Anonym (vilsen)

Äldre 23 Sep 13:21

36 svar

Relationen till bonusbarn påverkar vårt förhållande negativt

Jag och min sambo har varit tillsammans i många år, vi har gemensamma barn och bonusbarn. Bonusbarnen var små när vi träffades och vi har dom varannan vecka. Jag tar fullt ansvar för bonusbarnen och bryr mig mer än jag kanske behöver om dom, försöker uppfostra dom till goda medmänniskor med allt vad det innebär. Dom har varit bortskämda och curlade från första början och det erkänner min sambo tillslut, med ett visst motstånd. Våra gemensamma barn har fått en helt annan uppfostran från första början och är inte någon del i mitt problem. Ett av bonusbarnen har utvecklat ett, för mig negativt beteende, som enligt mig handlar om brist på självinsikt. Hen gör allt för att trycka ner övriga i familjen, gnäller över allt, älskar att trycka till någon om denna säger fel. Ständigt vara emot allt och försöka vara överlägsen. Hen har från första början varit, återigen enligt mig, extremt krävande. Då hen har haft ett stort bekräftelsebehov främst från min sambo. Det finns inte en sekund av enskildhet när mina bonusbarn är hemma. Hen ropar på min sambo konstant, överdrivet mycket. Så fort jag får en stund över med min sambo är hen där och på något sätt avleder min sambos uppmärksamhet från mig till hen. Om telefonen ringer så tar det inte många sekunder innan hen ropar på min sambo för att få tillbaka uppmärksamheten. Allt som åren går har hen utvecklat mer och mer avancerade tekniker för att bibehålla uppmärksamheten från min sambo. Hen ropar efter min sambo eller frågar mig hela tiden vart min sambo är osv. Min sambo märker av det och stressas själv av det ibland. Men min sambo har ju ett annat förhållningssätt än mig rent genetiskt om du förstår vad jag menar, det är min sambos eget barn. Vi har tagit upp problemet då jag ser att det påverkar våra gemensamma barn negativt. Den tydliga skillnaden är när bonusbarnen är hos den andre föräldern. Då har vi en helt annan stämning, den är mer harmonisk, demokratisk och lugn givetvis. Det första som hörs när ytterdörren öppnas när det är vår vecka, är först ropet efter min sambo sen börjar tjafset och gnället. Vi har även tagit upp problemet med hen, det kan hjälpa på sikt någon dag eller två, sen är vi tillbaka igen. Under en längre tid har jag försökt att förhålla mig till det och acceptera läget då jag tror att det är hen´s personlighet att vara sådan. På grund av hens personlighet (jag har på gränsen till en motsatts personlighet) har jag aldrig kunnat älska hen, men har alltid accepterat hen och har alltid sett till att hen aldrig ska märka av det i form av favorisering av de andra barnen osv. Hen blir aldrig arg på mig eller något och jag och hen har haft en bra relation.

Vad är då problemet? Det har börjat pysa! Jag märker hur jag mer och mer har svårt för att acceptera hen, jag märker hur jag inte längre kan ha samma förhållningsnivå utan min relation till hen blir mer och mer kritisk och och jag börjar stark ogilla hen! Detta gör mig skiträdd, arg och besviken på mig själv för. Varför kan jag inte bara släppa det, tänker jag. Men allt jag hör hemma är hen och allt som kretsar kring hen. Det byggs upp en irritation i mig jag inte trodde jag hade. Jag har alltid kunnat hålla den inom mig men jag känner att det pyser ut nu, mer och mer. Det börjar till och med gå så långt så jag undrar om jag verkligen passar i denna familjen? Min relation till min sambo går ju i vågor, varannanvecka-vågor. Men nu börjar detta även påverka de lugna veckorna, att jag inte mentalt hinner återhämta mig vilket gör att jag glider längre och längre ifrån min sambo, vilket min sambo märker av till en viss del. Samtidigt som jag inte kan prata med min sambo om varför, då det är min sambos barn det handlar om som jag har svårare och svårare för att acceptera. Det finns ju liksom bara en utväg! Att jag lämnar familjen.

