Inte redo för ett barn till, avbröt insemination
Detta hände igår: jag och min sambo skulle inseminera för andra gången (vi är båda kvinnor). Men när vi väl kom in i rummet och sprutan skulle in, sa jag plötsligt stopp. Jag var inte riktigt beredd på det själv. Men känslan blev så stark. Sist vi var där reflekterade jag över att när barnmorskan frågade mig om jag ville trycka in sprutan med egen hand så ville jag verkligen inte det. Symboliskt. dEnna gång vill jag det ännu mindre.
Min sambo har längtat i flera år efter att få bli med barn, även innan vi träffades (för 2,5 år sedan). Allt hon vill just nu är att bli gravid - och det har hon tjatat om sedan vi träffades. Hon är 34 och rädd att äggen sinar. Hennes tidspress på mig distraherar mig, pressar mig, får mig att känna mig överkörd. Jag får svårt att hitta min egen väg i det här och jag anser att vi är TVÅ som ska vara överens (hyfsat iaf), för vi är TVÅ som ska vilja bli gravida och ta emot ett litet barn.
Till saken hör att jag fick ett barn för 1,5 år sedan - med en man. Lång historia. Jag hade fyllt 39 och jag och min vän (som är bög) hade bestämt oss för att skaffa barn tillsammans och dela vårdnaden 50/50. Så träffar jag min nuvarande sambo 1 månad efter detta beslutats. Och jag vill inte vika från planen. Vi har mao gått igenom mycket tillsammans i och med första barnet. D, min sambo, har varit nära mig under hela graviditeten, förlossningen och efter och är nu som en tredje förälder till lilla A. Vi har en mycket fin relation, och har lätt för att kommunicera. Vi vill verkligen leva med varandra, men det är svårt nu. Om jag kommer fram till att jag inte vill ha ett till barn (har lite svårt att tro det - tror mer att jag behöver tid och en känsla av att vara fri att själv bestämma om jag vill ha ett barn till - inte känna mig tvingad - jag blir trots allt fullt ut förälder till det här barnet och det är ju lika stort och ansvarsfullt varje gång) så kommer jag att förlora D. Det vill jag INTE!
Jag skriver här för att jag hoppas på kloka reflektioner. Behöver hjälp att komma vidare i det här. En egen väg framåt, där jag kan uttrycka mig fritt och ocensurerat och kanske samtala med andra i liknande situation.