Någon mer som saknar några extra timmar på dygnet?

Har du enbart en 1-åring? I så fall tycker jag att du ska njuta av all tid du har .

Tack för alla svar! Vi har bara ett barn än så länge på 15 månader, världens sötaste lilla kille! Hehe, energi har han till två, men kanske är så just med pojkar i den åldern? :)
Min sambo har ett eget företag och jobbar 7-18 minst varje vardag. Sen jobbar han oftast 3-4 h varje helgdag. Sen har han andra aktivteter som egentligen är jobbrelaterat men som han säger att han måste gå på. Alltså återförsäljare som bjuder på middagar och resor. Är väl ett par gånger i månaden + att han ofta jobbar sen kväll och har en annan aktivitet i veckan. Jag har ett brinnande hästintresse, som jag dragit ner på massor när vi fick barn. Förut red jag 6 ggr i veckan nu kanske 2-3 och ordnade en medryttare som har honom 2 ggr i veckan.
Vi har det jätte bra jag och min gubbe men jag får lite dåligt samvete att jag när min sambo kommer hem längtar efter att åka till stallet. Men det är min fristad. Ska man behöva ha det egentligen?
Bara för att man blev mamma måste man väl inte alltid vilja vara med sitt barn 24 h om dygnet? Jag längtar varje dag efter den där timmen som jag kan smita iväg till min häst. Egentligen borde jag inte ha dåligt samvete för gubben är ju borta nästan mer än mig i slutändan och hans företag går så pass bra så han behöver inte jobba så mycket som han gör egentligen :(

Varför alltid detta ständiga dåliga samvetet?

Jag har en sambo som jobbar långa dagar vardagar (åker 7.30 kommer hem 17.45) och har tre barn i åldern 1-6 år. Är föräldraledig med yngsta och de "stora" är av den anledningen hemma väldigt mycket också så kan förstå dig i din känsla av "ensamhet" och brist på tid. Nu när sommaren är slut så är det lämningar och hämtningar i skola och förskola, simskola, fotbollsträning, konståkningsträning, gymnastik, bmx, bvc-besök.....och så ska alla utfodras och jag någon gång hinna gå på toaletten . Till råga på allt bor vi på landet och har minst 30 minuters bilresa till mer eller mindre allt.

Att ha fullt ansvar för ett eller flera barn tar väldigt mycket kraft och tid. Mina "stora" på sitt sätt och min lilla (snart 14 månader) på sitt sätt. Han hänger ju mest med överallt, men han är ju fortfarande något av en extra kroppsdel och ibland är det så skönt att få ha bara sin egen kropp ifred . Din pojkes pappa får ju just det i och med att han jobbar - gå på toaletten själv, äta lunch i lugn och ro tillsammans med andra vuxna (vuxensamtal), hinna tänka en och annan egen tanke etc. 

Utifrån det du skriver så tänker jag tre saker:
1. Försök att göra sådant du tycker är kul även på dagen med ditt barn. Visst, inte riktigt samma sak men du kan ju ändå ta den där ensamtiden som du gjort hittills. Det är väl det jag lärt mig med mina tre bar.....man tar med dem helt enkelt. Med ett är det ganska lätt. Du kan så klart inte rida om du inte har någon annan med dig också, men det finns ju mycket annat trivsamt man kan göra i stallet (har haft egna hästar själv tidigare) tillsammans med barn. Du gör något du mår bra av, ditt barn kommer att garanterat ha kul och dessutom kommer du iväg och kan inte göra en massa "måsten" i form av hushållsarbete.

2. Låt bli att göra allt hushållsarbete. Hur hade ni gjort om ni båda arbetat? Även om jag är hemma så delar jag och sambon på hushållsarbetet på ungefär samma sätt som när vi båda arbetade. Viss förskjutning av vad vi gör (jag slänger in fler tvättar eftersom det är lätt att göra när man är hemma) och förbereder oftast middag då han kommer hem sent, men då tar han städning och disk etc. Hushållet är ju gemensamt.

3. Antingen vet din sons pappa hur jobbigt det är att ta hand om ett barn och tycker därför att det är rätt skönt att arbeta. Mina barns pappa älskar sina barn och är mycket med dem på helgerna, men samtidigt tycker han att det är rätt vilsamt att åka till jobbet på måndag morgon . Eller så har han ingen aning eftersom han aldrig haft det ansvaret och då behöver han få den erfarenheten. Du kan så klart inte bestämma hur han ska leva sitt liv, men jag skulle satt mig ner med honom och pratat igenom ordentligt hur det gemensamma livet ser ut och vad hans helgarbete innebär för er som familj. Men låt bli att göra allt hushållsarbete. Vad du väljer att göra med ditt liv, det styr du över . Ge honom en handlingslista. Varför ska du alltid handla? Tvätta dina och barnets kläder. Antar att tycker att det är sympatiskt med rena kalsonger och strumpor? Du behöver inte gnälla, utan gör det som känns ok för din del och strunta i resten. ÅK TILL STALLET MED DITT BARN PÅ DAGARNA OCH ÅK TILL STALET SJÄLV LITE DÅ OCH DÅ!

