Varför beter han sig illa när vi får besök?

Är han ett barn med väldigt höga krav på sig (från sig själv alltså?), ett sådant barn som vill vara duktig och vill visa det? Många såna barn håller ihop sig enormt borta för att sedan eskalera hemma istället för att de inte orkar. Vad är hans upplevelse av att gå besök av din bror? Tycker han det är jobbigt? Har själv ett barn som är lite så (dock har han en diagnos) och när vi pratade med honom om det kom det fram att han tyckte släktkalas osv var jättejobbigt. Vi tränade istället på att läsa av honom innan han eskalerade och honom på att lära sig säga till i tid att han inte orkar "för trött i huvudet, det bara snurrar då blir jag bråkig" är hans ord. Idag går det riktigt bra men innan fick vi ha våra strategier att tex gå hem tidigare, se hur länge han orkade, ta med en surfplatta och ha en "tillflyktsplats" där han får vara ifred istället när det blir jobbigt. Snart är det dags för "lilla tonåren" med vilket gör många barn extra känsliga, utåtagerande och trotsiga över absolut inget alls.

Det är väl lite det jag är orolig för, att han har en diagnos...:/

...jag menar alltså en icke diagnosicerad diagnos såklart.

TS: Det var inte alls det jag tänkte på när jag skrev mitt inlägg dock. Mer hur man kan jobba med det. Många barn utan diagnos fungerar väldigt bra dock med samma saker som man jobbar kring vid diagnoser dvs förutsägbarhet, struktur och tydlighet. Både åldern och att ditt barn sköter sig sig så bra i förskolan kan tyda på både trötthet och frustration tex. Att hålla ihop sig på förskolan en hel dag är jobbigt för många barn, själv får jag huvudvärk bara efter 10 minuter och hade säkert protesterat på ett eller annat sätt efter en vecka där och velat ha lugn och ro.

Jag fick också "flipp" som barn. Senare i livet visade det sig att jag har Asperger. För mig hjälpte det att få dra mig undan när jag behövde det. När det krävdes att jag skulle vara artig och social så blev det kaos i huvudet på mig och jag mådde jättedåligt. Hemma hos andra uppförde jag mig som en ängel...

Nu säger inte jag att du ska dra på stora trumman och dra igång en utredning omgående, men kanske kan det var en idé att ge honom möjligheten att få vara ifred när det kommer hem gäster? T ex som tipset i första inlägget om att kunna få sitta ifred med en surfplatta?

När jag var liten uppförde jag mig exemplariskt på besök, hos fritids/skola etc, men hemma var jag nog ingen ängel.

Jag tror att människor (och speciellt barn) inte orkar uppföra sig bra jämt, utan någonstans måste det finnas en fristad där man kan få skrika om man är arg osv.

Men han uppför sig ju oftast ganska bra hemma med, det är just när vi får besök och man ABSOLUT INTE vill att han ska uppföra sig illa som han gör det. :(

Nu tar jag upp tråden igen för nu är sonen snart sex och jag fattar inte varför det blir som det blir ibland... På dagis är han fortfarande exemplarisk och de gånger han följer med kompisar hem går det också jättebra, men när jag eller pappan kommer (känner ju de andra mammorna) för att ex. fika lite innan i ska gå hem blir han som förbytt. Han blir helt plötsligt en stöddig ouppfostrad (vilket han inte är!) unge, kan hoppa i sofforna, sparka i väggen eller vara allmänt "brötig". Jag får skämmas och blir ledsen för det drabbar ju bara honom själv ? ingen kommer ju vilja bjuda hem honom igen då de tycker han är ouppfostrad! ????

Då vi pratar om det, för det gör vi varje gång, säger han bara att han inte vet varför det blev så, eller att han hade spring i benen...

Har ni testat att bjuda in honom i fikat någon gång så att han får sitta med och delta i diskussionerna? Han kanske känner sig bortglömd och utanför när ni pratar om för mycket vuxensaker, och börjar bråka för att göra sig sedd. Som barn tyckte jag att det var jätteroligt när jag fick vara med och prata, men plågsamt tråkigt när de vuxna bara prata om saker som man själv hade noll koll på. Det kanske räcker med att han får berätta för gästen hur hans dag var varit och vad han har gjort på sistone för att göra honom nöjd och att ni vuxna småpratar lite med honom utöver det när ni märker att han är på väg att bli bråkig. Hoppas att det löser sig för er 

Nar jag var liten blev jag ocksa speedad nar vi var hemma hos folk eller hade besok. Jag tror inte att jag blev arg och brakade, men mycket gap, ville vara i centrum, pratade och pratade etc. Jag marker fortfarande att jag kan bli lite uppskruvad nar jag t ex har varit hemma en dag och sen traffar folk. Dock inte lika extremt haha och sa marker jag ju sjalv och lugnar ner mig.. Jag har iaf ingen diagnos och ar en normalfungerande vuxen med familj, vanner, jobb och utbildning. Antagligen ar det bara hans personlighet och med tiden sa gar det over! Klart att han kan ha mer djupgaende problem men det behover inte vara sa!

For ovrigt, vad far han for konsekvens nar han beter sig illa? om min son sparkade i vaggen och hoppade i soffan sa skulle han fa en varning och sen upp pa rummet.