Ja, jag vill bara ha ett barn. Har ett barn på snart fem år. Jag och maken diskuterar syskon men vi vill väntat tag till att ta ett definitivt beslut. Just nu vill vi inte ha ett till och jag tror att jag är klar. Men.... Wattafuck. Alla dessa kommentarer om vårt stackars ensamma barn. Känns som att folk tycker att man är knäpp, ego och missunnansam mot vårt barn. Så vad tycker ni? Helt ärligt, vad tycker ni om oss som väljer att skaffa ett barn?
Jag är anonym ovan.
När min mamma fick hjärtstopp (hon överlevde tack och lov men det var mycket nära och flera dagar på sjukhus efter där hon pendlade mellan liv och död) så var det min bästa vän som var mitt stora stöd. I svåra situationer vänder man sig inte alltid enbart eller alls till sina syskon, jag tror utan tvekan att endabarn kan hitta det som andra hittar i syskon i en vän, kusin t.ex.
Jag spenderade två dagar hos min vän och det gjorde allt, att jag lämnade min familj och min sambo som gärna hade stöttat dygnet runt var för att jag för en gångs skull behövde få känna mig som ett barn som vara nära att förlora en förälder. Det var omöjligt hemma, med allt som familjeliv innebär. Min sambo fick ta det, jag fick bara besöka min mamma, gråta, prata..
Vi fick precis barn nr 2 efter att vi i många år sagt att ett barn är nog. Sonen är sex år. Man kan ju ändra sig :) inga beslut är ju direkt defenitiva så min fråga till er är varför i hela friden måste ni stå fast vid att det bara blir ett barn? Livet är galet och förändringar kommer och går. Vi ville ha ett barn pga enkelheten ju äldre han blev. Vi var nöjda. Reste massor och njöt av bara en liten. Så dog min mamma och mina syskon blev plötsligt oerhört viktiga i hela sorgeprocessen kring mamma. Då och först då började tanken på ett syskon till sonen gro och idag har han en fyramånaders lillasyster som tagit den här lilla familjen med en sådan käftsmäll av kärlek! Rätt beslut mao nu men det var det inte för tre år sedan! Strunta i meningslösa kommentarer från folk och tänk istället att er unge kommer få er odelade uppmärksamhet resten av livet.
Vi fick precis barn nr 2 efter att vi i många år sagt att ett barn är nog. Sonen är sex år. Man kan ju ändra sig :) inga beslut är ju direkt defenitiva så min fråga till er är varför i hela friden måste ni stå fast vid att det bara blir ett barn? Livet är galet och förändringar kommer och går. Vi ville ha ett barn pga enkelheten ju äldre han blev. Vi var nöjda. Reste massor och njöt av bara en liten. Så dog min mamma och mina syskon blev plötsligt oerhört viktiga i hela sorgeprocessen kring mamma. Då och först då började tanken på ett syskon till sonen gro och idag har han en fyramånaders lillasyster som tagit den här lilla familjen med en sådan käftsmäll av kärlek! Rätt beslut mao nu men det var det inte för tre år sedan! Strunta i meningslösa kommentarer från folk och tänk istället att er unge kommer få er odelade uppmärksamhet resten av livet.
Jg tänker att va den ungen blir ensam när ni dör, inga syskon ingen far/morförälder i livet utan helt facking ensam