Söker folk som använt sig av/ funderar på att använda sig av spermadonation

Men du, mejla tjejen som har bloggen (gå in på fliken "om mig") och fråga om hon har lust att bolla lite tankar?

För mig är det ju liksom inget konstigt att mitt barn kom till med donation - det har jag varit inställd på så länge, och har ju lite andra förutsättningar.

Visst kan jag sörja ibland att vi inte kunde göra barn hemma, bara vi två, utan någon annan inblandad, men nu går det inte, och det är som det är och det gäller bara att göra det bästa av det utgångsläge man har. Och jag sörjer absolut inte det barn jag fick, eller önskar att omständigheterna vore annorlunda nu.

Och får ni barn via DI är det ju din sambo som är pappan. Han kommer att bli ditt barns pappa på alla sätt utom ett.

Och om nu din sambo skulle lämna dig - spelar det då någon roll om ert barn har hans gener eller inte? För din skull? Alltså, vad skulle vara skillnaden för *dig*?

Jag hoppas att tiden kommer att få mig att landa i den här situationen och att jag kommer att känna att det biologiska bandet inte är så himla viktigt. Just nu känner jag att en eventuell separation skulle vara jättejobbig om vi genomgått donation. Men det kan också ha med att göra att jag inte landat själv än. Så jag ser det som att barnet då får en biologisk donator, en social pappa och en tredje om jag skulle träffa någon ny... Jag som egebtligen velat ha den där kärnfamiljen... Ja det är mycket tankar som du hör. Har redan skrivit ett mejl till henne och jag får tacka ödmjukast för tipset då vi verkar vara i exakt samma sits. Så otroligt skönt att bolla med någon. Tack!

Förstår att det är många tankar som flyger och far runt i huvudet. Först går tankarna åt ena hållet för att därefter vända tvärt och gå åt andra, så är det i alla fall för mig. När de på första besöket berättade att de inte hittade några spermier så rasade hela världen. Läkarna sa att de ville försöka med en Tesa/Pesa och skulle de fortfarande inte hitta några var det donation som var nästa steg. Donation? Nä, sa sambon och jag i kör. En Tesa/Pesa bokades in men utan resultat. Jag började mjukna upp inför tanken på donation medan sambon fortfarande var tvärt nej. Vi vände oss till ett annat sjukhus för att göra en Tese, ett sista försök men fortfarande inget trots att alla prover ser otroligt bra ut. Efter detta började sambon att fundera och vi satte upp oss i kön för donation. 

Ett år har nu gått, nästan exakt, sedan vi fick det slutgiltiga beskedet. Donation blir vår väg att gå för att få ett gemensamt barn men vägen har då inte varit rak. Jäklar vad arg, förbannad och ledsen jag har varit samtidigt som glad och tacksam för att det finns sådana underbara människor där ute som gör det möjligt för oss att skaffa familj. Tror nog att jag har analyserat det mesta :) Ena stunden känns donation som det mest naturliga i hela världen och i andra stunden undrar jag vad jag håller på med. Jag har absolut inte bearbetat klar något men vill du bolla får du mer än gärna slänga iväg ett meddelande eller så.

Vi har oxå ett barn via donation. Nu är vi ju två kvinnor så det fanns liksom inget att välja på. Men det är sååå självklart att det är även min frus dotter.
Och vill flika in att det i många landsting visst är tillåtet med syskonförsök. Lycka till!

Det här är ju individuellt för alla par med jag tror att de flesta släpper tanken om att barnet kommit till via donator ganska så snabbt. Det är en självklarhet att donatorn är inte något mer än en donator. Genom donation får man ju möjlighet att vara med på hela resan från den lilla kulmagen till första sparken för att sedan hålla sitt barn i armarna för första gången!

Jag funderade också mycket på det här med separation i början, då jag själv som barn har gått och går väl fortfarande igenom den resan. De flesta separationer är ju inte en dans på rosor så att säga :) Mina tankar har däremot legat på barnet. Tänk om min sambo skulle komma på i efterhand att det här var inget som han ville och lämna mig och totalt strunta i barnet för att det är ändå "inte hans barn". Det var vad som skrämde mig mest. En vän som jag bollat mycket med sa då att jag skulle vända på kakan och tänka från sambons perspektiv. Jag skulle ju lika gärna kunna lämna honom och säga så till han. Det fick mig att fundera jättemycket och jag har även tagit upp det med honom.

Om du inte redan har gjort det så försök om du kan att berätta för din sambo vad du tänker på. Han kanske går och har samma tankar.

Här söker jag fortfarande efter fakta och försöker fortfarande att då tanken på donation att landa... Men det går sådär... :( hur lång tid måste man stå i kö för dobationsförsök? Är det olika i olika landsting? Är det någon som vet hur länge man måste stå i kö i örebro län?