Det här gör mig rädd! Rädd för att jag lämnar min familj?.som jag till viss del älskar?.suck?är jag ensam i en sån här relation? har du egna erfarenheter? kanske kan det hjälpa mig i mitt tänk?

(jag har medvetet valt att använda hen och sambo m.m för att opersonifiera min berättelse)

Anonym (lika)

Äldre 23 Oct 11:22

#21

Brumma skrev 2014-09-27 07:55:51 följande:

Det gör det ändå inte ok att de andra barnen skall stå tillbaka.

Påven Johanna

Äldre 23 Oct 11:25

#22

Anonym (Bonusmamma86) skrev 2014-10-14 09:57:52 följande:

Är i samma onda spiral som du, men inga gemensamma barn men ett varsitt & sambons son är konstant runt oss & lägger sig i, avbryter, ropar osv. Här gör pappan saker med sin son, men det hjälper liksom inte. min son får ofta stå tillbaka för vår uppmärksamhet. Sätter gränser som tex inga barn i köket när vi lagar middag, och det är också enda chansen för oss att kunna prata om dagen. men inte ens då respekteras vi utav sambon son.

I det andra hemmet är det bara sonen & mamman, där sonen bestämmer vad han vill göra osv. inga gränssättningar alls.

Vart & hur sökte du hjälp?

Det var en märklig gränsdragning, måste jag säga. Det är väl bättre att bjuda in barnen i matlagningen och på det sättet både ge dem uppmärksamhet (på ett naturligt sätt) i en aktivitet samtidigt som de lär sig vilka saker man behöver göra för att alla i familjen ska få mat varje dag.

Anonym (Bonusmamma86)

Äldre 27 Oct 10:19

#23

Påven Johanna skrev 2014-10-23 11:25:41 följande:

Det var en märklig gränsdragning, måste jag säga. Det är väl bättre att bjuda in barnen i matlagningen och på det sättet både ge dem uppmärksamhet (på ett naturligt sätt) i en aktivitet samtidigt som de lär sig vilka saker man behöver göra för att alla i familjen ska få mat varje dag.

Vilket vi också har gjort, men matlagningen var inget som intresserade barnen öht. Blev bara väldigt rörigt i köket, och ställde till det än värre för sambons adhd. Bonus har också adhd + autism.
Vi har stöd & handledning av BUP, så gränssättningen var inget vi kom på själva.

Påven Johanna

Äldre 27 Oct 10:24

#24

Anonym (Bonusmamma86) skrev 2014-10-27 10:19:03 följande:

Vilket vi också har gjort, men matlagningen var inget som intresserade barnen öht. Blev bara väldigt rörigt i köket, och ställde till det än värre för sambons adhd. Bonus har också adhd + autism.
Vi har stöd & handledning av BUP, så gränssättningen var inget vi kom på själva.

Jaha. Men sådana problem så är det väl inte direkt förvånande att din sambos son avbryter, ropar och lägger sig i? Eller? Din sambo och hans ADHD torde väl vara något mer tolerant och lättare att ställa högre krav på, då han väl haft betydligt längre tid på sig att komma till rätta med och förhålla sig till sitt funktionshinder.

Anonym (Bonusmamma86)

Äldre 27 Oct 10:30

#25

Påven Johanna skrev 2014-10-27 10:24:33 följande:

Jaha. Men sådana problem så är det väl inte direkt förvånande att din sambos son avbryter, ropar och lägger sig i? Eller? Din sambo och hans ADHD torde väl vara något mer tolerant och lättare att ställa högre krav på, då han väl haft betydligt längre tid på sig att komma till rätta med och förhålla sig till sitt funktionshinder.

Ja & Nej, sambon har haft ca 1 år med hjälp och stöd att förstå sig själv samt medicinering.

Skrev som sagt att vi har stöd & hjälp av BUP.

