• Anonym (Rudbeck)

    Tagna fejkadliga namn - varför?

    Hej. Många med sson-namn byter bort dessa vid till exempel giftermål men även "till vardags". Ganska populärt är det att ta namnet ifrån utdöda adelsätter eller att ta ett eget "adelsklingande" som Ekenskiöld.

    Hur tänker ni som tar dessa namn? Folk ser ju att det inte är riktiga adelsnamn. Dessutom, inte ens lönt att försöka om man heter Jimmy, Maggan, Cassandra, Robin och så vidare.

  • Svar på tråden Tagna fejkadliga namn - varför?
  • Briana
    Dixie skrev 2015-04-13 10:57:37 följande:
     Sverige har ju en lång tradition med patronymikon - så jag  förstår inte riktigt din poäng med att efternamn ska användas för att hålla koll på släkter och kulturer, detta har ju aldrig varit vanlig i Sverige (utöver adelssläkterna) 
    ...fast KULTURERNA håller man väl reda på, med patronymikon också..? I allra högsta grad skulle jag säga: heter man ett sådant så är man infödd svensk av allmogestam.
  • Dixie
    Briana skrev 2015-04-13 11:34:08 följande:
    ...fast KULTURERNA håller man väl reda på, med patronymikon också..? I allra högsta grad skulle jag säga: heter man ett sådant så är man infödd svensk av allmogestam.
    ens efternamn representerar ju endast en del av ens ursprung - man kan ju hetta Andersson men vara 3/4 italienare - så jag har svårt att se varför efternamnet är det som skulle vara avgörande för ens känsla av släktskap och kulturell tillhörighet - visst kan det påvisa ens ursprung, men det viss ju mycket mer som också gör det! 
  • micromat
    Anonym (Logicus) skrev 2015-04-13 01:50:32 följande:

    Så, vad sägs om jag byter namn och tar det efternamn som bara finns i din släkt? Vad tycker du om det? Är det okej?


    Skulle inte bry mig ett dugg så byt du.. :)
  • Briana
    Dixie skrev 2015-04-13 11:50:18 följande:
    ens efternamn representerar ju endast en del av ens ursprung - man kan ju hetta Andersson men vara 3/4 italienare - så jag har svårt att se varför efternamnet är det som skulle vara avgörande för ens känsla av släktskap och kulturell tillhörighet - visst kan det påvisa ens ursprung, men det viss ju mycket mer som också gör det! 
    Nja, det traditionella i vår kultur är ju att kvinnan tar mannens efternamn och erhåller hans status och kultur på samma gång. Gifte hon sig med en riddare så blev hon borgfrun, oavsett om hon var kökspiga innan.

    En italienska kommer naturligtvis alltid vara italienska till utseendet, men har hon gift sig med en svensk och fått efternamnet Andersson, så har hon vanligen också konverterat till den lutherska kyrkan (eller i alla fall slutat utöva sin katolska tro), barnen uppfostras som små svenskar o.s.v.. Av detta skäl är det också mycket lättare för familjer där mannen är svensk och kvinnan invandrad att få acceptans i släkten, bland vännerna och i samhället - har jag läst. Än om det är tvärtom: en svensk kvinna som gift sig med en invandrare. För då tycker många att hon har sänkt sig - eller höjt sig i förekommande fall - till hans status, samt i alla fall i viss mån anpassat sig till hans kultur.

    Det är ju inte heller ovanligt att svenska kvinnor konverterar till islam, antar slöjan och tillåter att deras söner omskärs, när de gift sig med muslimer - så det finns grund för den åsikten. Motsatsen ser man ju så gott som aldrig (menar en svensk man som gifter sig med en muslimsk kvinna och anpassar hela sitt liv efter hennes religion).