Sahlgrenska i Göteborg var det 1.5år när vi ställde oss i kön, men sedan höjde dom till två år =/

Ok... Tråkigt att höra... Hur är det med syskonförsök i Sverige? Är det bara tillåtet att få ett barn med hjälp av donator?

Japp i sverige har man bara "rätt till ett barn" om man ens får det.., så man har riktigt tur om man får några embryon till frysen, för då räcker det att betala insättning för ca 10-12000kr istället för en IVF med donator utomlands för kanske 20-30000??

Jag har hört lite olika om det här med syskonförsök. Det första barnet har man ju "rätt till" medan de andra får man i så fall bekosta själv men att det helt är beroende på kön. Pratade med Sahlgrenska för två veckor sedan och hon sa att på Sahlgrenska gör man inga syskonförsök, om det inte är så att man redan har några embryon i frysen, på grund av att deras kö är så pass lång. Vidare sa hon att om vi hade bott i Örebro så hade vi fått göra syskonförsök för att deras kö är mycket mindre. Läser jag sedan här inne så tolkar jag det som att också RMC gör syskonförsök...

Känner mig otroligt frustrerad över detta och vet inte riktigt på vilket ben jag ska stå på just nu. Givetvis så önskar jag ju, att när det väl är dags för oss, att någon av inseminationerna går vägen å andra sidan så tar vi oss igenom fyra stycken så kan vi slå ihop de sista två till en IVF och kanske kanske få några till frysen också. Känner mig otroligt maktlös... 

Jo de kan hända att någon tillåter men det är då inte många och inte vanligt. (På grund av köerna givetvis) saken är den att vi som behöver donerade spermier/ägg ju inte kan göra IVF privat i sverige då det endast är universitetsjukhusena som får "hantera" donerade ägg/spermier...

Känner mig otroligt välsignad just nu då jag just nu är gravid (hoppas det håller hela vägen) och dessutom har fantastiska hela 5 embryon i frysen, får nypa mig i armen ofta för att förstå hur bra vi har det just nu! Då dessa frågor kring syskonförsök (men man ha ju inte riktigt vågat tänka så långt eftersom man ine vetat om man ens kan få ETT barn, men nu vågar jag hoppas lite mer (trots att vi fortfarande också har ett ärendenummer till adoption!) Kraam

De flesta landsting tillåter sysk

Vi bor i Örebro så då kanske vi har lite tur mitt i all otur ändå. Skulle det bli donation för oss så är det viktigt för mig att i af barnen får en och samma biologisk pappa. Men om jag förstår rätt nu då så får man 3 IVF-försök här i Örebro som är bekostnad av landstinget. Och man får även göra syskonförsök, dock får man bekosta detta själv. Är det rätt så långt? :) en djungel det här ju...

suck. Förlåt men måste rätta dig nu. Det finns bara EN pappa och det är din man. Donatorn är en donator, och absolut ingen biologisk pappa punkt!

Förlåt att jag skrev så... Raderade faktiskt en gång efter att jag skrivit det då det kändes fel och jag förstod att folk skulle reagera. Funderade vad jag skulle skriva istället till jag insåg att det i mina ögon blir det den "biologiska" fadern även om den sociala pappan är min sambo och den enda som betyder något. Såklart. I mina tankar blir det som att leva i förnekelse om donatorn inte är den biologiska pappan... Men jag menar inte att det är något dåligt med det för det! :) i mitt huvud behöver jag bearbeta att den biologiska fadern inte kommer att vara den riktiga pappan. Det kommer endast att vara den man som donerat säd. Dock är det den biologiska enligt min biologimening. Detta är inget jag känner att jag vill diskutera, bara vill mena att vi kan se olika på saker och ting.

Måste ni göra IVF eller är det alltid så med donator i sverige? Jag bara tänker att om du är fertil räcker det med insemination. 

Att göra insemination med donator i Danmark kostar inte så mycket. Donator väljer ni själv från en spermabank och kan välja om den ska vara anonym eller öppen (i sverige alltid öppen). Finns donatorer som har "extended profil" med bilder, personlighetstester, intervjuer etv. Du kan välja att köpa flera strån från samma donator för att säkra syskonförsök i framtiden om du vill att barnen ska vara helsyskon. 

Jag hade klart skippat en kö på två år av köande och gjort det. 
www.europeanspermbank.com/
dk.cryosinternational.com/

Ett strå kostar från 2000 kr. Insemination på klinik från 4000 kr. 

Nu vet jag inte exakt hur det är i Örebro då vi tillhör Sahlgrnska. Men som jag har förstått det på Sahlgrneksa så brukar de alltid börja med insemination och därefter gå över till IVF. Vet man redan med sig från början att insemination inte fungerar och då börjar de direkt med IVF. Antalet inseminationsförsök som man får är sex stycken men har man gjort fyra utan något resultat kan man få slå ihop de två sista till en IVF.