Dixie skrev 2015-04-13 11:50:18 följande:
ens efternamn representerar ju endast en del av ens ursprung - man kan ju hetta Andersson men vara 3/4 italienare - så jag har svårt att se varför efternamnet är det som skulle vara avgörande för ens känsla av släktskap och kulturell tillhörighet - visst kan det påvisa ens ursprung, men det viss ju mycket mer som också gör det!
Nja, det traditionella i vår kultur är ju att kvinnan tar mannens efternamn och erhåller hans status och kultur på samma gång. Gifte hon sig med en riddare så blev hon borgfrun, oavsett om hon var kökspiga innan.
En italienska kommer naturligtvis alltid vara italienska till utseendet, men har hon gift sig med en svensk och fått efternamnet Andersson, så har hon vanligen också konverterat till den lutherska kyrkan (eller i alla fall slutat utöva sin katolska tro), barnen uppfostras som små svenskar o.s.v.. Av detta skäl är det också mycket lättare för familjer där mannen är svensk och kvinnan invandrad att få acceptans i släkten, bland vännerna och i samhället - har jag läst. Än om det är tvärtom: en svensk kvinna som gift sig med en invandrare. För då tycker många att hon har sänkt sig - eller höjt sig i förekommande fall - till hans status, samt i alla fall i viss mån anpassat sig till hans kultur.
Det är ju inte heller ovanligt att svenska kvinnor konverterar till islam, antar slöjan och tillåter att deras söner omskärs, när de gift sig med muslimer - så det finns grund för den åsikten. Motsatsen ser man ju så gott som aldrig (menar en svensk man som gifter sig med en muslimsk kvinna och anpassar hela sitt liv efter hennes religion).
En italiensk man behöver ju inte ha en dålig status i Sverige - om han är en ingenjör med spetskompetens som headhuntats av SAAB t.ex., så har han ju högre status än sin frus familj om hennes far och bror står vid löpande bandet på fabriken. Men om en svensk kvinna gifter sig med en man från Afrika, så anses hon nästan alltid ha köpt ner sig (i min erfarenhet).