Påven Johanna

Äldre 27 Oct 10:38

#26

Anonym (Bonusmamma86) skrev 2014-10-27 10:30:52 följande:

Ja & Nej, sambon har haft ca 1 år med hjälp och stöd att förstå sig själv samt medicinering.

Skrev som sagt att vi har stöd & hjälp av BUP.

Nåja, han är väl i alla fall vuxen. Det torde väl vara en fördel i sammanhanget. Hur som helst, så tycks det mig lite märkligt att förvänta sig att bli respekterad av ett barn med de svårigheter du som hastigast kom på att nämna i ditt andra inlägg. Det är väl just sådant som kan kräva arbete och som tar tid i anspråk innan det blir en naturlig del av umgänget mellan den funktionshindrade och andra?

Ja, det låter ju väldigt bra och nödvändigt att ni har det.

Anonym (vbnm)

Äldre 27 Oct 10:38

#27

Påven Johanna skrev 2014-10-27 10:24:33 följande:

Jaha. Men sådana problem så är det väl inte direkt förvånande att din sambos son avbryter, ropar och lägger sig i? Eller? Din sambo och hans ADHD torde väl vara något mer tolerant och lättare att ställa högre krav på, då han väl haft betydligt längre tid på sig att komma till rätta med och förhålla sig till sitt funktionshinder.

Man får inte bete sig hur som helst oavsett funktionshinder eller inte. Mitt barn har också det dock inte ADHD som jag upplever som ett 'jobbigare' funktionshinder.
Dock kan även de lära sig och detta barn har dessutom autism så klara regler och gärna bilder som visar vad som är ok eller inte samt ev medicinering om det behövs kan hjälpa.

Anonym (Bonusmamma86) skrev 2014-10-27 10:19:03 följande:

Vilket vi också har gjort, men matlagningen var inget som intresserade barnen öht. Blev bara väldigt rörigt i köket, och ställde till det än värre för sambons adhd. Bonus har också adhd + autism.
Vi har stöd & handledning av BUP, så gränssättningen var inget vi kom på själva.

Har ni testat att ta bilder på barnen och sätta vid köksdörren med ett kryss på? Då påminns barnen om att de inte ska vara där när ni lagar mat. Att inte visa att man hör barnet är också effektivt som påminnelse (givetvis ska man höra om det är akut men annars får barnet hålla sig till det som är bestämt)

TS, bra att ni har sökt hjälp, jag känner igen precis samma känsla som du, jag ogillar att barnet kommer hit, fast för mig är det inte pga barnet självt utan pga pappans ångest och depression gör att pappan inte kan/orkar visa minsta intresse för barnet och det gör mig frustrerad, för antingen får även jag 'strunta' i barnet eller så får jag ta hand om det. För barnets skull tar jag hand om det men nu pallar jag snart inte mer. Jag pluggar också intensivt och har två egna som även om de inte måste tas om hand, så vill de ju så klart ha sin mamma emellanåt.

Pappan vägrar dock avsäga sig umgänget för han kan/orkar inte ta konflikten från mamman och samhället, man 'ska' ju vilja ha sina barn.
Sitsen är snart ohållbar och kanske måste vi gå isär, vi har dock inga gemensamma barn så den biten behöver jag inte tänka på. Mina barn älskar honom dock så det blir ju en jobbig separation ändå.

Påven Johanna

Äldre 27 Oct 10:44

#28

Anonym (vbnm) skrev 2014-10-27 10:38:29 följande:

Man får inte bete sig hur som helst oavsett funktionshinder eller inte. Mitt barn har också det dock inte ADHD som jag upplever som ett 'jobbigare' funktionshinder.
Dock kan även de lära sig och detta barn har dessutom autism så klara regler och gärna bilder som visar vad som är ok eller inte samt ev medicinering om det behövs kan hjälpa.

Anonym (Bonusmamma86) skrev 2014-10-27 10:19:03 följande:

Vilket vi också har gjort, men matlagningen var inget som intresserade barnen öht. Blev bara väldigt rörigt i köket, och ställde till det än värre för sambons adhd. Bonus har också adhd + autism.
Vi har stöd & handledning av BUP, så gränssättningen var inget vi kom på själva.

