Min flickvän bryr sig mest om sina barn

jag kan ju berätta hur jag och min partner har resonerat: vi är helt på det klara med att vi verkligen vill dela resten av livet tillsammans. Vi har ungefär liknande ekonomisk sits så det ska inte vara nåt problem. 

Han äger ett hus, jag bor i hyreslgh. Ska vi ngn gång flytta ihop måste det bli i ett nytt boende och alla 5 barnen ska få plats. 

Vi har väldigt mycket liknande grundvärderingar och vi jobbar inom samma bransch så vi känner att allt sånt där har vi redan pratat om och det känns stabilt. 

Trots att allt stämmer så skyndar vi långsamt. Våra barn har bara träffats alla på en gång ett par gånger än så länge. Jag vill att de långsamt ska vänja sig vid tanken på att få "extrasyskon". Kanske kommer vi inte bo ihop förrän mina tonåringar flyttat hemifrån? Det finns saker som tex olika matvanor att ta hänsyn till bland barnen, allergier och annat. Det är inte bara att ta sig an andras barn hur enkelt som helst.

Jag vet inte, det enda vi har bestämt hittills är att vi långsiktigt jobbar på att barnen ska inse att vi kommer bo ihop, till slut, men att det kan ta flera år. Under tiden njuter i av att vi har ett hus på lands och en lgh i stan. känns rätt lyxigt . 

Jag är en frånskild pappa som har träffat en ny kvinna, vi har båda barn sen tidigare. Problemet är att hon mest bryr sig om sina egna barn. Visst är hon snäll och så mot mina, men hon engagerar sig inte nämnvärt i dem. Exempelvis vill hon bara att vi ska göra saker antingen själva hon och jag, eller också allihop. Inte en enda gång under de ca 6 månader vi har träffats nu, har hon velat vara själv med alla barnen. När min äldsta skulle vara med på en uppvisning, kunde min flickvän inte komma för hon skulle träffa en kompis. När jag frågade min flickvän om mina barn kunde få sova hos henne en natt (jag reser ganska mycket i jobbet), så sade hon att hon behövde "egentid". Men hon hade ju ändå sina egna barn där den veckan? Om hon har denna inställning redan nu, hur ska det då gå om man vill flytta ihop i framtiden?

Jag och min man har varit tillsammans i 14 år. Han har en dotter från ett tidigare äktenskap, hon var två år när vi träffades. Själv hade jag inga barn. Nu har vi två gemensamma pojkar på 10 och 5 år.

Jag har aldrig tagit särskilt mycket ansvar för hans dotter, varför skulle jag? Hon har redan två fullt fungerande föräldrar.

I början av vårt förhållande fanns det väl vissa förväntningar på att jag skulle fungera som någon slags smidig barnvakt som "visste vad hon gav sig in på". Det satte jag stopp för direkt.

Det jag gett mig in på var att behandla flickan med respekt, att skala ett par extra potatisar till middagen, att slänga med hennes kläder i tvättmaskinen, att vid något tillfälle skjutsa henne till någon aktivitet.

Naturligtvis kan jag ställa upp vid något enstaka tillfälle men det finns inte på kartan att flickans föräldrar ska använda mig för att få sin vardag att gå ihop.

Jag har alltid varit tydlig med att jag inte är någon bekvämlighetsinrättning. Det är dem som är flickans föräldrar och hur hade de löst vardagen om jag inte fanns? På precis samma sätt som de har fått göra, jag har inget intresse av att ta över deras ansvar.

Och för att inte alla "du visste vad du....."-ivrare ska få slaganfall kan jag berätta att makens dotter betraktar mig som den trygga klippan som hon kan vända sig till i allt.

Hon har utsett mig till sin förtrogna och jag får höra sådant hon inte kan berätta för sina föräldrar. Jag tror att det är för att hon vet att jag inte skulle "mamma-dalta" med henne. Jag är ärlig och säger precis vad jag tycker även om det inte är vad hon vill höra.

Många gånger har hon ringt hit och hennes pappa svarat, hon säger hej till honom och ber sedan att få prata med mig. ja, vi tycker om varandra och har en bra relation men jag skulle aldrig ta ett övergripande ansvar för henne.