29 år, nästan oskuld, inget liv, inga vänner, ingen framtid?

Hej. Är en kille på 29 år som näst intill är oskuld. Haft sex en gång.
Jag ser bra ut, har egen bostadsrätt i ett ''fint'' område, splitter ny bil, tjänar över 400k om året.
Men jag var hårt mobbad i skolan och har aldrig haft en enda vän i hela mitt liv. Jag har helt enkelt aldrig fått uppleva vänskap så jag vet inte hur känslan är.

Anledningen till detta är för att mina föräldrar skilde sig tidigt och jag blev uttvingad långt ut på landet. Där fanns inga andra barn, bara åkermark. Jag fick växa upp isolerat med uppfostran: Roligt får du ha den dagen du själv betalar för det.
Jag har inte ens ett minne av att jag har ätit glass med min egen mamma.

Vid 19 års ålder bröt jag mig ur rävsaxen och stack. Idag har jag minimal kontakt med mina föräldrar. Men jag har fortfarande inga vänner, bara arbetskollegor mellan 7-16. Jag har aldrig varit på en hemmafest, midsommarfest, nyårsfest, valborgsfest. Jag har aldrig varit utomlands. Jag har varit ute på krogen men endast på after work. Och jag hade aldrig varit ute innan jag började jobba. Kommer aldrig glömma hur jag googlade efter hur man beställer något i en bar första gången det skulle vara firmafest.
Nu har det gått snart 7 år.

Men efter senaste after-worken så tjatade kollegorna på mig om när jag skulle stadga mig. Jag har nämligen skapat en ''personlighet'' som har ett sexliv men inte har någon tjej för tillfället. Och det går hem, vad ska man annars göra? Hade jag avslöjat mitt riktiga liv så hade jag blivit utfryst omgående. Dagen efter den kvällen så vaknade jag upp och hade en fruktansvärd ångest. Och den sitter kvar än idag även fast detta är 3 mån sedan. Jag har gått ner i vikt och sköter inte hälsan längre. Jag har självmordstankar varje dag och jag gråter ofta i bilen när jag kör hem.

Jag tvingas att vara social på jobbet då jag träffar massor med olika och nya människor varje år. Så jag har nu börjat med nätdejting. Har snackat med några tjejer och det finns en som jag har pratat med i flera dagar nu. Men så kommer problemet. Om jag föreslår en dejt (min första dessutom). Hur skulle jag över huvud taget kunna erbjuda en tjej någonting?
Varje gång jag ser en tjej som jag gillar så tänker jag nästan alltid på att jag inte skulle kunna utsätta henne för den sorg som jag bär inom mig. Det här är skitjobbigt. Jag har fått för mig att min enda chans är att hitta en tjej som själv har blivit vansinnigt utsatt och ärrad av någonting så att man förstår varandra.
Det är ju själva fan att det har blivit så här. Men visst, någon måste ju vara så här också.

Jag upplevs (av kollegor) som en glad och snäll person som man alltid kan lita på. Det är ett rent helvete att hålla uppe den här fasaden och jag pallar snart inte mer.

Jag känner att jag var tvungen att få skriva av mig någonstans så jag gör det här.
Frågan är bara om jag överhuvudtaget kan bli av med ångesten? För måste jag leva med den för alltid så vet jag inte vad jag gör.
Jag vill inte heller gå på antidepressiva (om det ens fungerar på detta).

Någon som har några förslag om hur jag ska gå vidare?

en fråga bara, om du nu aldrig haft en vän eller liknande hur kunde du förlora oskulden??://

Hur går det för dig nu, Notifier (jag räknar dig som TS fast du inte startade tråden medvetet!)? Har du börjat i någon kurs?

Tycker det låter sunt som du gjort, att tvinga dig in i sociala situationer och tänka positiva tankar om dig själv.

Så modig du är/var som skrev detta! Du verkar som en fin kille som förtjänar mycket bättre än du tror. Hoppas du har det bra var du än är nu.
Jag är en 22-årig tjej, skriv till mig privat om du vill.

Står bara "Äldre än 5:e sept".

Var ser du att tråden är 10 år gammal? 

Så modig du är/var som skrev detta! Du verkar som en fin kille som förtjänar mycket bättre än du tror. Hoppas du har det bra var du än är nu.
Jag är en 22-årig tjej, skriv till mig privat om du vill.

Hej. Är en kille på 29 år som näst intill är oskuld. Haft sex en gång.
Jag ser bra ut, har egen bostadsrätt i ett ''fint'' område, splitter ny bil, tjänar över 400k om året.
Men jag var hårt mobbad i skolan och har aldrig haft en enda vän i hela mitt liv. Jag har helt enkelt aldrig fått uppleva vänskap så jag vet inte hur känslan är.

Anledningen till detta är för att mina föräldrar skilde sig tidigt och jag blev uttvingad långt ut på landet. Där fanns inga andra barn, bara åkermark. Jag fick växa upp isolerat med uppfostran: Roligt får du ha den dagen du själv betalar för det.
Jag har inte ens ett minne av att jag har ätit glass med min egen mamma.

Vid 19 års ålder bröt jag mig ur rävsaxen och stack. Idag har jag minimal kontakt med mina föräldrar. Men jag har fortfarande inga vänner, bara arbetskollegor mellan 7-16. Jag har aldrig varit på en hemmafest, midsommarfest, nyårsfest, valborgsfest. Jag har aldrig varit utomlands. Jag har varit ute på krogen men endast på after work. Och jag hade aldrig varit ute innan jag började jobba. Kommer aldrig glömma hur jag googlade efter hur man beställer något i en bar första gången det skulle vara firmafest.
Nu har det gått snart 7 år.

Men efter senaste after-worken så tjatade kollegorna på mig om när jag skulle stadga mig. Jag har nämligen skapat en ''personlighet'' som har ett sexliv men inte har någon tjej för tillfället. Och det går hem, vad ska man annars göra? Hade jag avslöjat mitt riktiga liv så hade jag blivit utfryst omgående. Dagen efter den kvällen så vaknade jag upp och hade en fruktansvärd ångest. Och den sitter kvar än idag även fast detta är 3 mån sedan. Jag har gått ner i vikt och sköter inte hälsan längre. Jag har självmordstankar varje dag och jag gråter ofta i bilen när jag kör hem.

Jag tvingas att vara social på jobbet då jag träffar massor med olika och nya människor varje år. Så jag har nu börjat med nätdejting. Har snackat med några tjejer och det finns en som jag har pratat med i flera dagar nu. Men så kommer problemet. Om jag föreslår en dejt (min första dessutom). Hur skulle jag över huvud taget kunna erbjuda en tjej någonting?
Varje gång jag ser en tjej som jag gillar så tänker jag nästan alltid på att jag inte skulle kunna utsätta henne för den sorg som jag bär inom mig. Det här är skitjobbigt. Jag har fått för mig att min enda chans är att hitta en tjej som själv har blivit vansinnigt utsatt och ärrad av någonting så att man förstår varandra.
Det är ju själva fan att det har blivit så här. Men visst, någon måste ju vara så här också.

Jag upplevs (av kollegor) som en glad och snäll person som man alltid kan lita på. Det är ett rent helvete att hålla uppe den här fasaden och jag pallar snart inte mer.

Jag känner att jag var tvungen att få skriva av mig någonstans så jag gör det här.
Frågan är bara om jag överhuvudtaget kan bli av med ångesten? För måste jag leva med den för alltid så vet jag inte vad jag gör.
Jag vill inte heller gå på antidepressiva (om det ens fungerar på detta).

Någon som har några förslag om hur jag ska gå vidare?