Hur hanterar man sorgen???!

Jag har haft tre missfall, varav det sista var för en månad sedan nästan exakt. Jag har även fött barn, fyra till och med. ( Det sista efter två missfall och nu ett till efter sista barnet ).

Angående sorg är det nog olika hur man hanterar det. Mina första två missfall har jag lärt mig leva med. Jag tänker inte på dem så ofta. Men i bland kommer jag i situationer som gör att allt kommer upp igen. Jag kan inte säga att man någonsin glömmer dem helt och aldrig aldrig mer känner sorg över dem. Bara att man lär sig leva med det och att man slutar till slut att tänka på dem varje dag.  Det tar tid.

Det jag gör ( jag sörjer mitt senaste missfall starkt ännu, jag fick missfall i vecka 13 nu i juli), är att göra massa saker som gör mig lycklig vanligtvis. Då glömmer jag iaf smärtan  och gläds emellan de svarta tankarna. Samtidigt är missfallstrådarna för oss som vi skaffa barn efter missfall en enorm tröst för mig. Att se andra i samma sits och våga tänka framåt till att våga igen tilllsammans med fler.

Usch. Jag fick höra precis samma saker. Det där med att "tur att det var tidigt" förstår jag mig inte på. Tur är att det inte ska hända alls.

Nej, alla de där klassiska sakerna folk säger för att trösta är inte tröstande. Håller med. De gör en bara mer ledsen.

Inget ord eller någon mening kan trösta. Jag fick nyligen höra " det var nog meningen att du inte skulle ha fler barn eftersom du redan har så många. ".

När jag fick mitt förra missfall sent, fick jag i brevlådan av en vän, en dvd med stand up komik och en lapp på " Jag tänker på dig ". Det är medkänsla som värmer. Det är förstående och fin vänskap. Den komiken tröstade lite. Något att skratta åt.

Vet hur det känns. .6 missfall

(varav en MA i v 9 o en ofostrig i v 9..de blödde bägge ut 1 vecka efter konstaterat med VUL...o ett missfall några veckor efter VUL med hjärtslag. .det var det värsta...i v 11)

fick vi innan vi äntligen fick vår lilla flicka för några månader sen!

Nästan 4 års försök o så mycket upp o ner...lycka över plus. .oro. .kolla efter blod varje gång på toa.

Så många gånger i KKs akutväntrum med tårarna o rädslan...alla VUL..alla blodprover o mediciner.

Vi lyckades till slut i är så oerhört tacksamma.

Aten o Dr D blev vår lycka.

så ge inte upp. ..gråt o sörj o sen kommer hoppet igen vid ytterligare en ÄL..en ny chans. .ett sista glas vin o ostar..kanske inget mer sånt på 9 månader!

Kan inte ens tänka mig sorgen för er.. 4 år måste känts som en evighet.. Vi försökte i ett år och jag höll nästan på att ge upp flera gånger och grät varje månad. För jag ville så himla gärna och jag tänkte inte på annat ens.

Ni måste ha varit så starka som orkat hålla ut och försökt i 4 år. Jag är imponerad av erat tålamod och eran vilja!

Förstår att du oroar dig för att det ska ta lika lång tid igen. Men vad jag hört och vad läkarna säger så har man lättare att bli gravid efter Ma eller missfall. (Kroppen kompenserar)

Så jag förstår ni känner ni har en lång väg framför er. Men jag lyck önskar er och hoppas att ni kommer få det precis som ni önskat oavsett vad ni väljer i framtiden att göra.

 

Kram

Nej det finns ju många "tröstande" ord som blir väldigt fel i ett läge när man förlorat ett barn.. värsta är nog " Var glad åt barnen du har" 

När har man någonsin slutat varit glad eller tacksam att man har dom?

Det hjälper ju liksom inte man har ju fortfarande förlorat ett barn man ville ha.. som man inte längre får. 

Alla tar nog den här erfarenheten olika. Jag sörjer inte ett förlorat barn, för nåt barn fanns där inte, jag sörjer tiden som försvinner och att ålderskillnaden mellan mina barn kommer bli längre. Det är så väldigt olika.

Var på vul idag iaf och kroppen har tagit bra hand om det och allt var ute, fanns inga rester av graviditeten kvar.

Allt som händer fram till v 12-13 hade jag bara accepterat, för det kan inte bli något barn om det går fel så tidigt, då har embryogenesen gått helt fel. Jag fick ett MA i v 13 och det var det, bara att försöka igen.

Min absoluta fasa hade varit att gå hela tiden ut och sen förlora barnet, vilket hände en vän till mig.

Tack för det fina svaret.

Det där om att det ska vara lättare att bli gravid efter missfall är tydligen en myt men jag tänker tro på den myten nu :) Har vi kämpat i 4 år så tänker jag då inte ge upp när jag till Slut blev gravid. Det var bara otur att det inte gick hela vägen.

Hur känns det nu för dig? Hoppas att vi tar oss igenom detta och att det är vår tur nästa gång att få ett syskon till våra barn.

Anonym (ledsen)

Jag insåg nu att vi gjorde ultraljud samma dag och vi var lika långt gången och graviditeterna hade avstannat samma vecka.

En fråga bara? Du skrev att ni försökte få ett syskon. Hur gammal är ert barn och vilket kön? Jag har läst någon forskning så det skulle vara intressant att jämföra med den.

Tack!

Vilket sammanträffande. Exakt samma dag och vecka? Ja jag vet faktiskt inte varför det skulle bli just den veckan och att den hade dött för 4 veckor sen känns hemskt..

Jag har två barn sen innan. En dotter som är 9år och en dotter som är 3,5 år. Dom har längtat och tjatat om syskon och jag har alltid velat haft en stor familj. Så vart en chock att få Ma och att det inte gick vägen.. Barnen var jätte ledsna och även en själv och så har man inte tid att sörja för man måste ta hand om barnen man har.. Det känns jobbigt. Jag är ju självklart tacksam och glad åt dom jag har men att fått förlora ett barn som var önskat känns inte kul..

hej
jag fick missfall i vecka 10. klarar inte se stora magar

Nu har det gått en tid jag tog ju tabletterna och " aborten" misslyckades.. Så jag fick göra om det två gånger.. Men sen blödde jag i 3 veckor och fick tillbaka mensen denna månad ca 4-5 veckor efter Ma. Och nu är jag inne på ägglossning. Man vill ju gärna försöka. Och man skulle ju bli glad om man blev gravid. Men samtidigt var 1 år en sån väntan. Jag skräms vid tanken att det ska ta lång tid igen.. Jag skräms vid tanken att jag ska få ett till ma.. Eller att jag ska ha svårt att glädjas för jag kommer vara så orolig. Samtidigt som jag har sån längtan och sorg efter att bli gravid igen. Jag vill få fler, jag vill ha fler. Men samtidigt är jag fortfarande ledsen och sörjer missfallet. Jag undrar vad meningen var? Var det meningen jag inte skulle ha fler? Trotsar jag det genom att försöka bli gravid igen. Och blir jag gravid kommer oron vara stor. Rädd att få Ma,rädd att få missfall rädd att få det sent. att få det ännu senare eller i slutet av graviditeten. Jag går hos kurator och fick läsa och bearbeta i en sorgbok. Men ibland vet jag inte vad jag ska göra med alla dessa känslor tankar. Hur mår ni? Hur känner ni er?

Jag fick missfall i vecka 10