Varför är det "alltid" så att män inte vågar?

Han lämnade!!! Kan ni fatta? Det tog fyra år, men nu har han lämnat till slut!

Tror många män som gör så här tänker att varför ska dom satsa på en kvinna som inte ens kan hitta en singel kille utan hoppar i säng med en som redan har familj och barn. En sån vågar man väl inte satsa något på. Menar kan hon göra så nu lär hon göra det sen igen när en annan blir tråkig. Nog mycket därför gubbarna stannar med sina familjer och inte redigt känner att satsa på den där lösspringande människan.  

Känner igen mig i mannen du älskar! Jag är den otrogna. Och vad alla andra än säger så känner jag mig själv bäst och vet att jag är en mycket trofast Person med hög Moral. Jag älskar mina barn över allt annat och är livrädd för varannanveckas-livet. Både för deras skull och min egen. Att gå miste om halva deras uppväxt. Jag är livrädd för allt det praktiska som följer med en skilsmässa. Livrädd för att det inte kommer att hålla med "den nya" och att jag ska  bli ensam för alltid (svagt av mig att tänka så). Har alltid trott att jag varit en stark människa, men alla dessa år där jag "stått ut" i ett olyckligt och okomplett äktenskap har sakta men säkert gjort mig svagare och svagare... och för att orka genomföra en skilsmässa och såra både sig själv, sin man och sina barn, så måste man vara STARK. Kan dessutom lägga till att jag inte har den basta ekonomin för att leva som ensamförälder. För ensamförälder kommer jag bli. Kommer INTE flytta ihop direkt med killen jag träffar. Egentligen tror jag inte på det här med att separera och gå direkt in i ett nytt förhållande... Jag tror att man behöver tid att landa och läka, jobba en massa med sig själv.

Det låter hur dumt som helst, men jag är fruktansvärt emot otrohet. Killen jag träffar har också en tjej och detta får mig att känna att han kanske kommer att vara otrogen mot mig i framtiden. Förstår att han tänker detsamma om mig, men jag skulle aldrig våga vara otrogen igen... för fy vad dåligt jag mått sen denna cirkus startat. Om jag inte träffat denna nya kärlek kanske mitt liv med min man varit bättre, nog för att jag visste att vi hade Problem i vårt förhållande... men jag hade Ingen aning om hur kärlek faktiskt kan kännas!

Helt otroligt! Berätta mer ;)

Nej det var inte av en händelse, det var ett medvetet val från er båda

Nej han är inte heller en man som står för rätt och fel, han är en man som är oärlig och ljuger för sin fru och även ljuger för dig genom att ena sekunden säga att ni ska gifta er och skaffa hus för att sen inte lämna  trots att du är hans 'stora kärlek', ord som han förövrigt med all säkerhet antagligen även har yttrat till den kvinna han gifte sig med, vad betyder dom orden nu för någon av er?

Men jag har ingen sympati för dig utan den ligger hos hans fru och din man, man avslutar innan man inleder något nytt och du vet med dig att du redan låtit det gå över gränsen innan du avslutade vare sig de var fysiskt eller inte, ni har båda  gått över den gräns som finns när man redan är i ett förhållande.

jag hoppas faktiskt att det blir ni två till slut så att ni inte sårar flera människor, men sen är det ju också vanligt att en person som har varit otrogen ofta är det igen, dvs dom upprepar samma beteende, karkatärsdrag ändras sällan.
Du sitter ju och tror på fullaste allvar att han är en man som står för rätt och fel när han är otrogen mot sin fru och ljuger en massa för dig och fegt drar ut på saker, även om det till slut blir ni två så nej du har inte fått en riktig man som andra kvinnor finner attraktiv på något sätt, mytomaner och otrogna människor är sällan ett kap, men lika leka bäst heter det ju och ni två hör ju verkligen ihop, att du nu avslutar ditt förhållande ändrar inte på att du också gjorde fel, men din rättrådiga man däremot är en feg otrogen krake som är en levande klyscha på alla otrogna män.
mest troligast är att han kommer komma till dig när hans fru har kastat ut honom, av eget val händer det knappast även om han med säkerhet kommer smälla i dig såna lögner och du tacksamt tar emot, som sagt ni förtjänar varandra.

Men känner du dig älskad och åtråvärd nu efter att det tog 4 år innan du befanns vara viktigast för honom?

