Svartsjuk Biomamma

Jo sant, antar att vi någonstans hoppas hon blir normal för bonusens skull.

Men tills hon nu eventuellt blir normal så går det ju att använda "galenbiomammatelefon". Säg som det är till henne, att ni gör så för ni orkar inte med henne mer. Och låt henne anmäla det med, hon gör bara bort sig.

Vad tror ni förresten? I soc utredningen så framkommer det rätt starkt att biomamman visar svartsjuka tendenser gentemot oss, att hon påverkar bonusen negativt med sina känslor gentemot oss och att hon berättar saker om oss som inte stämmer överens med verkligheten.

Jag kan tänka mig att hon ringer runt till familjerätten, handläggaren på socialen etc ett par gånger i veckan iallafall. 

Allt detta borde väl samlas på hög? Det kan väl inte se så bra ut att ständigt bråka? Jag och min fästman har börjat fokusera mer på vårt förhållande nu efter utredningen blivit klar så ingen av oss har något intresse av att diskutera längre. Vi känner oss trygga igen efter 1 år av rädsla.

Men hon har börjat igen, säga att jag inte får träffa bonusen. Ljugit för handläggaren och sagt att min fästman sagt att jag inte är bra för honom och bonusen. Fått bonusen att tro att vi gjort slut och att jag flyttat ut. Sagt till min sambo att jag är psykiskt sjuk och att det kommer okända människor på stan och varnar henne (jag har inte bott i den här staden på 6 år). Och hon har ett ganska kraftigt rykte i den här staden.

Detta måste väl vara en kraftig projicering av ett eget sjukt beteende? På något sätt så tycker jag synd om henne emellanåt, när det varit tyst ett tag. Då kommer hoppet om att vi kanske kan få det att fungera för bonusens skull men sen kommer det och usch hon är så himla oförskämd och respektlös att jag skäms. Sen blir jag arg, skriver något här, även om jag vet att hon kan läsa det, då jag vet att hon hänger här. Saken är väl den att jag inte är rädd för henne och alla de konstiga tankar hon skapat känner jag att jag tagit itu med under året.

Men varför lever hon inte bara sitt liv i fred? Är hon besatt av oss? Och varför söker hon inte bara ensam vårdnad istället för att hota om det. Är det för att hon vet att hon inte har en chans? Eller gillar hon kanske den här "leken" av hat?

Vad tror ni..

Jag är ledsen ts, men hon har lyckats. Du är lika besatt av henne som hon av dig. Det här inlägget jag citerar visar att du har henne i tankarna, att hon bor i din hjärna och du kan inte släppa henne.

Människor gör saker så länge det finns vinning i det, när det inte längre finns det slutar dom.

Att hon hotar med att söka ensam vårdnad bottnar nog i att det varit ett effektivt maktmedel mot er.

När hon gör det svarar ni bara: Gör du det.

När samtalen handlar om annat än verkliga saker om pojken, säg att samtalet inte är relevant och informera om att ni nu lägger på luren. Sen gör ni just det. Gör sen så varje varje gång, och var konsekventa. Bemöt inga påhopp, gå inte in i diskussioner eller konflikter. Vill hon bråka får hon slåss med väderkvarnarna, inte med er.

Sen vet jag hur jobbigt det är att bli anklagad för hemskheter... men om ni ignorerar så sparar ni i alla fall den energin. Och har ni tur avtar hennes beteende när hon inte längre får det resultat hon vill ha, dvs er uppmärksamhet.

Nu får vi ju bara din version, människor beter sig inte illa utan orsak imo. Var det kanske en riktigt usel separation, det kan skada rätt illa faktiskt? Mitt ex lämnade på ett av de värsta sätt jag har hört talas om så jag kan förstå att man kan hata efter det. Men vi har rätt små barn ihop och av andra skäl så låter jag inte de där känslorna få utlopp men jag kan ha viss förståelse för dem. Det behöver ju liksom inte vara att mamman är helt tossig utan att hon har försatts i en riktigt svår situation av din man, vad vet man. Bara en tanke.

De bodde aldrig ihop på grund av att de bråkade så mycket. Så Ja de hade ett dåligt förhållande och Ja, Jag är inte så naiv att jag skyller allt på henne såklart. Jag känner min fästman sedan lång tid tillbaka.

Men förhållandet är över sedan länge. Hon har själv haft 3 pojkvänner sedan dess och nu senast en särbo hon dejtade i 1 år som hade egna barn.

Saken är den att så länge vi gör EXAKT OCH PRECIS som hon vill så är hon snäll men så fort hon inte får som hon vill så börjar hon bråka, anmäla och bonusen kommer till oss helt upp och ner.

Min sambo/fästman är en fin människa och än idag ställer han upp på henne då hon behöver akut skjuts, pengar till barnen etc. OAVSETT om hon bakom ryggen på honom fortsätter anmäla honom och prata skit om honom. 

Jag var till och med på väg att sätta in en 500 åt henne då hon helt plötsligt krävde oss på barnbidraget för juni (hon sa att socialen sagt åt henne att kräva de från sambon). Vi har inte dåligt med pengar då vi båda jobbar heltid och har det rätt bra men vi gör även VÄLDIGT mycket med bonusen och han är när inpå för bortskämd hos oss.

Han är för snäll mot henne. Men jag älskar honom för dessa sidor så i slutändan är det bara tragiskt att vissa människor är så hemska.

Ingen person är antingen svart eller vit och det finns alltid två sidor av myntet, sanningen ligger vanligen mitt emellan. Men mitt i det hela kan det ju vara svårt att se det så länge man är part i målet. Dock finns ytterlighetsfall.