Har ni testat att ta bilder på barnen och sätta vid köksdörren med ett kryss på? Då påminns barnen om att de inte ska vara där när ni lagar mat. Att inte visa att man hör barnet är också effektivt som påminnelse (givetvis ska man höra om det är akut men annars får barnet hålla sig till det som är bestämt)

TS, bra att ni har sökt hjälp, jag känner igen precis samma känsla som du, jag ogillar att barnet kommer hit, fast för mig är det inte pga barnet självt utan pga pappans ångest och depression gör att pappan inte kan/orkar visa minsta intresse för barnet och det gör mig frustrerad, för antingen får även jag 'strunta' i barnet eller så får jag ta hand om det. För barnets skull tar jag hand om det men nu pallar jag snart inte mer. Jag pluggar också intensivt och har två egna som även om de inte måste tas om hand, så vill de ju så klart ha sin mamma emellanåt.

Pappan vägrar dock avsäga sig umgänget för han kan/orkar inte ta konflikten från mamman och samhället, man 'ska' ju vilja ha sina barn.
Sitsen är snart ohållbar och kanske måste vi gå isär, vi har dock inga gemensamma barn så den biten behöver jag inte tänka på. Mina barn älskar honom dock så det blir ju en jobbig separation ändå.

Och det har jag heller aldrig skrivit att man får. Men du måste väl ändå kunna gå med på att det inte alltid låter sig göra i en handvändning att kunna ställa samma krav på ett barn med funktionshinder som det kan tyckas rimligt att göra med ett normalstört barn. Eller varför är funktionshindret annars ett problem, skulle du säga? Om det bara är att säga att barnet inte får uppföra sig illa och det sedan inte gör det längre så finns ju inte problemen och på det sättet är det väl ändå sällan som det hela brukar utspela sig.

Normalstörda vuxna tycker jag personligen att man ska kunna ställa betydligt högre krav på. Men är kanske något du inte håller med om heller, vad vet jag.

Anonym (Bonusmamma86)

Äldre 27 Oct 10:45

#29

Påven Johanna skrev 2014-10-27 10:38:00 följande:

Nåja, han är väl i alla fall vuxen. Det torde väl vara en fördel i sammanhanget. Hur som helst, så tycks det mig lite märkligt att förvänta sig att bli respekterad av ett barn med de svårigheter du som hastigast kom på att nämna i ditt andra inlägg. Det är väl just sådant som kan kräva arbete och som tar tid i anspråk innan det blir en naturlig del av umgänget mellan den funktionshindrade och andra?

Ja, det låter ju väldigt bra och nödvändigt att ni har det.

"Kom på som hastigast?" Jag tyckte inte det behövdes någon utförligare beskrivning om vår situation när jag frågade vart TS vänt sig för att få hjälp.

Jag finner det märkligt att du kan göra en sådan bedömning utav oss utan att veta nånting runtikring.

Anonym (vbnm)

Äldre 27 Oct 10:49

#30

Påven Johanna skrev 2014-10-27 10:44:42 följande:

Och det har jag heller aldrig skrivit att man får. Men du måste väl ändå kunna gå med på att det inte alltid låter sig göra i en handvändning att kunna ställa samma krav på ett barn med funktionshinder som det kan tyckas rimligt att göra med ett normalstört barn. Eller varför är funktionshindret annars ett problem, skulle du säga? Om det bara är att säga att barnet inte får uppföra sig illa och det sedan inte gör det längre så finns ju inte problemen och på det sättet är det väl ändå sällan som det hela brukar utspela sig.

Normalstörda vuxna tycker jag personligen att man ska kunna ställa betydligt högre krav på. Men är kanske något du inte håller med om heller, vad vet jag.

Jag upplevde av det jag läste att detta inte är ett nytt problem utan att de har levt med detta länge och att det nu har blivit för mycket för TS varpå det har börjat pysa över.