Frågan är, varför vill du ha en sån människa? och självklart var hans fru oresonlig han var ju bara otrogen.. sen att det tog han 4 år.. ja du måste verkligen var speciell för honom.. jag är ledsen men det låter mer som att han antingen blev utkastad eller till slut tröttnade, hans beteende som han uppvisat mot henne kommer han med all säkerhet ypprepa även med dig, lura dig inte att du är speciell och att han aldrig skulle göra så mot dig för minns att han tyckte du var så speciell att han väntade(eller någon annan tog beslutet åt honom) att han lunde vara utan dig i 4 år, men låt mig gissa.. enligt honom så låg dom inte med varandra.. *suck*

och fördelen är att om han inleder något med en annan kvinna när han är med dig så kommer han ju inte att lämna på en gång utan stannar hos dig ett par år så att du får känna dig riktigt speciell

Har nu fått mitt egna hus. Känns bra men otroligt sorgligt. Har inte berättat för barnen om separationen ännu, det får vi ta efter nyår.

Mannen jag är kär i brottas med sitt.... Jag undrar om han någonsin kommer loss... Hans sambo hotar med det ena och det andra så fort han inleder diskussioner om att han vill separera. Tragiskt. Hur kan man vilja fortsätta leva med någon som inte älskar en och som uttryckligen sagt att han vill separera?

När man läser i tråden så hittar man ju fler i samma situation som jag är i. Känns som en liten tröst. Sedan blir man ledsen över de som dömer en hårt... Att man blir kär i en annan människa är väl inte något man kan bestämma sig för. Det händer ju av sig själv. Sedan är det en svår tid av kamp mot sina egna och andras tankar och värderingar innan man vet vad man skall göra med de känslorna.

Jag har läst hela tråden för jag är i exakt samma situation som trådstartaren. Nu var det flera år sedan hon skrev, men jag är väldigt nyfiken på vad som hände. Kanske för att ge mig själv hopp? Om du råkar se detta inlägg så får du gärna berätta hur det gick med din ?älskare?

Håller med, nyfiken.

Det jag kan bidra med är att frasen "jag vill inte vara orsaken till att du bryter upp med din man" är tecken på att mannen är mycket oseriös!

Har läst hela tråden.

Jag har sedan 6 månader tillbaka träffat en man som jag träffade på jobbet. Dock bytte han jobb i samma veva som vi inledde det fantastiska men ändå det helvete jag nu sitter i. Jag har man och små barn. Han har fru och tonårsbarn. Jag är beredd på att lämna min man för honom men det är inte han pga bekvämlighet och feghet. Jag älskar honom och det känns som att jag ska gå sönder.

Mitt nuvarande förhållande var bra fram tills jag träffade Honom. Nu ser jag min man mer som en vän och jag kvävs hemma av ångest, samvetet och att tanken på att bryta upp familjen känns som rätt sak att göra. Känslorna finns inte där. Ett liv med barn vv och frihet den andra veckan lockar oerhört mycket.

Träffar Honom ca 3 timmar varannan vecka då vi bor i olika städer. Där emellan hörs vi på sms och telefon. Men jag vet att han mår oerhört dåligt av att hålla igång två förhållanden och vill helst inte. Därför försöker jag hålla låg profil.

Det som stör mig är att han säger att hans äktenskap är dåligt på flera sätt. "Hade situationen varit en annan hade vi redan bott ihop". Med det menar han att om han hade varit singel. Men han har absolut inga planer på att lämna henne. Han är för feg, för konflikträdd och för bekväm för det. Det säger han själv.

Vi sågs senast igår. Kramades lite, "petade på varandra" och jag pussade lite på honom. Han sa att han helst skulle vilja slita av kläderna på mig. Men han stålsätter sig och gör inget. Så det ska han väl cred för. Vi har haft massor av fantastiskt sex men nu på slutet vill han inte eftersom han får så dåligt samvete. Jag vet att jag borde bryta helt med honom men jag älskar honom så vansinnigt mycket och vi har så roligt tillsammans.

Det här har börjat bli så jobbigt att jag har svårt att dölja mitt mående för min man. Som tur är har vi gått om varandra senaste veckan å vi har knappt setts. När vi väl ses kan jag knappt se honom i ögonen. Känner att jag håller på att krakelera. Fasaden spricker snart. Vi ses utåt som det perfekta paret. Varit tillsammans sen gymnasiet, välutbildade med bra jobb, villa, barn och gått igenom förlust av barn som stärkte oss som par. Och nu går jag med de här känslorna för en annan man och tankar på att lämna min "perfekta" familj och mår fruktansvärt dåligt.

Jag tror inte på att lämna en relation för ngn annan. Känslorna kan ändras den dagen man slår slag i saken, från båda håll så att säga.

Lämna för att relationen är fel, men inte pga känslor för någon annan, dessa kan vara nog så flyktiga.