är det inte så här det är?

Å andra sidan hur många bonusmammor sitter inte här och skriver om hur de får göra allt hemma medan pappan gör annat och knappt ser sitt barn under umgängena?

Trots allt är ju syftet att barnet skall ha ett umgänge med pappan, att det då vips kommer in någon som "är förälder" medan pappan helt plöstligt verkar ha lagt allt på sin nya är det väl inte så konstigt att även biomamman reagerar på. Många bonusförhållanden verkar handla mer om att bonusmamman tar hand om barnet och allt därtill medan pappan lägger största fokus på att jobba eller hitta på annat.

Nu pratar jag inte på att dela på saker kring barnet i en bonusfamilj men i många fall gör bonuskvinnan allt, frivilligt eller ofrivilligt. I de fallen är det väl inte så konstigt att barnens mamma undrar hur det egentligen står till med barnen och vart pappan tagit vägen och varför.

Det här är så fascinerande för mig att jag bara måste försöka bena ut det. 

Lena och kalle träffas och får ett barn. Detta barn är högt älskat av båda. Dom får ett barn till och detta barn är lika älskat av båda. Inga konstigheter här.
Kalle och lena separerar och barnen bor varannan vecka. Båda älskar fortfarande barnen lika mycket. 
Fortfarande inga konstigheter. 

Lena träffar en ny man och får ett nytt barn. Lena älskar nu alla tre barnen lika mycket. Hon kräver inte att den nya mannen ska älska hennes två första barn som sitt eget, men är glad och tacksam för att han tycker väldigt mycket om dom och behandlar alla barn lika. Det är ju så det ska vara i en familj. Inga konstigheter här heller.

Kalle träffar en ny kvinna och får ett nytt barn. Kalle älskar nu alla tre barnen lika mycket. Han kräver inte att den nya kvinnan ska älska hans två första som sitt eget men är oerhört glad över att hon tycker väldigt mycket om dom och behandlar alla barn lika. 

Lena är dock lite orolig. Hur ska hennes två första barn ha det hos kalle nu? Kommer han ha tid med dom nu när han fått en ny bebis? (Att det råkar vara samma förändring som hon och kalle själva gjorde några år tidigare utan problem tänker hon inte på) Han kommer ju inte kunna älska dom lika mycket, för all hans kärlek går ju till den nya ungen och dens mamma. ( Att han inte fick mindre kärlek över för sitt första när andra kom tänker hon inte på, inte heller på att hon själv gjort samma resa utan problem.)

Lena frågar barnen om det inte är jobbigt nu när pappa fått en ny bebis. Känner dom sig undanskuffade, oälskade? Är pappas nya tjej verkligen snäll? Favoriserar hon inte sitt eget barn? Massa frön till osäkerhet planteras hos barnen som fram till den punkten inte haft några problem. 

Lena ringer kalle och säger att hon är orolig. Hur behandlas barnen i deras hem, är det lika mellan halvsyskonen, hennes barn hamnar väl inte i skymundan? Kalle har överseende och förklarar att alla barn behandlas lika i deras hem. Lena undrar om det innebär att kalles nya är inblandad i barnens liv på samma nivå som kalle. Kalle förklarar att dom delar på allt som vilken familj som helst. Lena blir förbannad. Det var kalle hon skaffade barn med, inte hans nya flamma. Det är inte meningen att hon ska ta hand om deras barn på kalles vecka, det ska kalle göra.  Att lena själv lever som en kärnfamilj med sin nye man är hellt bortglömt och ändå irrelevant. 

Konflikterna eskalerar under en längre period och till slut orkar kalles sambo inte mer utan backar och slutar engagerar sig i barnen, allt för att få slut på konflikterna som alltid handlar om att kalle är oengagerad och att hon inte ska lägga sig i för hon är inte förälder. 

Efter några månader skriver lena en tråd på fl.

"Jag är så trött på mina barns pappa och hans sambo. Han är så fullkomligt oengagerad, spelar ingen roll vad jag säger så avfärdar han mig. Och sambon ska vi inte prata om. Bryr sig bara om sitt eget barn och fryser ut mina. Hur elak får man vara? Man måste faktiskt älska dom barn man lver med. Tacka vet jag min man. I vår familj behandlas alla barn lika oavsett vem som är pappa. Tur att barnen har honom" 

Sen kommer mobben på fl och halshugger bonusmamman i första hand och pappan i andra hand. Hur kan hon inte älska barnen? Dom har mer rätt till hemmet än vad bonusmamman har. Hon visste ju att mannen hade barn, passar det inte kan hon dra. Självklart är hon även svartsjuk på såväl barnen som mamman och hon borde inte få lov att leva med barn.

