Vi väntar på min ägglossning så att vi kan göra insemination, skulle ha gjort ett första försök i augusti egentligen men missade då det var svårt att tolka ÄL testet så planerar för ett försök nu i början av september istället. Vi kommer att gå privat hos en klinik i Danmark eftersom det inte är några väntetider där. Vi är klara med förberedande samtal, har valt typ av donator (öppen då vi tror att ärlighet varar längst), hårfärg, ögonfärg, längd men kliniken får ta fram en donator åt oss utifrån våra önskemål, känns jobbigt att sitta och välja från en spermabank. Tror heller inte min sambo skulle orka med det psykiskt. Från att vi var klara med utredningen och fått vårt besked har det tagit oss ungefär 5 månader att bestämma oss och bli redo, även sambon. Vi står också i kö i landstinget i säkerhets skull, får vi barn innan vi kommer fram förlorar vi vår plats men då har vi ju ändå fått det vi vill, har stått i kö i snart ett 1/2 år så bara 1 års väntetid kvar (minst) om vi inte skulle vela eller ha möjighet att gå privat eller om det inte funkar så har vi några gratisförsök kvar, men både jag och sambon resonerar att det här är så pass viktigt så vi vill inte spilla tid på att bara vänta eftersom vi åtminstonde vill ha 2 barn och vi är båda 30+ så vi går privat medan vi väntar och hoppas på tur. Under detta halvår har vi rustat oss för framtiden och uppfyllt andra drömmar, bl.a. köpt hus, jag har fått fast anställning m.m. Jag tror att det är viktigt att lyssna på magkänslan när man väljer vårdgivare, det är ju ändå en tung o stor process man kommer genomgå med mycket känslor inblandade. Sen att man inte slutar leva utan fortsätter satsa på förhållandet, träffa vänner och göra sånt man tycker om även om det periodvis är jobbigt. Jag har oxå haft perioder ibland när jag känt att jag nog aldrig kommer få barn, drömt mardrömmar om hur jag är barnlös och bitter, men på nåt sätt orkar man ändå kämpa, man får ta en dag i taget helt enkelt och tillåta sig må dåligt ibland, det värsta är ju att gå på ex. Ikea en lördag och se alla med gravidmagar, är ju så att man bara vill gräva ner sig och dö en stund. Men det är bara kämpa och ta ny kraft och försöka undvika sånt man mår dåligt av. Nu är vi nära rond 2 där vi faktiskt får göra ett försök även fast jag just nu inte har några större förhoppningar att det tar sig på första försöket, men jag kan heller inte se mig som helt barnlös. Funkar inte det här får vi väl gifta oss och adoptera istället är min tanke även om jag helst vill bära och föda ett barn någon gång i livet.
