Föräldralös före 40. Hur orkar man?

Det håller jag med om.
Jag slapp se mina föräldrar bli gamla o gaggiga o förändras på det sättet. Man får tydligen inte tycka att det är skönt men det skiter jag i.

Att känna tomhet är väl inget konstigt om den andra föräldern inte ens kommit i graven ännu eller oavsett vem det vore i ens umgängeskrets som precis gått bort.

Ett tips kan vara att läsa om sorgens olika faser och förstå att det är helt normalt att uppleva många olika sorters känslor på vägen till ett accepterande och att gå vidare med bara en saknad.

Sedan kan ens föräldrar stå för många olika värden. Jag har kontakt med mina flera gånger i veckan och skulle de gå bort skulle det bli ett tomrum att inte ha just dem att ringa för att berätta både roliga och svåra saker för. Dem kan jag ringa även om det är fredag- eller lördagskväll vilket jag inte gör med mina vänner om det inte är kris, då de flesta vännerna har egna familjer att ta hand om. Dessutom finns föräldrarna ofta för att stötta känslomässigt och skulle det knipa ekonomiskt vet jag att jag inte står ensam. Så jag är tacksam så länge jag har mina föräldrar i livet då de även har ett intresse av att följa mina barns utveckling.

För din del kan det nog kännas extra mycket då du inte vet om du får en egen familj att ta hand om. Oavsett hur ens föräldrar varit så har de ofta skapat en bild av vad en familj är eller skulle kunna vara. Vill man då ha barn blir det en extra påminnelse om att man är den siste i släktledet.

Blir sorgen väldigt tung så ta hjälp att bearbeta den om du dessutom har ett väldigt litet vänskapsnät. Sedan kan det nog vara svårt att förstå alla känslor då sorgens yttrande är individuellt. En del begraver sig i arbete, andra kan bli apatiska och allt dessemellan.

Så ta en dag i taget och tillåt dig att känna sorg. Jag fasar för den dag mina föräldrar går bort, dels av att de försvinner och dels att ta tag i allt bohag då gården inte är utflyttad sedan 1890-talet ...

Jag blev av med min mamma vid 24 , hade ingen alls bra relation med henne.

Min pappa har jag inte heller mycket kontakt med likaså med min bror.

Jag har jobbat med detta under lång tid på egen hand.

Sedan fick jag ett barn och då har det mesta bleknat i betydelse.

Känner en stor tillfredställelse i det att jag kan dela äkta kärlek med honom.

Ett speciellt band.

Har dina föräldrar sparat "allt" så att du har mycket att gå igenom? I så fall kan du välja mellan att bara kasta, eller så titta igenom allting. Av erfarenhet vet jag att man hitta sådant som sätter vissa händelser i ett nytt ljus. Vill du att din bild av dem ska förbli såsom den är nu, eller "riskerar" du att den förändras?

Jag skulle gå igenom allt. Ingenting kan ändra mitt perspektiv, men det kan ge mer djup.

men samtidigt ganska synd för då har man ingen möjlighet att fråga "varifrån kommer denna" eller "vad i helvete är de här!?" 

Jag miste min pappa i en överdos då jag var 16 och min mamma i cancer då jag var 24. Hon var min bästa vän som jag berättade allt för. Vad som än hände, bra eller dåligt, var det henne jag ringde till. Hon var min trygghet i livet. Men man överlever. Varför? För man har inget annat val. Det kommer att göra outhärdligt ont ett tag, men sedan kommer det gå att uthärda. Tomheten kommer alltid att finnas kvar, men vänd den till glädje över de fina år ni fick ihop. Minns dem med glädje, inte med sorg. Det är alltid skönt att ha någon att prata med. Personligen tyckte jag att det var bättre att prata med de människor som känt föräldrarna; släkt, föräldrars vänner osv, än att prata med någon "professionell", men det är ju olika. Sedan _får_ man må dåligt och älta, men det är viktigt att man reser sig upp mellan varven. Du kommer att klara detta. Kram