I en annan tråd skriver kalles sambo

"Jag orkar inte mer nu. Jag har verkligen försökt att göra det bästa för mina bonusbarn men är ständigt motarbetad av deras mamma. Nu backar jag, nu får hon som hon vill"

Sen kommer mobben på fl och halshugger henne. Hon är inte barnens mamma och kommer aldrig bli det. Varför försöker hon ta mammans plats?   Hon är även svartsjuk för att mannen har delat allt med en annan kvinna och nu försöker hon ta över det livet. Klart mamman reagerar,  det måste hon ju fatta.

Ridå. 

Jag skulle kunna skriva spaltmeter till, men det känns som att det redan är långt nog. Kontentan är att en bonusmamma kan aldrig göra rätt i en biomammas ögon, inte heller i dens ögon som identifierar sig med biomamman.  

Det är faktiskt inte friskt.

Eller ett annat scenarie:

Lena och Kalle träffas och får ett barn. Barnet är älskat högt av båda föräldrarna. Tiden går och de får ytterligare ett barn. Detta barn är lika älskat det.

Under småbarnstiden jobbar Kalle mycket medan Lena är hemma med barnen. Lena tar all fl då Kalle har högre lön och hela familjen tjänar på det.
Kalle vill verkligen se om sitt hus nu när han har en hel familj att försörja. Han börjar arbeta övertid så mycket han orkar och hinner.
Lena slavar i hemmet och tar hand om precis allt gällande barnen.

Efter en tid orkar inte Lena längre utan vill separera från Kalle. Sagt och gjort, de separerar och barnen bor varannan vecka. Ingen osämja mellan Kalle och Lena dock utan samarbetet fungerar som det ska.

Men Kalle som är van att ha någon som sköter hushållet träffar snabbt en ny flamma och blir sambo på nytt.

Nu börjar problemen på allvar. Kalle vet ju inte alls hur man tar hand om barn, det vet Lena som levt med Kalle i x antal år. Hon blir orolig och ringer, sms:ar och mailar Kalle titt som tätt för att påminna om allt som hon oroar sig för att Kalle annars glömmer.

Detta får Kalles nya flamma att gå i taket. Hon skriver på fl om Kalles psyko ex som telefonterrar honom dygnet runt. Hon skriver om de ouppfostrade och bortskämda ungarna som mamman har total förstört.
Det hon inte förstår är att Kalle skämmer bort ungarna för att han haft NOLL och inget intresse av sina barn och efter separationen försöker köpa dom till lydnad.

Mamman struntar totalt i Kalles nya kvinna, hon oroar sig bara för sina barn. Men den nya tjatar vidare om "biomamman är såååå svartsjuk och kontrollerande".

Sen kommer de nya barnen och bla bla bla........

Fast seriöst. Att skylla på att man är orolig för barnen kan man göra de FÖRSTA gångerna pappan har barnen. Efter det märker man att barnen visst överlever och om man fortfarande hör av sig hela tiden så ÄR man ett psyko och man bör söka proffessionell hjälp istället för att klamra sig fast vid exet och påstå att "man är orolig för barnen".

Jag som inte är separerad och därav opartisk känner ändå igen (kanske inbland) historia mer än TS. Jag har en del separerade bio och bonusföräldrar i min närhet.

Jag som inte är separerad och därav opartisk känner ändå igen (kanske inbland) historia mer än TS. Jag har en del separerade bio och bonusföräldrar i min närhet.

Jag som inte är separerad och därav opartisk känner ändå igen (kanske inbland) historia mer än TS. Jag har en del separerade bio och bonusföräldrar i min närhet.

Det här är så fascinerande för mig att jag bara måste försöka bena ut det. 

Lena och kalle träffas och får ett barn. Detta barn är högt älskat av båda. Dom får ett barn till och detta barn är lika älskat av båda. Inga konstigheter här.
Kalle och lena separerar och barnen bor varannan vecka. Båda älskar fortfarande barnen lika mycket. 
Fortfarande inga konstigheter. 

