Donera?

Problemet i Sverige är att ofrivillig barnlöshet inte är klassat som en sjukdom, därför prioriteras det inte inom sjukvården och därför gäller inte heller vårdgarantin för just donation, även om man skulle kunna få hjälp snabbare i ett annat landsting och även om orsaken bakom infertiliteten beror på det genetiska som i vårt fall. Om spermier eller ägg skickas mellan olika landsting är svårt att svara på, kontakta vården så får du veta. Det jag däremot vet är att sperman måste vara nedfryst 6 månader innan den använd för att förhindra att sjukdomar som ex. HIV sprids. Även om donatorn inte har någon sjukdom när han donerar men har haft sex några dagar innan kan det finnas sjukdomar där symptom inte visat sig tidigare. Sen görs det tester av donatorerna regelbundet för att fastställa så att spermier/ägg fortfarande är i toppskick. Precis som hallonbacken skriver så är det en hel del väntande och planerande bakom barnförsök när man är ofrivilligt barnlös. Och om man går privat eller via landstinget kan skilja sig mycket, även mellan olika landsting vilken hjälp man får och hur snabbt. Jag tror att man i Stockholm anväder sig av hormonbehandlingar, ex. ägglossningssprutor m.m. för att styra kvinnans menscykel, på så sätt kan man styra vilken dag kvinnan har ägglossning och hon kan då insemineras när det passar sjukvården...

Jättetack för era svar! Jag känner att jag gärna vill donera men att det nu ligger på ett emotionellt plan hos min fru som jag inte tagit upp saken med än. Era svar har gett mig en mycket större kunskap om detta och kommer att hjälpa vid vårt samtal. Jag hoppas att fler med erfarenheter som jag skrev i trådstarten skriver. Jag önskar er lycka till i era försök. Att bli förälder är det bästa som hänt mig

Måste bara inflika att ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom både i Sverige och av WHO. Dock är det så att i Sverige så ingår utredning och hjälp med behandling i vårdgarantin och där ska man få tid inom tre månader hos sitt landsting. Kan de inte hålla den tiden har man möjlighet att åberopa vårdgarantin och få hjälp i ett annat landsting. Vad gäller donation så är det tillgången till donatorer och landstingens resurser till att utföra dessa behandlingar som styr tiderna. Detta gäller såväl ägg-/spermiedonation såväl som donation av andra organ. Finns det inget att donera så så blir det köer. 

Som jag skrev i förra inlägget hoppas jag att ni som tänker på att donera gör det. Har jag möjligheten i framtiden att göra det så ställer jag gärna upp för jag vet hur det är att vara på andra sidan och behöva ta emot en donation

Det var alltså jag som skrev förra inlägget, var inte mening att det skulle visas som anonymt. 

Kan då passa på att tillägga att vi ser donatorn som just en donator och inte en pappa till vårt framtida barn. Vi är oerhört tacksamma till de som ställer upp och donerar med det ersätter inte på långa vägar min sambos roll som pappa till barnet. Vi kommer inte hemlighålla informationen om att det är en donation och kommer givetvis att stödja och uppmuntra barnet om h*n känner för att söka upp donatorn. Vi försöker tänka att donatorn donerar spermier istället för lämnar blod. Istället för att hjälpa en människa att överleva vid t.ex. en olycka eller operation så hjälper det oss att bli föräldrar. 

Jag ser det heller inte som något slags föräldraskap. Varken praktiskt eller emotionellt. Men vid närmare eftertanke skulle jag nog vilja att en kvinna ifrån en annan del av landet tar emot min sperma. Jag tror att jag och mina anhöriga skulle se likheter på den "nya människan" annars och vet inte om det skulle gå att glömma om jag och min fru vet att det tekniskt sett är möjligt. Jag är alltså positiv till att donera så länge jag känner mig någorlunda säker på att aldrig behöva stå öga mot öga med en människa som fysiskt sett ser ut som jag. Jag skulle gärna ta emot reflektioner på det från någon som donerat eller er som tar emot sperma. Det känns lite eller ganska fånigt men ändå en viktig känsla att ta hänsyn till.

Mitt råd är att kontakta sjukvården för ett möte för att diskutera dess saker. De är experter på området och efter ett möte kan du ta ställning till hur du vill fortsätta.

Är så otroligt glad att det finns donatorer Ville bara skriva det!

Vad roligt! Jag vill gärna att du utvecklar och beskriver glädjen och din syn på detta! Det pratas tyvärr för lite om glädjen en donator bidrar till. Och roligast är det ju som donator att få göra gott när man fortfarande är i livet.