Jag miste min pappa nu den 31 augusti. Jag har mamma kvar i livet och själv är jag 43 år men jag tänker ändå sörja att min pappa dog minst 10 år för tidigt. Han blev 68 år och han har lämnat mig med en himla massa fina minnen och en stor sorg och saknad. Det är jobbigt att förlora en förälder så är det bara men trots det går ju livet vidare....rätt mycket fattigare ett tag bara.  
Jag tror att det bästa är att tillåta sig sörja precis så mycket man vill. För att någon gång kunna bli glad igen måste man först vara riktigt ledsen.

Jag beklagar din sorg. Jag förlorade mamma när jag var sju år. Hela släkten gick sönder i sorg. Det blev ett stort hål som aldrig går att ta bort. Däremot lär man sig acceptera och leva med sitt vad ödet serverar. Man väljer hur man skall hantera sorgen. Jag är tacksam för dom få minnen jag fick.

Kram på dig.

Först vill jag säga att jag inte har det som du.

Beklagar din sorg.

Min pappa dog när jag var 33 och då hade han varit dålig i 7 år. Min far var 50 när jag föddes så jag visste att jag inte skulle få ha honom länge. Min mor är nu 80 och mår lite halvkrassligt. Hon bröt benet för något år sedan och har inte riktigt hämtat sig.

Jag har syskon, men både mina syskon och min mor bor i en helt annan stad, 30 mil bort. Jag och min man flyttade för jobb till en stad där vi inte kände någon.

Förra året fyllde jag 39 och vi fick vårt första och troligen enda barn. Nu är jag och min man 3. Vi är verkligen en familj nu.

Mitt råd till dig är att sörja nu och fokusera på det, men att relativt snart ta upp barnfrågan med din man. Om du verkligen vill ha barn kommer du troligen sörja hela livet om du inte får några.

Om ni behöver hjälp för att bli gravida så erbjuder de flesta landsting åtminstone ett IVF-försök (provrörsbefruktning), men landstingen har olika åldersgränser på kvinnen. I en del är du som 37-åring redan för gammal medan en del drar gränsen vid 40. Men kom ihåg att man alltid ska få göra en utredning om man vill.

Det finns bara ett sätt: Sluta inte leva! 

Du är alldeles i början av en smärre livskris (sorg är en livskris), klart du känner dig trött och tom. Hallå! Din förälder dog för en vecka sen! Det är helt ok att både känna sig alldeles tom och kall, och att gråta störtfloder och att skratta hysteriskt åt fåniga minnen och vara tvärförbannad för allt det där du aldrig sa eller de aldrig gjorde.

Bryt ihop och kom igen. Varje dag om det behövs. Deras liv är slut, men DITT är inte det. Vad ni än har otalt med varandra, vad tror du dina föräldrar hade sagt om du gav upp fullständigt, lät deras död bli ditt liv?

Nej, sörj nu, det får du, det SKA du. Men glöm inte att leva, varje dag.

//Aniiee, föräldrarlös emotionellt och praktiskt sedan 12 yo, faktiskt och absolut vid 21 yo

Hej!

Jag beklagar förlusten av dina föräldrar. Jag kan tänka mig att det känns som en stor tomhet som säkert är svår för andra att förstå.

Jag är 25 nu och båda mina föräldrar är döda. Pappa dog då jag var 20 och min mamma för ett år sedan. Jag ogillar att säga att jag förstår hur du känner men jag kan säkert känna igen mig. Det är otroligt slitsamt psykiskt att förlora sina föräldrar, att ordna med bouppteckning och begravning med allt därtill. Samtidigt som man skall sörja.

Det finns nog dessvärre inget annat att göra än att gå igenom det onda utan genvägar. Inte stänga ute känslor utan tillåta sig att vara ledsen, känna allt man känner och ge det tid.

Jag känner själv sorg, men framförallt så har jag så många frågor jag inte hann ställa. Jag vet inte ens allt om min uppväxt och det resulterar i att jag på något vis känner mig rotlös.