Påven Johanna

Äldre 27 Oct 10:51

#31

Anonym (vbnm) skrev 2014-10-27 10:49:28 följande:

Jag upplevde av det jag läste att detta inte är ett nytt problem utan att de har levt med detta länge och att det nu har blivit för mycket för TS varpå det har börjat pysa över.

Jaha? Men den skribent jag diskuterade med är inte ts. Så den dialog du blandade dig var en annan.

Anonym (vbnm)

Äldre 27 Oct 11:03

#32

Påven Johanna skrev 2014-10-27 10:51:46 följande:

Jaha? Men den skribent jag diskuterade med är inte ts. Så den dialog du blandade dig var en annan.

Jag blandade ihop TS med den skribent du diskuterade med. My bad. Dock menade jag samma inlägg som du citerade, det var det jag inte uppfattade som nytt.

Blandade mig i? Detta är ett diskussionforum

Påven Johanna

Äldre 27 Oct 11:12

#33

Anonym (vbnm) skrev 2014-10-27 11:03:31 följande:

Jag blandade ihop TS med den skribent du diskuterade med. My bad. Dock menade jag samma inlägg som du citerade, det var det jag inte uppfattade som nytt.

Blandade mig i? Detta är ett diskussionforum

Den skribenten har väl, vad jag vet, inte sagt något om hur länge det här problemet varit ett problem. Men en del svårigheter medför problem över lång tid även om du och jag och hela världen aldrig så mycket tycker att man inte får bete sig hur som helst som. Det är, för vissa, en del av deras funktionshinders inbyggda problematik och dilemman.

Ja, blandade dig i. Det är väl vad man gör om man går in i en diskussion man inte från början varit med i. Det var ett konstaterande. Jag är mycket väl medveten om var jag befinner mig.

Påven Johanna

Äldre 27 Oct 11:18

#34

Anonym (Bonusmamma86) skrev 2014-10-27 10:45:20 följande:

"Kom på som hastigast?" Jag tyckte inte det behövdes någon utförligare beskrivning om vår situation när jag frågade vart TS vänt sig för att få hjälp.

Jag finner det märkligt att du kan göra en sådan bedömning utav oss utan att veta nånting runtikring.

Hur är det märkligt? På din korta beskrivning anser jag att det verkligen låter både bra och nödvändigt. Menar du att om du lade ut texten och mer utförligt berättade om hur ni har det så skulle bedömningen bli en helt annan? Har ni problem eller har ni det inte?

Ja, hoppas du får svar av ts. Kanske har hon fått en samtalskontakt för egen del. Det kanske du också skulle vara hjälpt av. Det är förstås mycket viktigt att ni hittar sätt att förhålla er till varandra på som gör att din son inte hamnar i kläm.

Anonym (Bonusmamma86)

Äldre 28 Oct 08:43

#35

Påven Johanna skrev 2014-10-27 11:18:52 följande:

Hur är det märkligt? På din korta beskrivning anser jag att det verkligen låter både bra och nödvändigt. Menar du att om du lade ut texten och mer utförligt berättade om hur ni har det så skulle bedömningen bli en helt annan? Har ni problem eller har ni det inte?

Ja, hoppas du får svar av ts. Kanske har hon fått en samtalskontakt för egen del. Det kanske du också skulle vara hjälpt av. Det är förstås mycket viktigt att ni hittar sätt att förhålla er till varandra på som gör att din son inte hamnar i kläm.

Tack men Nej tack, det behövs ingen samtalskontakt.

Anonym (Bonusmamma86)

Äldre 28 Oct 08:50

#36

Anonym (vbnm) skrev 2014-10-27 10:49:28 följande:

Jag upplevde av det jag läste att detta inte är ett nytt problem utan att de har levt med detta länge och att det nu har blivit för mycket för TS varpå det har börjat pysa över.

Har, precis som TS, också levt med detta ett bra tag.

Relationen till bonusbarn påverkar vårt förhållande negativt

INNEHÅLL