    En italiensk man behöver ju inte ha en dålig status i Sverige - om han är en ingenjör med spetskompetens som headhuntats av SAAB t.ex., så har han ju högre status än sin frus familj om hennes far och bror står vid löpande bandet på fabriken. Men om en svensk kvinna gifter sig med en man från Afrika, så anses hon nästan alltid ha köpt ner sig (i min erfarenhet).
  • Briana
    Dixie skrev 2015-04-13 11:50:18 följande:
    ens efternamn representerar ju endast en del av ens ursprung - man kan ju hetta Andersson men vara 3/4 italienare - så jag har svårt att se varför efternamnet är det som skulle vara avgörande för ens känsla av släktskap och kulturell tillhörighet - visst kan det påvisa ens ursprung, men det viss ju mycket mer som också gör det! 
    ...men sedan stämmer det som du säger också. Släktforskare har faktiskt på sista tiden börjat ta hjälp av DNA-teknik, som komplement till att forska i kyrkböcker etc.. När de har kommit till en viss anfader, kan de följa hans andra barn framåt i tiden igen till dom avlägsna släktingar som lever nu, kontakta dem och be dem om DNA-prov. (Det är enkelt, man skrapar bara på insidan av munhålan med en tops, för att ta tillvara hudceller.) Sedan skickar de in släktingens och sitt eget DNA till ett labb och får svar på om de verkligen är biologisk släkt.

    Är de inte det, så måste någon hustru ha varit otrogen, eller annan (mindre sannolik) historia med bortbytta barn ha hänt någonstans. Då kan man fortsätta i släktträdet, leta levande släkting, DNA-testa... tills man har ringat in den förfader som är den sista biologiska släktingen. Där slutar trädet för ens egen del, om man inte genom pappersforskning kan hitta den tänkbara personen som den aktuella anmodern varit otrogen med - och sedan DNA-testa hans nuvarande släktingar.
  • Dixie
    Briana skrev 2015-04-13 13:50:43 följande:
    Nja, det traditionella i vår kultur är ju att kvinnan tar mannens efternamn och erhåller hans status och kultur på samma gång. Gifte hon sig med en riddare så blev hon borgfrun, oavsett om hon var kökspiga innan.
    fram till 1901 tog kvinnan inte mannens efternamn - och numera är det inte heller en så stark tradition av kvinnan byter namn - så den "traditionen" är ju ganska kort! 
  • Briana
    Dixie skrev 2015-04-13 14:11:14 följande:
    fram till 1901 tog kvinnan inte mannens efternamn - och numera är det inte heller en så stark tradition av kvinnan byter namn - så den "traditionen" är ju ganska kort! 
    Om han hade ett adligt namn eller ett gårdsnamn, så la hon till det efter sitt patronymikon. Alltså t.ex. Margareta Sigurdsdotter af Trolle eller Tora Svensdotter på Näset. Hur det var med de borgerliga tagna efternamnen de första seklen de fanns, vet jag dock inte (menar namn som Bergström och Lundbladh).
  • Dixie
    Briana skrev 2015-04-13 14:17:38 följande:
    Om han hade ett adligt namn eller ett gårdsnamn, så la hon till det efter sitt patronymikon. Alltså t.ex. Margareta Sigurdsdotter af Trolle eller Tora Svensdotter på Näset. Hur det var med de borgerliga tagna efternamnen de första seklen de fanns, vet jag dock inte (menar namn som Bergström och Lundbladh).
    hur adeln gjorde är ju ganska ointressant - för det är en så liten del av Sveriges befolkning - nu pratar jag om Sverige i stort!
  • Briana
    Dixie skrev 2015-04-13 14:20:42 följande:
    hur adeln gjorde är ju ganska ointressant - för det är en så liten del av Sveriges befolkning - nu pratar jag om Sverige i stort!
    Och i Sverige i stort bodde man på gårdar och använde gårdsnamnet som ett slags tillnamn, tillhörighetsnamn.
  • Dixie
    Briana skrev 2015-04-13 14:24:08 följande:
    Och i Sverige i stort bodde man på gårdar och använde gårdsnamnet som ett slags tillnamn, tillhörighetsnamn.
    möjligt att man gjorde detta i delar av Sverige - men det är ingen generell regel och de flesta ägde inte gårdar och hade den lyxen! 
  • Anonym (Richardo)
    Briana skrev 2015-04-13 11:34:08 följande:
    ...fast KULTURERNA håller man väl reda på, med patronymikon också..? I allra högsta grad skulle jag säga: heter man ett sådant så är man infödd svensk av allmogestam.
    Fast har man inget annat att komma med så kan man ju ändra namn som Rickard Johansson gjorde.

    Själv tycker jag att Rickard Johansson låter mer rejält än Richard Jomshof.

    Stavningen Richard är ju lite rolig ocksåSkrattande

Svar på tråden Tagna fejkadliga namn - varför?