Jag tycker du ska prata om dina föräldrar, minnas dem. Kanske ge det en stund att prata med dem vid graven/ i minneslunden.

Något jag gör ofta också är att gå till kyrkan. Att bara sitta där en stund ger iallafall mig lugn. Och ibland känner jag att jag på något vis fått svar där inne eftersom jag känner mig så fridfull efter ett besök.

Men tid, känn, prata och minns. Det är mina bästa tips.

Kram

Kram! Jag tror ni är fler än du tror. Jag har flera i min omgivning som mist sina föräldrar så tidigt.

Man tar väl en dag i taget. Vet sjölv inte hur jag orkar. Föräldrarlös sedan några år tillbaka har varken syskon eller släktingar och lever singel. 29 år arbetlös kvinna.
Vissa dagar är dåliga, andra ännu sämre andra rullar på.
Man sätter helt enkelt ena foten framför den andra.

Kramar.

Men är du dum eller, det hadlar ju inte om att fysiskt klara av att leva utan dom utan den själva känslomässiga delen av att inte har sina föräldrar vid liv. Oavsett om man är 37 47 57 67, så när man förlorar föräldrarna så blir det ett känslomässigt tomrum en tid.
Du har nog problem med empati.

Jag har några vänner som förlorat sina båda föräldrar tidigt. Det som de alla har sagt att det kändes lite läskigt att vara den äldsta generationen.

Men det sa min mamma också när mormors syster dog, "jag är äldst av alla kusiner, lite obehagligt"

Min pappa dog när jag var 6 år gammal i en bilolycka. Min mamma dog i en annan bilolycka när jag var femton år. Det är svårt att bli väckt tidig morgon i juli av en vän till mamma och poliser som tittar på en när man yrvaket kvicknar till kl 0400 en lördagmorgon. Jag minns den dagen i allt solljus, lukt, hur rummet såg ut och polisens kärva ansiktsdrag när mammas vän försiktigt förklarar att det har hänt en olycka med min mamma och polisen vill prata med mig. Jag är ett barn. Knappt fyllda 15. Jag förstår ingenting och en äldre polis tar mig ut i trädgården där jag får sätta mig på en träbänk och han tyst tar tag i min hand och förklarar att det har skett en hemsk olycka. Och att tyvärr har min mamma avlidit. Jag kan nu se när jag har blivit äldre hur fruktansvärt polismannen tyckte det var att vara den som ska berätta detta. Jag samlade mig en stund och blev sedan helt förtvivlad. Jag önskar inte någon en sådan känsla. 

Jag är 49 år nu. Har varit gift och skild men även hittat kärleken igen. Har två barn och livet går trots allt vidare.  Men olyckor, bilåkning, flygplan, resor osv där nära och kära ska eller är på där jag inte är med skapar alltid och ibland extrem oroskänsla. För jag vet hur snabbt det kan gå. Och hur oförutsägbart livet kan vara.
Med det sagt så kommer tiden att hjälpa till. Människan är stark och hur man än känner sig vid en viss tidpunkt så om man har fint stöd så kommer man vidare till slut. Men man ska alltid tillåta sig att sörja. Närsomhelst det behövs. Men även efter alla år så kan det komma stunder, man ser en film , eller läser något hemskt som får en att minnas. Då ska man omsluta de. Har du en vän eller en partner så säg när du blir ledsen. Har du inget av det så går det alltid att prata med jour psykologer eller prata osv. Kanske en kollega eller vem som helst, eller som du gör nu. Skriver här. All kärlek. Der går att gå vidare. Jag lovar. 

Glömde säga att min släkt är inte heller stor. Och jag är är enda barnet. Har inga syskon. (Hade nog varit skönt). Men trots att jag blev helt ensam så går livet vidare. Det kommer bli bättre längre fram. Det är ju så att ALLA kommer förlora sina nära och kära men man vet aldrig när. Kram