalovis

    Tack för omtanken!

    Jo, barnen har det säkert bra, även om det känns hemskt att varken natta eller få se dem sovandes. Jag tänkte ringa sambon innan och höra hur de hade haft det, men han hade gått på bio, så det gjorde mig inte gladare precis. Hans mamma fick i uppgift att  lägga barnen ...

    Orkar inte ringa någon vän heller för det känns så banalt att vara ledsen över att inte få se barnen och sambon hade tydligen inte ens tid att ringa, så det känns ju mindre bra. Frågan är vad 3,5-åringen mår bäst av, att ev sakna mamma på avstånd eller att höras av. Samtidigt blir jag ledsen bara jag tänker på henne, så det kanske är bättre att vara frånvarande.

Svar på tråden Varför så ledsen när båda barnen åkte på semester med ettåringens pappa?