Lena träffar en ny man och får ett nytt barn. Lena älskar nu alla tre barnen lika mycket. Hon kräver inte att den nya mannen ska älska hennes två första barn som sitt eget, men är glad och tacksam för att han tycker väldigt mycket om dom och behandlar alla barn lika. Det är ju så det ska vara i en familj. Inga konstigheter här heller.

Kalle träffar en ny kvinna och får ett nytt barn. Kalle älskar nu alla tre barnen lika mycket. Han kräver inte att den nya kvinnan ska älska hans två första som sitt eget men är oerhört glad över att hon tycker väldigt mycket om dom och behandlar alla barn lika. 

Lena är dock lite orolig. Hur ska hennes två första barn ha det hos kalle nu? Kommer han ha tid med dom nu när han fått en ny bebis? (Att det råkar vara samma förändring som hon och kalle själva gjorde några år tidigare utan problem tänker hon inte på) Han kommer ju inte kunna älska dom lika mycket, för all hans kärlek går ju till den nya ungen och dens mamma. ( Att han inte fick mindre kärlek över för sitt första när andra kom tänker hon inte på, inte heller på att hon själv gjort samma resa utan problem.)

Lena frågar barnen om det inte är jobbigt nu när pappa fått en ny bebis. Känner dom sig undanskuffade, oälskade? Är pappas nya tjej verkligen snäll? Favoriserar hon inte sitt eget barn? Massa frön till osäkerhet planteras hos barnen som fram till den punkten inte haft några problem. 

Lena ringer kalle och säger att hon är orolig. Hur behandlas barnen i deras hem, är det lika mellan halvsyskonen, hennes barn hamnar väl inte i skymundan? Kalle har överseende och förklarar att alla barn behandlas lika i deras hem. Lena undrar om det innebär att kalles nya är inblandad i barnens liv på samma nivå som kalle. Kalle förklarar att dom delar på allt som vilken familj som helst. Lena blir förbannad. Det var kalle hon skaffade barn med, inte hans nya flamma. Det är inte meningen att hon ska ta hand om deras barn på kalles vecka, det ska kalle göra.  Att lena själv lever som en kärnfamilj med sin nye man är hellt bortglömt och ändå irrelevant. 

Konflikterna eskalerar under en längre period och till slut orkar kalles sambo inte mer utan backar och slutar engagerar sig i barnen, allt för att få slut på konflikterna som alltid handlar om att kalle är oengagerad och att hon inte ska lägga sig i för hon är inte förälder. 

Efter några månader skriver lena en tråd på fl.

"Jag är så trött på mina barns pappa och hans sambo. Han är så fullkomligt oengagerad, spelar ingen roll vad jag säger så avfärdar han mig. Och sambon ska vi inte prata om. Bryr sig bara om sitt eget barn och fryser ut mina. Hur elak får man vara? Man måste faktiskt älska dom barn man lver med. Tacka vet jag min man. I vår familj behandlas alla barn lika oavsett vem som är pappa. Tur att barnen har honom" 

Sen kommer mobben på fl och halshugger bonusmamman i första hand och pappan i andra hand. Hur kan hon inte älska barnen? Dom har mer rätt till hemmet än vad bonusmamman har. Hon visste ju att mannen hade barn, passar det inte kan hon dra. Självklart är hon även svartsjuk på såväl barnen som mamman och hon borde inte få lov att leva med barn.

I en annan tråd skriver kalles sambo

"Jag orkar inte mer nu. Jag har verkligen försökt att göra det bästa för mina bonusbarn men är ständigt motarbetad av deras mamma. Nu backar jag, nu får hon som hon vill"

Sen kommer mobben på fl och halshugger henne. Hon är inte barnens mamma och kommer aldrig bli det. Varför försöker hon ta mammans plats?   Hon är även svartsjuk för att mannen har delat allt med en annan kvinna och nu försöker hon ta över det livet. Klart mamman reagerar,  det måste hon ju fatta.

Ridå. 

Jag skulle kunna skriva spaltmeter till, men det känns som att det redan är långt nog. Kontentan är att en bonusmamma kan aldrig göra rätt i en biomammas ögon, inte heller i dens ögon som identifierar sig med biomamman.  

Det är faktiskt inte friskt.