Klart du ska åka till din häst, som ovanstående skriver, ta med pojken och åk dit på dagarna tillsammans och pyssla med hästen. Din sambo får helt enkelt vänja sig vid att ta föräldraansvar och inte bli så curlad. Klart han kan ta hand om sitt barn då du åker upp o rider på kvällarna. Förstår att det är tröttsamt att behöva gå o plocka efter en vuxen karl. Låter som han haft en curlande morsa o aldrig själv lärt sig "se" vad som behöver göras för att få ett ordningsamt hem. Klart man är trött efter att ha jobbat, vem är inte det, men det är ett konstaterande snarare än en ursäkt för att inte hålla efter i sitt hem.

Många bra svar och du verka insiktsfull, TS!

Det är klart att du inte ska skämmas! Vem har fått det att tro att du ska det? Jag vet att det finns många mammor på detta forum som inte förstår att andra mammor inte vill spendera varje vaken minut med sitt barn men det är inget att ta åt sig av. Vi är alla olika och det är inte skadligt för barnet på något sätt att vara ensam med annan för det trygg och närvarande förälder.

Om någon ska skämmas här så är det kanske din man? Är han en trygg och närvarande förälder?
Det låter som att alla inblandade förlorar på ett eller annat sätt på grund av honom. Han förlorar massor av värdefull tid med sitt barn som är viktig för barnets anknytning till honom och deras framtida relation och du förlorar tid för dig själv med eller utan barn då han inte är speciellt intresserad av att dela ansvaret för ert gemensamma barn och gemensamma hem. I långa loppet förlorar säkert även barnet på att ha en missnöjd och frustrerad mamma och en ganska så ointresserad pappa och att ni inte är på samma nivå, tjafsar. Din man må tycka att det fungerar bra nu men jag ser honom som den stora förloraren som väljer bort tid med sitt barn, inte ser till sin partners behov.
Kanske ska ni sätta er ni er och prata med varandra, vad innebär det att vara föräldraledig egentligen? Vad tycker han, vad tycker du?  Måste han arbeta så mycket, för vems skull gör han det när det inte behövs? Blir du lyckligare av det, barnet eller är det han? Vill han se dig lycklig? Kan ni kompromissa? Jag tycker du gör rätt om du slutar tvätta hans kläder, tar bort hans tallrik och gör det du faktiskt är hemma för, att umgås med ditt barn men han är faktiskt inget barn och jag tycker någonstans att det blir löjligt när man tar till såna metoder som mer passar på en tonåring eller ett litet barn rentav när det handlar om vuxna människor i en relation. Ni borde kunna prata med varandra, vardagen blir inte lättare när barnet blir äldre och också du arbetar men visst, det är givet att du ska sluta upp att curla en vuxen människa. Du verkar se klart på det hela som sagt och det är ju en början till förändring.

Jag kan inte relatera när det gäller din relation, min sambo är "extrem" åt andra hållet:) Han kommer från ett annat europeiskt land där pappor inte har rätt till någon vidare föräldraledighet, deltid osv. Han tycker han har det så lyxigt här som kunde vara hemma länge med sina barn och idag arbetar han mindre för att få än mer tid med barnen när de nu är äldre. Aldrig att jag hade fått ta hans dagar Som tur är är jag också av åsikten att det är bra om också pappor är föräldralediga, spenderar mycket tid med sina barn så..Vi är tvärtom sådana som uppmuntrar varandra att göra vårt eget utanför hemmet. Vi har familjetid, vi har tid med båda barnen själva eller varje enskilt barn på egen hand men också tid för oss själva och jag skäms inte ett skit för det rent ut sagt. Jag kan utan problem erkänna att jag blir en bättre mamma och partner om jag också får göra mitt ibland men hade vardagen inte fungerat väl och vi faktiskt hade haft mycket mindre tid för varandra än vi har hade det inte gjort varken till eller från gissar jag. Då hade jag säkert känt missnöje, dåligt samvete och att det mer hade varit ett sätt att fly. Det ena först, det andra sen tänker väl jag. Du behöver då inte tvivla på att du gör din del, det första. Din man däremot borde växa upp.