Hej!

Jag "ruvar" just nu på ett embryo som består av en donator-spermie och mitt ägg..väntar och hoppas på testdagen om en vecka ska visa ett plus.

min man har inga spermier pga cancerbehandling med cytostatika som ung. Är evigt tacksam till alla som donerar! Hos vårt landsting var kötiden 1.5år (den längsta tiden i mitt liv!) Vi åkte därför till danmark och gjorde 5st inseminationer under första året för att vi inte orkade sitta och bara vänta ut tiden..tyvärr lyckades det inte, men det fick tiden att gå snabbare vi la väl cirka 70tusen på Danmarks resorna (ur egen ficka).

I sverige får endast universitets sjukhusen "hantera" donerade spermier och ägg vilket innebär att OM vi nu lyckas få ETT barn.. Jo i sverige har man tydligen bara rätt till ETT barn..så måste vi åka utomlands för att göra IVF med donerade spermier.

Vi kommer vara öppna gentimot barnet om hur de kommit till och vårt landsting berättade att det är mycket sällan som barnen (det är bara barnet som kan få uppgifter om donatorn, föräldrarna har ingen rätt) söker efter donatorn identitet, men eftersom det blir vanligare att vara "öppen" om att man fått hjälp av en donator så är det barn som kanske träffat pojk/flickvän som också kommit till genom donation och vill se att de inte kommer från "samma donator"...

Säden fryses i 6månader i "karantän" tills du som donator lämnat ytterligare prover innan de får användas för donation.

Är evigt tacksam till alla som donerar ägg och spermier!

Efter det jag läst och uppfattat av er verkar det ju inte finnas särskilt många donatorer. Det förundras jag av.

Jag försökte mig på att donera sperma men det gick inte, min sperma klarade inte av nedfrysningen. Så först gör de ett nedfrysningsförsök för att se om sperman klarar av att frysas, tydligen ganska vanligt det inte går. Men jag berättade aldrig om mitt försök till min fru, tycker inte hon har med det att göra.

Jag läste om nedfrysning mm. Ok du berättade aldrig för frun. Själv har jag tänkt att om vi fortfarande är gifta om säg 20 år så skulle det kännas bra att hon vet om donationen om man eventuellt får besök av ett barn. Det skulle ju kunna bli en väldigt konstig situation annars.

Hur resonerar du ikring det jag skrivit längre upp ang att en kvinna i samma län som du lever i tar emot din sperma? Skulle du kunna mött ett barn med ditt utseende och inte för alltid haft det mötet på näthinnan om du vet det skulle tekniskt sett skulle kunna vara möjligt? Vad fick dig att vilja donera?

Kanske hade varit en bra idee att berätta för frun, men då jag är helt säker på att jag inte kommer vara gift med henne om 20 år så skippade jag det. Men har nog funderat på att berätta det så här i efterhand.

Jag tycker om barn, har tre stycken, och tycker om att hjälpa andra, så jag ville donera för att kunna ge andra också den glädjen i att få barn. Också för att kunna ge lesbiska par möjligheten att få barn. Sen om det kommit någon och knackat på dörren om 20år hade det bara varit kul att få lära känna en människa till.

Om jag hade donerat sperma så hade jag nog inte sett mig själv som barnets pappa, mer som en som hjälpt till. Så det hade inte varit några problem med att möta mammor på stan.

Tack för att du delade med dig. Jag skulle heller inte se mig som förälder på något vis. Men jag har grubblat lite över det där. Du verkar ha en skön syn på det hela.

Jag har donerat men vet ännu inte om det blivit något resultat av det hela.

Min tankar kring det hela följde spåret kring donation. Jag ger blod, ryggmärg och är uppskriven som organdonator. Att hjälpa andra med de delar jag lätt och enkelt kan leva utan känns som ett bra sätt att ställa upp för andra.

Jag diskuterade med min fru (vi har två barn) och efter mina tankar och förslag så var hon stöttande. Oavsett om vi är färdiga eller inte så är blir ju inte mina spermier sämre för att jag har donerat (om något så blir de bättre om jag förstår forskningen rätt) så möjligheten för oss att få fler barn är ju helt ovidkommande.

Som andra nämnt så är det stor brist på spermiedonatorer, kanske för den låga ersättningen kanske för att det är jobbigare än vad många män tror (utfrågning, risken att få "underkända" spermier, runka i litet rum efter att ha stått i kö).

Tacksamheten man får genom kommentarer på nätet, forum som det här etc. gör dock att det är värt varje besvär.

Lycka till.