Hjälp vad ska jag göra, OSÄKER!
Som rubriken lyder.
Jag och min sambo har vart tillsammans 3½år och jag är nu gravid i v6.
Planerat men ändå oplanerat. Tänker neeej inte nu! som mest olägligt.
Jag slutade med p-piller dec 2012, blev gravid dec 2013 och fick ett missfall i slutet på Januari.
Vårt förhållande har gått upp och ned redan från starten (dock mycket bra också) men vi har ändå hållt ihop och gått igenom mycket. Min mors bortgång, han tog sig ur sitt missbruk, taskig ekonomi pga. hans skulder osv. Men han är den finaste, omtänksammaste man jag kan tänka mig och ställer verkligen upp och gör allt för mig.
Till problemen hör annat som jag stört mig på länge så som skulder, gammalt missbruk som sprack i tilliten från start osv.
Och sedan jag utbildade mig till Elevassistent har jag lite annan syn på livet och vad jag vill ha. Har dock insett hans stora brist i eget ansvar med viktiga delar så som ekonomi, läkarbesök etcc. Och jag orkar inte vara någon mamma till honom!
Någon gång rinner bägaren över och jag har vart osäker på om vi skall fortsätta eller inte sedan april i år men som sagt man har slitit på. Till saken hör att han har extrema ryggproblem och är just nu mer eller mindre handikappad, två diskbråck, går på medicinering som resulterar i att "han är hög som ett höghus" Vi vet ingenting om hans rygg, Bilden av att skaffa barn med en "handikappad" man, det är inte så jag hade föreställt mig det. Och allt annat som snurrar kring ekonomi, att jag vill flytta till hus och resa etcc. men känner mig hindrad pga. honom och hans ekonomi.
Det är självklart inte detta som är avgörande, Jag byter även jobb nu om 2v ett vik på 1 år och blir konventerad på denna i februari 2015, som elevassistent 100% uppehållstjänst, vad är viktigast karriär eller familj om man är osäker på förhållandet?
Jag har ju precis avslutat min utbildning och hade turen att få jobb direkt. Visst jag har ett yrke i grund och botten som är tillsvidare som jag kommer att vara tjänstledig ifrån nu och alternativet är ju då att säg. upp sig på vikariatet till jul och återgå till min gamla tjänst men när jag väl har chansen i min hand.
så här står jag nu. Gravid och mitt huvud säger abort men ändå har längtan efter barn funnits länge men kanske inte just under dessa "omständigheter"
Jag bröt ihop igår när vi var ute på promenad med honom i rullstolen och han skulle gå så gott han kunde själv men det gick knappt och jag lider att se honom gå. och så kände jag att nej jag orkar inte dra detta lasset "själv" vilket det kommer bli i stora drag under grav. och första året.
Jag är bara så osäker på allt. Han vet vad han vill, han vill att vi ska satsa och behålla det. Jag ser det som egoistiskt från hans sida :(
Jag ser det såhär att jag vill ha ett förhållande som jag trivs i som det är just nu gör jag inte det pga. hans rygg, skulder (då jag vill flytta till hus o resa, unna oss annat etcc) och jag har börjat störa mig på honom något fruktansvärt :(
Men samtidigt så vet jag inte vad som blir bäst :(
Delen av mig som säger att jag vill behålla detta är "oron min sista chans" ?
Gör jag en abort vad leder det i för komplikationer till att bli gravid igen om ca ett år? Och att jag jätte gärna vill ha barn men inte just nu ?? När redan allt känns för mycket för mig. :(
Jag ska till en kurator på måndag på KK. Låter som jag behöver det va ;)
Det värsta är ju att det är bara jag som kan ta beslutet.
Tacksam till er som orkat läsa allt detta och för svar, tips och råd ;)
MVH: Camilla
